Vad står Västerås IK för?
Förutom ett sökande efter en snabb väg till stjärnorna?
Ingen aning.
Jag hoppas att klubben vet det själv.
Att Karl Helmersson nu till slut får sparken av Västerås IK kommer inte som någon överraskning.
Det är inte oväntat, det har varit på gång ända sedan misslyckandet förra säsongen och det finns en och annan som trodde att det skulle ske mellan säsongerna.
Karl Helmersson har stått där nästan plågsamt länge och svarat på frågor om varför det inte fungerar och vad man försöker göra annorlunda.
Nu får någon annan ta över och försöka styra detta in på rätt spår.
Men för mig försvinner inte frågetecknen med Karl Helmersson.
Klart att han säkert kunde ha gjort saker annorlunda, som han själv är inne på.
Men vad står Västerås IK för, egentligen?
Förra säsongen var det gladhockey, nu skulle man ställa om och bli mer robusta defensivt. Men det lag man ställt på benen matchar inte de höga ambitionerna.
Ett lag med låg snittålder och orutinerade spelare på flera nyckelpositioner.
En ung målvakt, flera unga backar som inte haft ledande roller förut, och så en centersida där tre av fyra är födda 2004-2005 – Simon Zether, Joel Kant och Svante Sjödin.
Unga spelare behöver inte vara fel i sig, och jag ska vara tydlig med att det här inte är kritik enskilt mot de här spelarna. Jag säger inte heller att de har varit dåliga eller underpresterat. Men hur mycket kan du begära av tre så unga spelare, som har 136 seniormatcher tillsammans (!) med sig i ryggsäcken?
Det kanske funkar i ett Tingsryd eller Almtuna, där förväntningarna är lägre. Men inte i ett Västerås där man vet att pressen är stor. Här hade det behövts fler rutinerade och trygga seniorspelare.
Det finns också en anledning till att lag som bygger för toppstrid inte bara sätter sig med fyra centrar, utan helst har några till, som används som ytterforwards och som på ett smidigt sätt kan kliva in i centerrollen vid behov. Det är lite a och o i ett lagbygge, men här har Västerås inte heller lyckats.
Ta en spelare som Axel Wemmenborn, som fanns tillgänglig hela sommaren, eller Erik Andersson, som lämnade Timrå. De gick till Oskarshamn respektive Björklöven. Det är möjligt att VIK var där och högg, det vet jag inte, men det borde man ha varit för det är precis den typen av centrar som det här laget saknar.
Nu har man straffats hårt av det. Skador är en del av hockeyn och den senaste tiden har Västerås saknat både Zether och Sjödin, och har då fått nyttja Gabriel Kangas och en center från J20-laget.
Det var ganska uppenbart från början vilken stor risk det här var, och svårt att förstå varför man tog den. Särskilt i ett VIK som inte haft framgång på flera år nu, och som söker med ljus och lykta efter en väg framåt.
Vad är styrkorna? Är det en robust defensiv som ska vara i fokus, eller är det en stor spelskicklighet med högt puckinnehav? Ska man vinna matcher med en kontringshockey eller genom att dumpa puck och checka hårt?
Jag kan givetvis ha fel, jag ser inte alla Västerås matcher, och den som vill klaga får gärna höra av sig.
Men det är som att VIK har velat vara lite av allt, men istället har det blivit ingenting.
Ett lag utan identitet.
SE ALLA MATCHER – HALVA PRISET. 50% rabatt TV4 PLAY SPORT TOTAL. Spara 274kr! Säg upp när du vill.