Det här med att de högljudda sätter agendan är en trend i Internet-tider; makthavare, tidningar, organisationer – alla håller örat mot den räls som stavas sociala medier.
## Skriker du tillräckligt högt och länge ger det effekt.
## Vem vill anklagas för att inte lyssna?
Inget fel i själva lyssnandet, tvärtom – men det finns en fara när de med högst röster får mest att säga till om.
Risken är att de aldrig blir nöjda och kräver att lyssnas till om och om igen.
Risken är också att kloka synpunkter aldrig kommer fram.
Jag tänker på detta apropå det förslag (i sig helt okej och genomtänkt) som Ola Lundberg presenterade i förra veckan.
De som ylat om SHL som hockeymördare fick sin vilja igenom: direktuppflyttning från Hockeyallsvenskan. Därmed torde det vara omöjligt att slentrianmässigt kalla SHL för stängd liga.
Men – det var inte bra ändå. Plötsligt var det fel på att bara ett lag kunde gå upp. Det skulle förstås även ha varit kvalfinal mellan näst bästa i allsvenskan och näst sämsta i SHL.
… och ett sådant förslag hade säkert inte heller varit gott nog.
Varje förälder vet – när skrikande barn belönas är hemmet sällan tyst.
Hela debatten drogs ju igång för ett tag sedan av några journalister som via rätt populistiska texter påminde mig om en del sverigedemokrater.
## Tillbaka till Sverige som det var förr.
## I journalisternas fall före de stora pengarnas tid inom ishockeyn.
Fans, som har inte har betalt för att tänka utan med gott samvete kan nöja sig med att känna, hakade på – och till slut fick de igenom en förändring, förutsätt att Lundbergs förslag nu klubbas igenom på förbundsstämman i juni.
Jag har inga som helst problem med det. Svensk hockey dör på intet sätt av att ett SHL-lag åker ur per automatik, hade inte dött av motsatsen heller.
Men vad hade hänt om Lundberg lyssnat till fler röster? Till exempel:
De supportrar som inte står i klacken men som köper dyra seriebiljetter år efter år och håller käft snarare än ”mördarskriker.”
De partners som glatt pumpar in pengar så att supportrarna får ett bra lag att heja på.
Och framför allt – de spelare som offrar sina armar, ben och hjärnor för att lagens anhängare ska få jubla.
## Det sistnämnda stör mig mest. Spelarna är huvudpersoner, deras kontrakt bryts ofta när laget åker ur SHL, de är alltså i allra högsta grad drabbade av en förändring, det är ta mig fasen deras levebröd vi pratar om här – och de fick inte ens ha en åsikt i ärendet?
## Sanslöst. Det är ta mig fasen under all kritik.
Jag hävdar inte att spelarna skulle fått bestämma, men deras synpunkter borde givetvis inte ha nonchalerats.
Nu vet Sico (spelarfacket) vad som gäller i framtiden:
”Vi måste höja våra röster för att höööras …”
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: VM-feber! Få Hockeynews för bara 9kr/mån!
