SHL presenteras av ATG Sport
Supportrarna skanderade, de överröstade både baslådor och björnhuvud, de var här för att bära fram sitt lag med den glöd som bara kommer när allt kan ta slut.
Luleå – olé, olé, olé.
Från Norrbotten och är stolta över det.
För länge sen så var vi nummer ett
och det är vi än, tabellen oavsett.
Det var ett offensivt stressat och pressat Luleå Hockey som red fansens röster framåt, framåt, framåt. Hemmaspelarna slet, kämpade och klöste sig till puck efter puck, läge efter läge. De hade varken skicklighet eller tur nog för att utnyttja dem.
Niklas Olausson kom fri – och Anders Grönlund gjorde 1-0 för Frölunda. Einar Emanuelsson kom fri – och Samuel Fagemo gjorde 2-0. Austin Farley kom fri, blev avblåst för offside – och Ryan Lasch gjorde 3-0. Hemmaspelarna kastade sig in i offensiv zon men glömde räkna in motståndare i kontringarna, glömde ta bort motståndarklubbor framför mål. Frölunda gjorde en fantastisk match till, strukturerat, stringent och sylvasst, och Roger Rönnberg har haft fullständig kontroll på den här semifinalserien sedan övertidsmålet i den första matchen. Hade Luleå vunnit den efter sin bisarra upphämtning hade det här kanske slutat annorlunda – men det var aldrig nära. Det har faktiskt aldrig varit riktigt nära.
Till slut kom olyckskorparna tillbaka och bet Luleå Hockeys herrar i den kollektiva rumpan.
Inför säsongen skrev jag en krönika om värvningen av Erik Gustafsson, att det inte var det som behövdes, att pengarna snarare skulle lagts på en eller två målskyttar. Det var där jag kände att laget saknade sin spetskompetens, men som Luleå spelat den här säsongen är det lätt att glömma det. Det är lätt att alla bedrifter skymmer fakta, men jag hade både fel och rätt.
Erik Gustafsson var precis vad som behövdes, men till slut var det också offensiv som saknades. Jag ska erkänna att jag charmats så mycket av de värden som laget visat upp – arbetsmoral, trygghet, snabbhet och skicklighet – att jag glömt att Niklas Olausson egentligen inte är någon 20-målsskytt. Jag glömde det tills Olausson stod där i match ett, framför ett tillspillogivet mål, och missade pucken. Han har missat igen, många fler har missat mycket mer, men till syvende og sidst var det ju just målskyttet som framstår som den största anledningen till Luleås fall i semifinalen.
Det finns absolut frågor att ställa kring lagets uppbyggnad, men de allra flesta bleknar i skenet av dess prestation. Det är min fasta övertygelse att Luleå Hockey är på väg mot något väldigt bra. Taktiska detaljer måste finjusteras, värvningar behöver göras och spelarna som är kvar behöver bli lite bättre, lite snabbare och lite exaktare.
Det betyder inte att framtiden nödvändigtvis är så ljus att spelarna måste sätta solfilm på visiren.
För nu är det dags att bli hypotetiska, rent av filosofiska, i vårt hockeyresonemang. Ju mer jag funderar på det känns det som att Luleå Hockeys herrar underpresterat nog så ofta när allt ska avgöras. Visst, varje säsong är unik, förutsättningarna skiljer sig åt så pass markant att det är lurigt att dra större växlar. Men med lite insyn i klubben, dess historia, kulturarv, framgångar och tillkortakommanden, tycker jag ändå att det finns frågor att ställa.
När den här klubben tog sitt hittills enda SM-guld 1996 var det första gången ett norrbottniskt lag blev bäst i Sverige. Sedan dess har basketherrar, basketdamer, hockeydamer och fotbollsdamer upprepat bedriften åtskilliga gånger, så till den milda grad att det inte längre kan anses norrbottniskt att vika ner sig när allt står på spel. Tvärt om.
Det är bara hockeyherrarna som gör det.
I många fall – det här inkluderat, jag vill poängtera det igen – finns nog inte mer att hämta, det här var nog ungefär vad som gick att få ut ur den här truppen och ingen behöver bära hundhuvudet för det. Känslan är ju snarare att laget, systemet och tränarnas riktlinjer är på väg uppåt – och då måste klubben också fundera på varför man under sina 34 år i högsta serien bara lyckats vinna ett enda SM-guld. Klubbar som Växjö och Skellefteå har tagit dubbelt så många bara de senaste sju åren.
Luleå – olé, olé, olé.
Från Norrbotten och är stolta över det.
För länge sen så var vi nummer ett
och det är vi än, tabellen oavsett.
Det var ett offensivt stressat och pressat Luleå Hockey som red fansens röster framåt, framåt, framåt. Hemmaspelarna slet, kämpade och klöste sig till puck efter puck, läge efter läge. De hade varken skicklighet eller tur nog för att utnyttja dem.
Niklas Olausson kom fri – och Anders Grönlund gjorde 1-0 för Frölunda. Einar Emanuelsson kom fri – och Samuel Fagemo gjorde 2-0. Austin Farley kom fri, blev avblåst för offside – och Ryan Lasch gjorde 3-0. Hemmaspelarna kastade sig in i offensiv zon men glömde räkna in motståndare i kontringarna, glömde ta bort motståndarklubbor framför mål. Frölunda gjorde en fantastisk match till, strukturerat, stringent och sylvasst, och Roger Rönnberg har haft fullständig kontroll på den här semifinalserien sedan övertidsmålet i den första matchen. Hade Luleå vunnit den efter sin bisarra upphämtning hade det här kanske slutat annorlunda – men det var aldrig nära. Det har faktiskt aldrig varit riktigt nära.
Till slut kom olyckskorparna tillbaka och bet Luleå Hockeys herrar i den kollektiva rumpan.
Inför säsongen skrev jag en krönika om värvningen av Erik Gustafsson, att det inte var det som behövdes, att pengarna snarare skulle lagts på en eller två målskyttar. Det var där jag kände att laget saknade sin spetskompetens, men som Luleå spelat den här säsongen är det lätt att glömma det. Det är lätt att alla bedrifter skymmer fakta, men jag hade både fel och rätt.
Erik Gustafsson var precis vad som behövdes, men till slut var det också offensiv som saknades. Jag ska erkänna att jag charmats så mycket av de värden som laget visat upp – arbetsmoral, trygghet, snabbhet och skicklighet – att jag glömt att Niklas Olausson egentligen inte är någon 20-målsskytt. Jag glömde det tills Olausson stod där i match ett, framför ett tillspillogivet mål, och missade pucken. Han har missat igen, många fler har missat mycket mer, men till syvende og sidst var det ju just målskyttet som framstår som den största anledningen till Luleås fall i semifinalen.
Det finns absolut frågor att ställa kring lagets uppbyggnad, men de allra flesta bleknar i skenet av dess prestation. Det är min fasta övertygelse att Luleå Hockey är på väg mot något väldigt bra. Taktiska detaljer måste finjusteras, värvningar behöver göras och spelarna som är kvar behöver bli lite bättre, lite snabbare och lite exaktare.
Det betyder inte att framtiden nödvändigtvis är så ljus att spelarna måste sätta solfilm på visiren.
För nu är det dags att bli hypotetiska, rent av filosofiska, i vårt hockeyresonemang. Ju mer jag funderar på det känns det som att Luleå Hockeys herrar underpresterat nog så ofta när allt ska avgöras. Visst, varje säsong är unik, förutsättningarna skiljer sig åt så pass markant att det är lurigt att dra större växlar. Men med lite insyn i klubben, dess historia, kulturarv, framgångar och tillkortakommanden, tycker jag ändå att det finns frågor att ställa.
När den här klubben tog sitt hittills enda SM-guld 1996 var det första gången ett norrbottniskt lag blev bäst i Sverige. Sedan dess har basketherrar, basketdamer, hockeydamer och fotbollsdamer upprepat bedriften åtskilliga gånger, så till den milda grad att det inte längre kan anses norrbottniskt att vika ner sig när allt står på spel. Tvärt om.
Det är bara hockeyherrarna som gör det.
I många fall – det här inkluderat, jag vill poängtera det igen – finns nog inte mer att hämta, det här var nog ungefär vad som gick att få ut ur den här truppen och ingen behöver bära hundhuvudet för det. Känslan är ju snarare att laget, systemet och tränarnas riktlinjer är på väg uppåt – och då måste klubben också fundera på varför man under sina 34 år i högsta serien bara lyckats vinna ett enda SM-guld. Klubbar som Växjö och Skellefteå har tagit dubbelt så många bara de senaste sju åren.
Visst finns förlåtande omständigheter, det här är sannolikt den mest konkurrensutsatta verksamhet en svensk idrottsklubb kan sysselsätta sig med, men lik förbaskat borde man ha vunnit mer. Ett guld till? Två? Kanske till och med tre? Det här är ändå en förening som stora delar av 90-talet hade en trupp som tillhörde landets absoluta toppskikt, det är en klubb som uppfann ett nytt spelsystem som förde hockey-Sverige in i framtiden på 2000-talet. Allt detta lyckades Luleå Hockey med – men tog bara ordentligt betalt för det en enda gång.
När det nu framstår som om klubbens herrlag går mot en ny storhetstid är det viktigt att fråga sig varför det blev så och hur man faktiskt ska lyckas den här gången. Är det så enkelt att bara bygga bästa laget? Räcker det med att ha ett överlägset system? Historien talar emot det – och jag har ledsnat på historien.
Spelarna har radat upp sig, tackat varandra, fler än Harju – som drog på sig ett matchstraff i slutet av andra – har gått och duschat. Ståplats sjunger fortfarande. För länge sedan var deras lag nummer ett, väldigt länge sedan – men allting går i cykler. Luleå Hockey är något bra på spåren. Jag hoppas att den här förlusten inte skymmer det faktum att laget gjort en riktigt bra säsong.
Det finns tusentals människor som lever i symbios med klubben, som gläds med den och som sörjer med den. De reser, de följer med till Leksand, Oskarshamn, Göteborg och Stockholm, de lägger sin tid, sin kraft och sina pengar på att bära fram föreningen på alla sätt de kan. De skriker, skrattar, gråter och svär med samma inlevelse, med samma kärlek till klubbmärket, och de önskar sig bara en sak i belöning.
Segrar.
För deras skull hoppas jag att klubben inte slarvar bort en guldålder till.
När det nu framstår som om klubbens herrlag går mot en ny storhetstid är det viktigt att fråga sig varför det blev så och hur man faktiskt ska lyckas den här gången. Är det så enkelt att bara bygga bästa laget? Räcker det med att ha ett överlägset system? Historien talar emot det – och jag har ledsnat på historien.
Spelarna har radat upp sig, tackat varandra, fler än Harju – som drog på sig ett matchstraff i slutet av andra – har gått och duschat. Ståplats sjunger fortfarande. För länge sedan var deras lag nummer ett, väldigt länge sedan – men allting går i cykler. Luleå Hockey är något bra på spåren. Jag hoppas att den här förlusten inte skymmer det faktum att laget gjort en riktigt bra säsong.
Det finns tusentals människor som lever i symbios med klubben, som gläds med den och som sörjer med den. De reser, de följer med till Leksand, Oskarshamn, Göteborg och Stockholm, de lägger sin tid, sin kraft och sina pengar på att bära fram föreningen på alla sätt de kan. De skriker, skrattar, gråter och svär med samma inlevelse, med samma kärlek till klubbmärket, och de önskar sig bara en sak i belöning.
Segrar.
För deras skull hoppas jag att klubben inte slarvar bort en guldålder till.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
