Djurgårdshjältar med känslor – men utan nerver

SHL presenteras av ATG Sport

Jisses. Vilket drama! Det känns lite svepande och väldigt slitet att påstå att den här matchen hade allt.

Men en sak är säker.

Det var inte mycket som fattades för att få kalla det den perfekta hockeyunderhållningen. Det var liksom upplagt för Färjestad. Två raka storsegrar mot Djurgården. 3-3 i matcher och hemmaparty tillsammans med ett sjungande, vitklätt (var det slut på gröna tröjor?) och påskfirande publikhav i Löfbergs arena.

Och efter 14-3 på de senaste två mötena med Djurgården fick Färjestad också den start som laget ville ha.

För det första att det under stort hemlighetsmakeri gick att smyga in Per Åslund i laguppställningen och hela vägen ut på isen till en sjunde och avgörande match hemma mot rivalen från huvudstaden utan att någon anat någon. Jag menar Åslund har ju inte spelat sedan den 27 oktober och inte tränat med laget under matchliknande former på nästan ett halvår. Det var en comeback värd ett bättre öde. Mest för den kämpe Per Åslund är.

Men seriesegrande Färjestad har darrat i det här slutspelet. Det krävdes sju matcher för att slå ut serieåttan HV71. Och det blev en match för mycket att klara av mot Djurgården.

3-1-underläget blev 3-3 i matcher. Sedan, när Djurgården skakade av sig den där olyckliga starten på skärtorsdagskvällen, när Michael Lindqvist styrde in 1-0 tidigt, ja då var det stockholmarna som bände ner Färjestad i brygga. Igen.

Ett rätt trasigt Djurgården, med massor av nyckelspelare borta, har på ren jävla vilja (ursäkta) tagit sig till SM-final. Och medan massor av spelare tycker att en match sju är något pirrigt, darrigt, virrigt finns det spelare som blir hjältar.

Djurgårdskedjan med Niclas Bergfors, Sebastian Strandberg och Dick Axelsson har burit laget till SM-final. De har varit bäst i slutspelet i Djurgården och kommer att bli något att sätta tänderna i för Frölunda.

Strandberg gjorde en stark grundserie, satte ett prydligt poängrekord och har fyllt i alla centerluckor Djurgården har haft den här säsongen. Och de har varit många. Och gigantiska efter spelare som Andreas Engqvist och Jacob Josefson. Sebastian Strandberg pricksköt den nödvändiga kvitteringen till 1-1 för Djurgården.

Det var det målet som sänkte Färjestad i praktiken, som sådde tvivel. Det var hans slutspelsledande sjätte mål i SM-slutspelet. Det var också Visingsökillen som likt den skyttekung han är smällde in knäckande 3-1 i den tredje perioden. Sju mål av en spelare som Djurgården fyndade i Pantern för lite mer än ett år sedan och som nu har sett till att Stockholm får uppleva en SM-final i hockey för första gången på nio år.

Och så Dick Axelsson. Det var givetvis han som satte det matchvinnande 2-1-målet mot sin förra klubb Färjestad. Axelsson räknar bara de viktiga målen och det här får han nog räkna in som ett av de mer betydelsefulla matchvinnande målen…

4-1 för Djurgården i den avgörande matchen i Karlstad.

Råstarkt.

Färjestad hade inte riktigt den mentala styrkan när det behövdes som mest. Det var därför det blev sju matcher gånger två. Men snyggt av hemmapubliken och väldigt värdigt att sjunga och klappa långt efter förlusten. Färjestad har gjort en stark säsong och kommer att göra det även nästa säsong.

Frölunda-Djurgården i final? Vansinnigt häftigt. En storstadsfinal att se fram emot. Roger Rönnberg mot Robert Ohlsson. Baksidan mot framsidan. Eller om det är tvärtom. Det får de göra upp om i en SM-final jag tror att många kommer att snacka om. Länge.