En doft av det glada 90-talet

SHL presenteras i samarbete med ATG 

Det här laget är gediget. De här spelarna har arbetsmoral, karaktär och en hel del talang. De här tränarna har skapat ett grundspel som fungerar och gett truppen verktyg för att frodas inom de givna ramarna. Alla de här enskilda delarna av lagbygget arbetar nu tillsammans så att vi får uppleva en oerhört ovanlig företeelse.

Luleå Hockey har tur.

Är det inte Joel Lassinantti som gör en monsterräddning så är det Oscar Engsund som dyker upp på mållinjen med en märklig parad eller en stolpj***l som står två millimeter för långt åt höger för motståndarna. Offensivt är det samma sak – herregud, Daniel Sondell missade pucken två gånger men den andra snedträffen letade sig lik förbaskat fram till en sopren Niklas Olausson som kunde mysa in ledningsmålet.

Och där var ju matchen över. Statistiskt sett.

En av Luleås största förtjänster den här säsongen har varit lagets smått otroliga spel i numerärt underläge. Det har vi pratat rätt mycket om, men en annan anledning till lagets succé har hamnat lite mer i skymundan.

Jag tänker naturligtvis på Luleå Hockeys förmåga att ta ledningen.

Innan bortamötet med Örebro hade det här laget gjort första målet i tolv matcher av arton. Det är flest i serien. Av de matcherna som Luleå tagit ledningen i har laget vunnit åtta. Luleå har – trots att man är serieledare – varken varit bättre eller sämre än något annat lag när man hamnat i tidigt underläge. I ledning, däremot är ”Bulans” taktiskt fulländade, defensivt skickliga omställningsmaskin ett monster.

I Nordamerika finns det statistik som gör gällande att första målet inte är viktigare än något annat mål. Laget som gör första målet vinner lika många matcher som laget som gör andra målet – vilket som av en händelse är exakt samma andel segermatcher som bra lag brukar ha i slutet av grundserien. Jag har hittat få undersökningar med fokus på svenska förhållanden men jag tror ändå att spelet i SHL utvecklats åt ett håll där lag som tar ledningen ofta faktiskt gynnas av det. I en liga som tenderar att dra åt det taktiska och defensiva, som sannolikt är jämnare än någonsin, borde första målet ge en bekvämare kudde att vila på. Det finns också tecken på att första målet blir betydligt viktigare framåt vårkanten, i slutspelet 2016 vanns till exempel 85 procent av matcherna av laget som tog ledningen.

Men – och det här är det viktiga – det finns historiska kopplingar i just Luleå som får fansen att drömma gyllene drömmar.

Luleåkvarten är ett väl inarbetat begrepp som grundar sig i det glada 90-talet, när Luleå Hockey upplevde sin senaste storhetstid och tog klubbens enda herrguld. Spelare som Tomas Holmström, Mika Nieminen, Mikael Renberg och Johan Rosén manglade motståndare sönder och samman samtidigt som de spred skräck i hockey-Sverige. I båset stod Lars ”Osten” Bergström och väste bakom luggen om att ”vi styyyyr deras tankar” och motståndarna fokuserade på att inte släppa in allt för många mål under den inledande anstormningen i plåtlådan Delfinen.

De visste att de skulle förlora.

Så där funkar ju inte nu för tiden. Det är inte 1993 längre, på gott och ont, och att släppa loss Holmström på en forecheckrajd i motståndarzon hade sannolikt renderat i tre utvisningar på fem sekunder. Men ”Bulan” Berglund och hans glada gossar har skapat en variant för den framtid vi faktiskt lever i.

Det kan vara så att motståndarna inte fattat det än, att de inte känner den där skräcken för Luleå Hockey. Men Luleå Hockey börjar bli väldigt självsäkert.

Hur många gånger har vi sett det där skottet som Petter Emanuelsson tar med elva sekunder kvar av matchen fastna på en motståndares klubba eller benskydd? Hur många gånger har det hamnat i famnen på målvakten – eller styrts upp i skyddsnätet bakom plexit? Hur många gånger har det klingat i stolpe, ribba och följts av ett besviket ”Oooooooo…” från fansen?

I går, i dag, den här säsongen, singlar puckarna in i nättaket i stället.

Nej, motståndarna har inte förstått att de kommer förlora – men Luleåspelarna vet att de ska vinna. Det här självförtroendet har jag inte sett hos ett norrbottniskt herrlag i ishockey på väldigt länge.

Här kan du läsa mer om SHL