Cehlarik om Hrivik: "Han är bara… annorlunda"

Peter Cehlarik slår sig ner på Tegera Arenas läktare. Till vänster om honom ekar norra stå tomt, precis som det gjorde under hans första säsong i klubben. Pandemin härjade och LIF-publiken berövades att live få skåda den bästa Leksandskedja som funnits på bra många år.
– Som alla såg så hade vi en speciell kemi i den linan. Vissa gånger klickar det bara, så som det gjorde med (Carter) Camper och Marek (Hrivik). När jag ser tillbaka på det så tycker jag att vi spelade på en väldigt hög nivå. Det var många power play-mål också. Men vi spelade kanske för mycket och i slutspelet förlorade vi fyra raka så… det var en bra serie men i slutspelet gjorde vi inte mycket, säger Cehlarik.

Har du någonsin haft den starka kemin i en kedja?
– Nej, inte på den nivån. Vi var tre spelare som kunde se öppningar och göra spel ”genom motståndare”. Det är så otroligt kul att spela då. Det var första gången jag var med om en sån connection.
– Jag minns att det klickade direkt under försäsongen. Vi spelade någon turnering i Södertälje och jag spelade med Camper och gjorde hattrick. Sen kom Marek in och jag kände direkt att vi kommer klicka. Det såg nog alla. Vi läste spelet och varandra snabbt, så det satte sig direkt.

Hrivik vann blev MVP i hela SHL och vann poängligan medan Camper kom femma och Cehlarik på elfteplats.
– Jag fick en roll där jag spelade spelade 18-20 minuter i snitt, vilket jag älskade. Jag är en sådan spelare att ju mer jag får spela desto mer kommer jag in i matchen och bra saker sker. Jag kom in i ett lag som inte hade så mycket förväntnignar på resultat, utan vi skulle sätta igång något som skulle leda till att vi blev ett stabilt slutspelslag igen.

"De som inte förstår hockey ser mig som en sniper"

Succén innebar att Cehlarik fick ett kontrakt med Avangard Omsk i KHL
– Där och då var det den bästa ligan efter NHL och jag vill alltid spela med och mot så bra spelare som möjligt. Jag fick chansen att spela för ett lag som vunnit mästerskapet tidigare, och som hade en tränare -  Bob Hartley - som varit en vinnare var han än varit. Och jag ville lära mig av vinnare.
– Det var ett lärorikt år för mig och jag gillade verkligen ligan som den var då, det var väldigt hög kvalité på de tio främsta lagen. Men när det som hände hände så bestämde jag mig för att lämna.

Du hade ett ganska speciellt slutspel med 0 mål och 12 assist på 13 matcher.
– Jag hade en jättebra första halva. Sen hade vi covidbreak innan OS där vi tillslut vann bronset, så jag kom tillbaka med massor av energi. Jag tror att jag spelade min bästa hockey någonsin i slutspelet, även om jag inte gjorde mål. Coachen och mina lagkamrater sa det till mig också.

Just den slutspelsfördelning på mål kontra assist för oss in på ett samtal huruvida han är en sniper, i ordets rätta bemärkelse, eller mer av en allround-forward.
– Jag tror att många som inte förstår spelet så bra och bara tittar på mål och assist, de ser på mig som en målgörare. Framför allt första året här. Jag var 25 år och jag ville bestämma mig för att ”såhär vill jag utvecklas som spelare, det här ska bli den jag är på isen”. Jag hade det snacket med Björn Hellkvist då, att man ska göra cirka 0,5 mål per match för att bli en målskytt, och det var det jag bestämde mig för då.
– Sen när jag kom till Omsk under Bob Hartley sa han att ”alla i laget ska göra samma jobb, för vi ska vinna” och det var annorlunda. Jag behövde bli bättre i spelet med klubban när vi inte hade pucken och bättre i min positionering i defensiven. Då förstod jag att om du vill vinna något så måste du göra fler saker än bara skjuta pucken i mål. Jag tror att folk som förstår spelet ser mig mer som en allround-spelare, jag spelar box play också och känner stolhet i det med.

I den kedja du oftast spelare i, med Lucas Elvenes och Lukas Vejdemo, så har du ändå ”sniper-rollen”.
– Jag tror att min instinkt är att ta mig till ställen där jag kan avsluta. Ibland blir det mål, ibland inte. Men om du har en spelare som Elvenes så ska han spela på sina styrkor, och han ska ha pucken, så jag försöker bara se till att vara passningsbar. Jag är inte den spelaren som blir placerad i en kedja och tänker ”nu ska jag ta över den här kedjan”, utan jag vill använda mina lagkamraters styrkor. Om det bästa är att jag är den som skjuter, då är jag det. Men jag kan sätta upp mina medspelare i bra lägen också.

Hyllar kemin med Elvenes

Det måste vara kul spela med Elvenes?
– Ja, det är det. Förra året var ”a hell of a season”. Jag tycker själv att förra säsongen var bättre än mitt första år här. Jag gjorde lika mycket poäng och jag vann ligan i +/-. Ser man till helheten så var jag bättre, samt att vi presterade bra i slutspelet. Jag och Lucas har bra kemi och han spelade på en hög nivå. Och nu tycker jag att han ser ut att gå mot samma nivå igen. Han ser spelet väldigt bra och jag älskar hans passion för sporten, det är något som inte lyfts tillräckligt.

Lyft det nu då.
– Han är så passionerad för spelet, han kan bli frustrerad väldigt fort om det går dåligt men det är bara för att han alltid vill bidra. Han kan göra någonting av ingenting, och ibland hatar nog tränarna honom, men han är den typen av spelare som alltid vill göra något konstruktivt med pucken.
– Vi har en bra relation. Jag och Lucas sitter bredvid varandra i omklädningsrummet och pratar mycket med varandra, vad vi vill göra och hur vi ska göra det. Vi har utvecklat den kemin mellan oss hela tiden, det var inte som med Camper där allt bara funkade direkt. Men förra året pratade vi väldigt mycket och det gav resultat.

Tillbaka till utlandsäventyret. Det blev bara ett år i Ryssland och istället gick Cehlariks resa vidare till Zug i Schweiz, där Dan Tangnes var (och är) tränare. Undertecknad var där på ett besök det året Cehlarik spelade där och fick då en guidad tur av klubbens träningsanläggning.

Det ses som världens modernaste träningscomplex med sju våningar av allt man kan tänka sig inom träning, kost och hälsoanalytiker.
– Det är en speciell klubb. Folk som känner mig vet att jag älskar allt med förberedelser, gym och så vidare, så jag blev väldigt lockad av det och ville dit istället för att komma tillbaka hit till Leksand direkt. Det är overkliga faciliteter de har i Zug. Jag ville lära mig så mycket som möjligt, bara sättet de skötte kosten på gav mig massor. Och sen hade de vunnit ligan två gånger och Dan (Tangnes) är en jävligt bra tränare, både socialt att prata med och i hockeyn.

Det måste vara en dröm för alla hockeyspelare att få uppleva de förutsättningarna, åtminstone ett par år av sin karriär?
– Åtminstone för spelare som verkligen gillar sånt. De som går mycket på ”feeling” och vaknar upp på morgonen och känner ”nej, jag känner inte för det här idag, jag vill bara slå slite flippmackor och ha kul”…

Elvenes?
– Haha, ja…
– Där gick de på data och siffror varje dag och glömde ibland bort hur man känner sig. Man är ingen människa längre, man blir bara bedömd på datan de har, och ibland blir det kanske lite för mycket.

Var det ibland så att du vaknade upp och kände ”Jag mår toppen!” och så gör de ett test som visar att ”Nej, du mår inte bra”?
– Vi gjorde ett recoverytest på morgonen, vilket vi gör här med en gång i veckan. Men i Zug var det en skala 1-7 där det skulle fyllas i hur man mår. Under en säsong så är det inte realisitiskt att må bra särskilt ofta. Man spelar tre matcher i veckan och man känner sig aldrig 100 procent, oftast känner man sig som skit, och ibland är det ganska bra. Så att gå igenom den där skalan varje dag, det kan ”play with your head” lite grann. Ibland skojade vi om det på värmningen innan matcher. Alla spelarna bara ”Jag känner mig som en sjua idag!”. Även om vi mådde sämst så skojade vi om det.

Tappade bort sig i Zug

Carl Klingberg, som spelade där samtidigt som du, berättade en pizzastory för mig. Att när de vände 0-3 till 4-3 i finalserien mot Zürich så började det med att Anton Lander bjöd på pizza i den matchen första av de fyra matcherna. Sen åt de pizza inför varje match och tillslut hade de gjort den historiska vändningen och vunnit guld.
– Haha ja, jag var ju inte där då men Klingberg berättade den för mig. Det säger väl egentligen allt. Ibland är det bara att bara ”letting go”, det tror jag verkligen på. I den här sporten är det ibland bara hur man har det i gruppen, hur ”viben” är. Man vill inte behöva gifta sig med alla siffror.

Sejouren i Zug blev dock kort, inte ens en hel säsong. Det blev 38 matcher och 24 poäng innan flyttlasset gick till Dalarna igen när Carter Camper gick motsatt väg.
– Tyvärr funkade det inte i slutändan. Jag tror att laget var lite ”utbrända” efter att ha vunnit två guld rad. Det var en kämpig säsong och jag kände mig inte bra, jag kände att jag förlorade mig själv lite i systemet och sättet vi spelade på. Jag tappade bort mig själv som spelare, och de gav mig chansen att lämna. Det var inte så att jag fick sparken utan vi kom överens jag, GM och Dan. Jag är väldigt tacksam för chansen de gav mig, men det funkade bara inte.

Varför funkade det inte?

– Jag är en tänkare och jag funderar och försöker förstå varför det blir som det blir. Men jag fick inte ordning på det, jag blev bara förbannad. Jag hade ingen bra känsla det året.  Det var inte en dålig säsong, det uppfyllde bara inte mina förväntningar.

På vilket sätt tappade du bort dig själv?
– Det var mer fram och tillbaka-spel där, även om vi ville försöka hålla i pucken. Och ibland så saktade vi nog ner spelet för mycket. Jag tror att jag inte hittade rätt tempo i mitt spel. Jag såg inte lägena, öppningarna… det kommer vanligtvis naturligt och i SHL vet jag hur jag ska hitta dem. I Zug så kunde jag bara inte se dem, och då började jag tvivla på mig själv. Jag ville komma tillbaka till Leksand och hitta mitt spel igen.

Varför ville du tillbaka till Leksand?
– Jag hade lite ”unfinished business”. Och personerna som var kvar här, ”Tjomme” bland annat, de tror på mig. De ser mitt värde som mer än en målgörare, de värderar mig inte bara på mål och poäng. Jag vill vara i ett slutspelslag och min nästa utmaning är inte att ”bevisa att jag håller” i SHL och göra 25 mål eller så, utan jag vill hjälpa laget att gå ännu längre. Jag vill vara en ännu viktigare spelare.

Han kritade på ett treårskontrakt som löper ut efter säsongen 25/26.

– Det var viktigt att ha ett längre kontrakt, för att kunna fortsätta mot det målet vi har. Om man har samma lag säsong efter säsong så kan man fortsätta på samma spår. Jag tror att det är väldigt viktigt att du har en stomme som är här som du kan bygga laget runt.

"Hrivik vill vara en alfa"

Vad betyder det för dig att du har en slovakisk vän här i Marek?

– Vi är motsatser på många sätt.

Berätta mer.

– Jag gillar verkligen livet här i Leksand. Med min fru och min hund så har jag det väldigt bra vid sidan av isen. För honom är det kanske lite svårare, att vara här själv. Han är bara… annorlunda än vad jag är. Har du pratat med honom?

Japp.

– Han har en annorlunda syn på saker, och ibland är han svår att prata med för han är så inne i sina saker. Jag försöker lära och lyssna, men vi är olika. Utanför isen hänger vi inte så mycket men där vi möts är när det gäller ”workout” och på isen när vi pratar om träning.
– Han är alltid professionell i träning, han vill ha det perfekt och jag vill också förbereda mig optimalt. Så vi möts i träningen, att hela tiden jobba på att vara i den bästa form man kan. Han gräver verkligen djupt där. Djupt, djupt! ”Jag mår inte bra idag, hur gör jag för att må bättre?”
– Så i sporten hittar vi varandra. Men jag tycker han är en helt annan person vid sidan av isen mot vad jag är.

Det låter som att Marek och Zug hade blivit en bra match?
– Hehe, ja. Han hade älskat deras faciliteter.

När ni spelar ihop i slovakiska landslaget, är det i samma kedja då?

– Senaste mästerskapet gjorde vi det men i det innan gjorde vi inte det. När vi inte spelade ihop i Leksand längre så började de sära på oss i landslaget också.

Är han likadan i Leksand som han i Slovakien? Både i hans roll i laget och som spelare och person?
– Jag tror att han vill det vara det.  Han är den typ av kille som vill vara en ”alfa”. Han var kapten i landslaget, han är äldre och har mycket erfarenhet. Han vill dela med sig av den till andra killar, hur vi kan göra det bättre. Jag tror han försöker göra det här också, han vill vara den ledaren här med.

Tror du att det är enklare för honom att vara det i Slovakien?
– Det är det, definitivt. Det är två olika saker. Där är det en kort turnering eller ett camp. Om vi presterar bra här i SHL så kommer vi från en bättre liga och är i ”bättre position” än de som kommer från tjeckiska eller slovakiska ligan. Det är lättare för honom att vara i ”alfa-position” då.

Hur är det här i Leksand då?
– Det är mycket ”grind” här. Det är en liga där alla jobbar hårt, du måste vara redo varje match. SHL är en tuff liga, det säger alla som testat på andra ligor. Ibland måste du bara komma till jobbet här, du kan inte gräva ner dig i saker hela tiden. Man kan inte fokusera på att ”det här är inte bra och det här är inte bra”. Ibland måste du bara hålla käften och köra. Det är en lång säsong här, så det är såklart lättare att vara så i landslaget än här.

Vill stanna i Leksand

På tal om landslaget så blev Cehlarik inte uttagen i den slovakiska trupp som OS-kvalet i september. Oväntat för många, och framför allt för honom själv.
– Jag fick ett sent samtal av assisterande tränaren där han sa att jag inte kommer vara med, de skulle ringt tidigare men det hade de inte gjort. Jag sa att jag hade förväntat mig att vara med i laget, för jag har varit en av spelarna i stommen. Men saker ändras fort och de hade en annan åsikt. Kanske spelade det in hur jag presterade i förra VM. De ville helt enkelt testa annat. Det var svårt att svälja, men jag gjorde det. Jag älskar att spela för Slovakien och har haft väldigt kul där. Så jag hoppas jag är tillbaka där nu i november.

Det är inte bara i Slovakien som Cehlarik älskar att spela. Han har rotat sig ordentligt i Leksand, trots att han bara har tre säsonger i föreningen.
– Jag har min fru här och vi har en hund som vi skaffade första året i Leksand, den har rest med oss överallt. Vi träffades för sju år sedan när jag var hemma i Slovakien över en sommar. Hon är från samma ställe där jag är från, men lite utanför staden, så Leksand påminner henne om det ställe där hon växt upp på. Och jag gillar det också mycket. Och i januari väntar vi vårt första barn.

Åh, grattis!
– Tack! Det känns stort faktiskt.

Kan du se dig själv spela i Leksand även efter detta kontrakt?
– Det här är den enda klubb som jag har utvecklat en äkta relation till. Det är en klubb jag verkligen har känslor för. Jag tror det kommer med hur jag och min familj mår här, och det sättet som personerna som jobbar i klubben får oss att känna att vi hör hemma här. Jag har verkligen fått känslor för Leksand och jag vill hjälpa den här klubben att nå dit den var ”back in the days”. Jag har två år kvar, men ja, jag ser mig absolut stanna här.