Knuts och Karlsson
Visst, det var Hriviks lina - med Oskar Lang i spetsen - som målade två gånger om och gav hemmalaget den start man drömde om. Men det var en annan kedja som satte tonen.
Under fjolåret saknade Knuts sin Karlsson, som heller inte gick att känna igen när han var tillbaka efter det långa skadeuppehållet. ”Bröderna grävling” hängde mycket i grytet även under de två första matcherna denna säsong men mot Rögle var det plattan i mattan från start. Frenesin och intensiteten de tryckte ned Rögle med måste vara en fröjd att se för tränarna. De får också med sig resten av spelarna och det kändes som att det var många som satte sin första tackling för säsongen i hemmapremiären.
Som tredjelänk hade de Kalle Östman på centerplatsen och kan han bidra med att addera lite offensiv spets (läs: skott) till det hårda jobbet så kan Leksand nog ha en ny populär kedja i görningen.
Fantastic Fred
Hur stor skulle saknaden efter Anton Lindholm och Olle Alsing egentligen bli, undrade många inför den här säsongen. Gigantisk mot Frölunda och Luleå, skulle det visa sig. ”Släng in Fred Nilsson!” sa en kompis som ser mycket av Leksands träningar när jag tog upp det det taffliga backspelet under de två första fajterna. In slängdes Fred Nilsson och jag tillskriver nu min vän gott hockeykunnande. Fint rörelsemönster och orädd i närkampsspelet. Fortsätter han såhär kommer kampen om en plats på sex backar bli stenhård.
”Mackan” Karlberg
I en av de mest energifyllda pausintervjuer man sett förkunnade den ettrige forwarden efter första 20 att det var skönt att vara tillbaka i Tegera Arena eftersom att ”det är pissfans i alla andra arenor”.
Adrenalinpumpad till max gjorde han allt och lite till för att bidra till Leksands-seger. Han spelar med hjärtat utanpå skölden och symboliserar lite så som man tänker att man själv hade spelat för laget man håller på. Open ice-tacklingen som skickade Anton Bengtsson in i sargen när Rögle var nära att skapa sig ett friläge var mumma och det kändes som att Karlberg var överallt ungefär hela tiden. Imponerande för en spelare som tidigare i karriären mer var ”överallt och ingenstans” hela tiden. Nu spelar han till och med box play.
Sen är man ju svag för att han parats ihop med två andra rajtare i ”Zacke” och Veronneau. Två spelare som funkade fint senast de hade en rajtare bredvid sig, då var det dock Carter Camper som man väl får säga har aningen annorlunda egenskaper än ”Mackan”.
Publiken
Det har varit tufft med biljett-säljandet till den här premiären. Två bottennapp inför kanske inte hjälpte till men faktum är att intresset var svalt redan innan det. Och det spelar ingen roll hur många rabattlänkar man skickar ut till varenda kotte som någongång varit på match i Tegera Arena, det är inte lätt att fylla en lada när sämsta tillgängliga plats på matchdag kostar 395 pix.
6104 på plats meddelade speakern. Syn på den, säger jag.
Leksand har tre hemmamatcher nio första omgångarna så bättre än så bör man kunna leverera.
Finska backparet
Ingen av Leksands finländska backförvärv har sett särskilt bra ut hittills. Lyytinen, som var en gigant på försäsongen, har sett osäker och slarvig ut. Rindell, som spelar med hög risk, har knappt lyckats med någonting. Inför kvällens fajt hade de fått lämna sina backkollegor Eddie Larsson och Matt Caito och istället parats ihop med varandra. Minus plus minus blir plus?
Joonas Lyytinen drog på sig utvisningar och känns lite slarvig i närkamperna ibland. Rindell fortsätter spela som att han inte gjort ett enda misstag i sin karriär. Just nu är ”high risk, high reward” mer ”high risk, ställer till det i egen zon”. Med de prestationer som Anton Johansson och Fred Nilsson gjorde när de fick spela ikväll så hänger Rindell löst på tre backpar, i alla fall i min bok. Men jag hade å andra sidan svårt att se storheten i Linus Hultström och Olle Alsing också till en början men det vet vi ju alla hur det gick.
