LÄS MER: Lindquist: Vad NHL-spelarnas protest säger att vi ska prata om
När vi nu och då ger oss på att diskutera vilka de bästa tränarna i ligan är så blir det oftast i form av vem som ska vinna Jack Adams Award. Det gör dock att man enbart tittar på pågående säsong, vilket kanske kan bli lite missvisande.
När vi nu och då ger oss på att diskutera vilka de bästa tränarna i ligan är så blir det oftast i form av vem som ska vinna Jack Adams Award. Det gör dock att man enbart tittar på pågående säsong, vilket kanske kan bli lite missvisande.
För spelare är prestation en färskvara, men för tränare så tror jag resultat över tid säger mer om deras kompetens.
Med det sagt är det otroligt svårt att ranka coacher eftersom du har så liten insyn i organisationerna och vad de går igenom vad det gäller personalvård, och sedan så klart också vad som är hönan och ägget – får coachen bra resultat för att hans spelare presterar bra, eller är det coachens fina jobb som gör att de får ut sin fulla potential?
Brasklapp utfärdad, men trots det har jag valt att försöka ranka de bästa tränarna i ligan. Fokus ligger på tränare som fått resultat över tid och allra helst i olika klubbar, med olika spelarmaterial och organisatoriska förutsättningar.
Det gör att vi kommer ha tungvikt på etablerade tränare, men så är fallet.
Fotnot: Vi håller oss till tränare som faktiskt har ett jobb. Det betyder att namn som Gerard Gallant, Ken Hitchcock, Bruce Boudreau, Peter Laviolette och Mike Babcock inte är med i diskussionen.
5 – Mike Sullivan
Sullivans slutspel med Penguins var inte det bästa, och tveksamma beslut kring till exempel att inte ge Tristian Jarry chansen eller att spela Justin Schultz och Jack Johnson tillsammans har fått rättmätig kritik.
På det stora hela har Sullivan dock varit enormt framgångsrik sedan han tog över Penguins. Han vann som bekant Stanley Cup sina första två år vid rodret och har guidat Penguins till 100-poängssäsonger samtliga fulla säsonger han stått vid rodret (och var på väg mot en fjärde raka, Penguins höll ett 102-poängstempo när grundserien avbröts).
Sullivan kommer dök att behöva bevisa mer innan han tar sig högre upp en sådan här lista. Han förfogar över mycket talang i Pittsburgh, men framför allt en ledare som passar honom. Sullivan är extremt krävande och seriös, vilket kan tära på spelare, men så länge en superstjärna som Sidney Crosby omfamnar det så kommer resten att följa.
Hans relation med Phil Kessel, som slutade med att den senare trejdades bort, vittnar om att det inte går lika smärtfritt med andra stjärnor (även om det också kan läggas på pluskontot att han inte viker sig när viktiga spelare inte rättar in sig i leden på det sätt han önskar).
Summa summarum: Sullivan måste visa att han kan nå framgång med ett lag som inte har Sidney Crosby som sin ledare innan jag är helt såld. När det väl händer kan han komma ännu högre på en sådan här lista.
4 – Bruce Cassidy
Visst, Bruins har en stark kärna av ledare i truppen och kulturen i klubben var grundlagd även innan coachen dök upp, men samtidigt är resultaten tydliga – efter att klubben missat två raka slutspel och var på väg mot en tredje bom så lyckades Bruins ta dem till slutspel sitt första år på bänken.
De åkte i första rundan då, men har sedan dess tagit steg år för år – de tog sig en runda längre år två och till Stanley Cup-final ifjol.
Den här säsongen gjorde Bruins sin tredje raka 100-poängssäsong under Cassidy och var grundseriens bästa lag, trots den enorma besvikelsen som måste komma efter att förlora en sjunde och avgörande finalmatch på hemmaplan.
Cassidy har ett lag utan egentliga svagheter, med bra 5v5-försvar och bra special teams. Värt att notera är att medan det ofta är en assisterande coach som ansvarar för power play så är den gamle offensive backen och PP-konnässören Cassidy väldigt involverad i Bruins numerära överläge – och i mitt tyckte är de nog den bästa formationen i ligan, när det kommer till varianter, taktik och planerade mönsterbrytanden.
3 – John Tortorella
John Tortorella är utan tvekan den största stjärnan bland NHL-tränare i form av intresset han skapar. En stor del av det är så klart hans eldiga personlighet och filterlösa raseri, men det som gör att han blir en stjärna och inte bara en cirkusattraktion är hans resultat.
Tortorella var med om att ta Tampa Bay Lightning från ligans källare till klubbens första mästerskap någonsin under sina år i västra Florida. Exakt hur man ska bedöma hans tid i Rangers är svårt att säga. O ena sidan kan man säga att det känns som laget som inte spelade bra nog för att vara en utmanare, men att de räddades gång efter en annan av Henrik Lundqvist.
O andra sidan kan man säga att Tortorella såg exakt vad han hade – en elitmålvakt och en aningen uddlös samling utespelare – och coachade laget ut efter de förutsättningarna.
Jag ska villigt erkänna att jag, liksom många andra, ställde mig väldigt tveksam till Tortorellas framtid i ligan då han först misslyckades i Vancouver, missade slutspel under sitt första år i Columbus och sedan åkte ur World Cup med dunder och brak.
Sedan dess har han dock gett mig och alla tvivlare svar på tal.
Fyra raka slutspelsframträdanden, inklusive den enorma skrällen mot Tampa, har ett strålande facit. Återigen har han förfogat över ett lagbygge som saknat riktig spets, undantaget två säsonger av Artemi Panarin, och han har krigat sig igenom många tuffa yttre omständigheter: typ fjolåret då Panarin och Sergei Bobrovskys eventuella sortier från klubben hängde som ett regnmoln över dem – eller den här säsongen, då de faktiskt fick klara sig utan dem.
Tortorella har en mytomspunnen förmåga att bråka med folk, men om man tittar närmare så ser man att det för det mesta är motståndare eller journalister – hans egna spelare skyddar han allt som oftast med brinnande passion (vilket leder till bråk med tidigare nämnda kategorier) och det är sällan du hör tidigare spelare tala illa om honom.
2 – Pete DeBoer
Hade Vegas sparkat enormt populäre Gerard Gallant om Pete DeBoer inte hade varit tillgänglig? Jag tror vid min själ inte det.
DeBoer är en coach som har visat en förmåga att direkt få resultat med sina nya lag. Hans första uppdrag i ligan var Florida Panthers och debutsäsongen 2008-09 ledde han klubben till deras poängmässigt näst bästa säsong i historien (även om det inte räckte till slutspel).
De två efterföljande åren blev inte lika framgångsrika och DeBoer fick gå. Han tog över New Jersey 2011-12 och ledde klubben till en oväntad Stanley Cup-final. Ånyo lyckades han inte hålla i framgången och han fick sparken år fyra.
2015-16 tog han över San Jose och trots att det kändes som att lagets fönster höll på att stängas ledde han den notoriskt slutspelssvajiga Sharks till klubbens första Stanley Cup någonsin.
Han var fortsatt framgångsrik med ett åldrande lag vilket var särskilt imponerande givet att målvaktsspelet svajade betänkligt de sista åren. Att han tog dem till match sex i conferencefinalen mot blivande mästarna St Louis ifjol, trots klen räddningsprocent, är nästan lika imponerande som finalplatsen 2016.
Nu basar han som sagt över Vegas och ingen blir förvånad om han för tredje gången tar en klubb till final under första året han står vid rodret. Golden Knights kändes som ett lag som hade studsat tillbaka oavsett vad, men det går inte att förneka hur starkt de spelar: De är som en maskin som maler ner motståndare med fart, finess, kraft och attityd.
Att han har gått på Robin Lehner framför Marc-Andre Fleury visar också att han inte är rädd att ta obekväma beslut om han tror att det är vad som kommer ge laget bäst chans att vinna matcher.
1 – Barry Trotz
Barry Trotz har coachat i NHL sedan 1998 och har hunnit bli den fjärde vinstrikaste coachen genom alla tider, och han är sannerligen en av de bästa någonsin.
Hans jobb med att göra ett konkurrenskraftigt lag av en då liten klubb i Nashville visade vad han kan göra med små medel, hans Stanley Cup-titel med Washington visade vad han kan göra med fullblod i sitt stall (även om de har hjärnspöken från svunna missöden) – och sättet New York Islanders har presterat sedan han tog över bara bygger på argumenten för Trotz briljans som coach.
Islanders är inte ett dåligt lag, men det är inte heller ett stjärngalleri vi pratar om. De är en gedigen toppsexa utan riktiga stjärnor, en forwardsbesättning med en riktig potentiell stjärna (Mat Barzal) och en förstemålvakt som många oss trodde var på väg ut ur ligan i somras.
Ändå fortsätter de vinna. De kvävde Florida och Washington men gick i helt motsatt riktning i match ett mot Flyers. Efter att Philadelphia haft uppenbara problem med Montreals aggressiva spel så släppte Trotz lös hundarna och lät sitt Islanders spela mycket mer framåt i sin forecheck.
Det kanske ledde till att de släppte till lite mer bakåt än vanligt, men det var uppenbarligen helt rätt väg att gå.
Jag är betydligt osäkrare på ned den nedre delen av listan, där du kan göra goda argument för att namn som till exempel Alain Vigneault eller Claude Julien ska in, men förstaplatsen känns solklar: det är Barry Trotz som är NHL:s bästa tränare.
***
Med det sagt är det otroligt svårt att ranka coacher eftersom du har så liten insyn i organisationerna och vad de går igenom vad det gäller personalvård, och sedan så klart också vad som är hönan och ägget – får coachen bra resultat för att hans spelare presterar bra, eller är det coachens fina jobb som gör att de får ut sin fulla potential?
Brasklapp utfärdad, men trots det har jag valt att försöka ranka de bästa tränarna i ligan. Fokus ligger på tränare som fått resultat över tid och allra helst i olika klubbar, med olika spelarmaterial och organisatoriska förutsättningar.
Det gör att vi kommer ha tungvikt på etablerade tränare, men så är fallet.
Fotnot: Vi håller oss till tränare som faktiskt har ett jobb. Det betyder att namn som Gerard Gallant, Ken Hitchcock, Bruce Boudreau, Peter Laviolette och Mike Babcock inte är med i diskussionen.
5 – Mike Sullivan
Sullivans slutspel med Penguins var inte det bästa, och tveksamma beslut kring till exempel att inte ge Tristian Jarry chansen eller att spela Justin Schultz och Jack Johnson tillsammans har fått rättmätig kritik.
På det stora hela har Sullivan dock varit enormt framgångsrik sedan han tog över Penguins. Han vann som bekant Stanley Cup sina första två år vid rodret och har guidat Penguins till 100-poängssäsonger samtliga fulla säsonger han stått vid rodret (och var på väg mot en fjärde raka, Penguins höll ett 102-poängstempo när grundserien avbröts).
Sullivan kommer dök att behöva bevisa mer innan han tar sig högre upp en sådan här lista. Han förfogar över mycket talang i Pittsburgh, men framför allt en ledare som passar honom. Sullivan är extremt krävande och seriös, vilket kan tära på spelare, men så länge en superstjärna som Sidney Crosby omfamnar det så kommer resten att följa.
Hans relation med Phil Kessel, som slutade med att den senare trejdades bort, vittnar om att det inte går lika smärtfritt med andra stjärnor (även om det också kan läggas på pluskontot att han inte viker sig när viktiga spelare inte rättar in sig i leden på det sätt han önskar).
Summa summarum: Sullivan måste visa att han kan nå framgång med ett lag som inte har Sidney Crosby som sin ledare innan jag är helt såld. När det väl händer kan han komma ännu högre på en sådan här lista.
4 – Bruce Cassidy
Visst, Bruins har en stark kärna av ledare i truppen och kulturen i klubben var grundlagd även innan coachen dök upp, men samtidigt är resultaten tydliga – efter att klubben missat två raka slutspel och var på väg mot en tredje bom så lyckades Bruins ta dem till slutspel sitt första år på bänken.
De åkte i första rundan då, men har sedan dess tagit steg år för år – de tog sig en runda längre år två och till Stanley Cup-final ifjol.
Den här säsongen gjorde Bruins sin tredje raka 100-poängssäsong under Cassidy och var grundseriens bästa lag, trots den enorma besvikelsen som måste komma efter att förlora en sjunde och avgörande finalmatch på hemmaplan.
Cassidy har ett lag utan egentliga svagheter, med bra 5v5-försvar och bra special teams. Värt att notera är att medan det ofta är en assisterande coach som ansvarar för power play så är den gamle offensive backen och PP-konnässören Cassidy väldigt involverad i Bruins numerära överläge – och i mitt tyckte är de nog den bästa formationen i ligan, när det kommer till varianter, taktik och planerade mönsterbrytanden.
3 – John Tortorella
John Tortorella är utan tvekan den största stjärnan bland NHL-tränare i form av intresset han skapar. En stor del av det är så klart hans eldiga personlighet och filterlösa raseri, men det som gör att han blir en stjärna och inte bara en cirkusattraktion är hans resultat.
Tortorella var med om att ta Tampa Bay Lightning från ligans källare till klubbens första mästerskap någonsin under sina år i västra Florida. Exakt hur man ska bedöma hans tid i Rangers är svårt att säga. O ena sidan kan man säga att det känns som laget som inte spelade bra nog för att vara en utmanare, men att de räddades gång efter en annan av Henrik Lundqvist.
O andra sidan kan man säga att Tortorella såg exakt vad han hade – en elitmålvakt och en aningen uddlös samling utespelare – och coachade laget ut efter de förutsättningarna.
Jag ska villigt erkänna att jag, liksom många andra, ställde mig väldigt tveksam till Tortorellas framtid i ligan då han först misslyckades i Vancouver, missade slutspel under sitt första år i Columbus och sedan åkte ur World Cup med dunder och brak.
Sedan dess har han dock gett mig och alla tvivlare svar på tal.
Fyra raka slutspelsframträdanden, inklusive den enorma skrällen mot Tampa, har ett strålande facit. Återigen har han förfogat över ett lagbygge som saknat riktig spets, undantaget två säsonger av Artemi Panarin, och han har krigat sig igenom många tuffa yttre omständigheter: typ fjolåret då Panarin och Sergei Bobrovskys eventuella sortier från klubben hängde som ett regnmoln över dem – eller den här säsongen, då de faktiskt fick klara sig utan dem.
Tortorella har en mytomspunnen förmåga att bråka med folk, men om man tittar närmare så ser man att det för det mesta är motståndare eller journalister – hans egna spelare skyddar han allt som oftast med brinnande passion (vilket leder till bråk med tidigare nämnda kategorier) och det är sällan du hör tidigare spelare tala illa om honom.
2 – Pete DeBoer
Hade Vegas sparkat enormt populäre Gerard Gallant om Pete DeBoer inte hade varit tillgänglig? Jag tror vid min själ inte det.
DeBoer är en coach som har visat en förmåga att direkt få resultat med sina nya lag. Hans första uppdrag i ligan var Florida Panthers och debutsäsongen 2008-09 ledde han klubben till deras poängmässigt näst bästa säsong i historien (även om det inte räckte till slutspel).
De två efterföljande åren blev inte lika framgångsrika och DeBoer fick gå. Han tog över New Jersey 2011-12 och ledde klubben till en oväntad Stanley Cup-final. Ånyo lyckades han inte hålla i framgången och han fick sparken år fyra.
2015-16 tog han över San Jose och trots att det kändes som att lagets fönster höll på att stängas ledde han den notoriskt slutspelssvajiga Sharks till klubbens första Stanley Cup någonsin.
Han var fortsatt framgångsrik med ett åldrande lag vilket var särskilt imponerande givet att målvaktsspelet svajade betänkligt de sista åren. Att han tog dem till match sex i conferencefinalen mot blivande mästarna St Louis ifjol, trots klen räddningsprocent, är nästan lika imponerande som finalplatsen 2016.
Nu basar han som sagt över Vegas och ingen blir förvånad om han för tredje gången tar en klubb till final under första året han står vid rodret. Golden Knights kändes som ett lag som hade studsat tillbaka oavsett vad, men det går inte att förneka hur starkt de spelar: De är som en maskin som maler ner motståndare med fart, finess, kraft och attityd.
Att han har gått på Robin Lehner framför Marc-Andre Fleury visar också att han inte är rädd att ta obekväma beslut om han tror att det är vad som kommer ge laget bäst chans att vinna matcher.
1 – Barry Trotz
Barry Trotz har coachat i NHL sedan 1998 och har hunnit bli den fjärde vinstrikaste coachen genom alla tider, och han är sannerligen en av de bästa någonsin.
Hans jobb med att göra ett konkurrenskraftigt lag av en då liten klubb i Nashville visade vad han kan göra med små medel, hans Stanley Cup-titel med Washington visade vad han kan göra med fullblod i sitt stall (även om de har hjärnspöken från svunna missöden) – och sättet New York Islanders har presterat sedan han tog över bara bygger på argumenten för Trotz briljans som coach.
Islanders är inte ett dåligt lag, men det är inte heller ett stjärngalleri vi pratar om. De är en gedigen toppsexa utan riktiga stjärnor, en forwardsbesättning med en riktig potentiell stjärna (Mat Barzal) och en förstemålvakt som många oss trodde var på väg ut ur ligan i somras.
Ändå fortsätter de vinna. De kvävde Florida och Washington men gick i helt motsatt riktning i match ett mot Flyers. Efter att Philadelphia haft uppenbara problem med Montreals aggressiva spel så släppte Trotz lös hundarna och lät sitt Islanders spela mycket mer framåt i sin forecheck.
Det kanske ledde till att de släppte till lite mer bakåt än vanligt, men det var uppenbarligen helt rätt väg att gå.
Jag är betydligt osäkrare på ned den nedre delen av listan, där du kan göra goda argument för att namn som till exempel Alain Vigneault eller Claude Julien ska in, men förstaplatsen känns solklar: det är Barry Trotz som är NHL:s bästa tränare.
***
Gillade du artikeln? Värd en kaffe - för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: VM-feber! Få Hockeynews för bara 9kr/mån!
