EK: Gillar hur Skellefteå löste "skiten"

Det blev på något märkligt sätt ohållbart.

Robert Ohlsson ledde Skellefteå AIK till klubbens första SM-guld på tio år. Guldhjälmen åkte på. Det firades, festades och jag kan fortfarande komma på mig själv med att garva åt tv-bilderna inifrån Skellefteås omklädningsrum i våras efter det att laget äntligen fick vinna ett SM-guld på hemmaplan.

Mitt i det öde omklädningsrummet stod ett kylskåp eftersom det är så de stora lagsporterna firar ett SM-guld.

Med öl.

Kameran var riktad mot baksidan av kylskåpet så när spelare efter spelare, en i taget med nån minuts mellanrum, tassade in i det tomma omklädningsrummet såg man på kroppsspråket att de sken upp när de fick syn på det där kylskåpet mitt ute på golvet i omklädningsrummet och förväntningarna steg.

Men när de sedan öppnade dörren till kylen var skåpet lika tomt som omklädningsrummet. Inte en bärs så långt ögat nådde.

Någon blev väl kanske lite besviken. Men mest av allt blev nog spelarna snopna. Ingen öl.

Men väl ett SM-guld att glädjas åt.

Känslan av tomhet

Och det är nog den här känslan av tomhet jag far efter nu när Robert Ohlsson får sparken från den klubb som han vann ett SM-guld med så sent som i våras.

Det är nu i november som baksmällan gör sig påmind. Det var en rejäl urladdning för Skellefteå både som lag, klubb och stad att få vinna SM-guldet 2024.

Robert Ohlsson fick välförtjänt vinna sitt första SM-guld som huvudtränare. Han är en av landets allra skickligaste hockeytränare och kan motivera en grupp av spelare och ledare till att prestera sitt yttersta. För utan en maxprestation – inget SM-guld.

Så var gick det snett? Troligtvis när det stod klart att han inte skulle fortsätta som coach i Skellefteå. Efter det har det ena lett till det andra. Att han ska ersätta Roger Rönnberg och leda Frölunda nästa säsong är väl en lika offentlig hemlighet som att Robert Kimby skulle kliva in i Djurgården.

När det har uppstått en skada, eller en brist på förtroende, är risken rätt stor att problemet växer. Till slut blir det ohanterligt.

”Robban” Ohlsson tröttnade uppenbarligen på missnöjet runt honom och orkade till slut inte lägga band på sig i intervjuer utan sa som han tyckte och kände.

”Jag skiter i supportrarna”. Det är väl kanske inte det mest genomtänkta att säga i ett läge där laget radar upp förluster, publiken sviker och klubben gör allt vad som går för att putsa upp guldglansen på hjälmarna inför den rafflande fortsättningen av säsongen.

Skellefteå vill som klubb gärna vinna Champions Hockey League. Och man vill också vinna lite fler hockeymatcher i SHL pronto.

Summa summarum – i den här ekvationen fanns det helt enkelt inte plats för Robert Ohlsson längre och han tycks ha känt det på sig också.

Sparkningen gör nog att Skellefteå andas ut en aning och kan mobilisera krafter att prestera bättre efter landslagsuppehållet. Det var bra att ledningen i Skellefteå snabbt kom till ett beslut.

General managern Erik Forssell behöver förstärka laget som har slitit med skador. Men väldigt mycket talar för att Skellefteå kommer att gå starkare ur det här. Pierre Johnsson och Andreas Falk kan laget utan och innan och har förmågan att fortsätta leda laget genom början av vintern och in i 2025. Kanske att det går att hitta någon kraft som passar in i tränarstaben för att ge extra energi i slutspelstider.

Och när det gäller även Robert Ohlsson så är jag ganska säker på en sak efter det trista slutet i Skellefteå. Han har inte vunnit sitt sista SM-guld som huvudtränare i svensk hockey.