Leman: Var är dagens Jörgen Jönsson?

SHL presenteras i samarbete med ATG Sport

Jag tipsar glatt om den här intervjun med Anton Axelsson, inte för att den är min, snarare för att rutinerade Axelsson – med elva SHL-säsonger i Frölunda respektive Timrå – är en tänkande, reflekterande herre.

Har ofta intressanta saker att säga.

Ställer spännande frågor.

Det fick mig att fundera på en egen: var är dagens spelgenier, var är de svenska lirarna som kan agera av & på-knapp, växla tempo, dra ner det, dra upp det, veta när foten ska släppas på, när den ska trycka plattan ”i bott”?

Kort sagt: var är dagens Jörgen Jönsson, Challe Berglund, Thomas Rundqvist, den typen av spelare som bar lag med sin spelgenialitet?

## Är de dränkta i dagens ”full fart i varje situation”-tänk?

## Är de omoderna i det individualistiska hockeysamhälle som Anton Axelsson ser har gått för långt?

Pendeln har slagit över, menar Axelsson, från det kollektiva ”stick inte ut, gör allt för laget” till ”individuell träning ska lösa allt.”

”Hur skolar man dagens spelare?” undrar han och saknar ”lagtänket”, förståelsen för att hockey trots allt är en lagsport där individen inte allena avgör, snarare summan av vad alla de olika enheterna bildar.

Till stor del köper jag problembeskrivningen, absolut inte så att det är fel med individuell träning, tvärtom har den ju stor del i Sveriges fantastiska exportsuccé till NHL, men även jag noterar och funderar:

När det går emot för lag saknas ofta förmåga att ta sig ur trubbel.

När problem uppstår saknar spelarna (ofta, inte alltid, inte alla) eget tänkande för att lösa de situationer man kanske inte trodde skulle uppstå.

## JVM-matchen mot Schweiz i är är ett exempel.

## OS-matchen mot Tyskland (2018) ett annat.   

## När det inte hjälper med snygga finter och individuella prestationer, vad gör man då?

Utan intim kunskap om klubbars spelarutbildning vill jag slänga in en fundering, absolut inget fastslagande, det kunnandet har jag inte, bara just en fundering:

I dag pratas det mycket om hur spelare ska våga, hur de måste få göra misstag.

Det är förstås bra. För att utvecklas. Men:

* Hur mycket pratas det om att tänka efter före, lära sig var och när man ska göra vad, att ibland sätta lagets bästa framför egen finess?

* Hur mycket tränas det på att tänka hockey, läsa spelet, hantera situationer man inte förväntat sig?

* Hur mycket läser unga spelare böcker om ämnen de inte trodde de gillade för att utveckla hjärnan?

Det går fort, fort, fort i dag, jag har tidigare varit inne på vad det betyder för risken för huvudskador.

I hög hastighet krävs ännu mer för att vara en tänkande August, ett spelgeni som Jönsson, Berglund eller Rundqvist (tre exempel, bara – det finns fler).

Jag saknar den typen. Inte för att jag inte gillar en fartig Axel Jonsson Fjällby eller en tuff Emil Sylvegård (det gör jag, mycket), utan för att jag tror hockeyn mår bra av många olika spelpersonligheter.

## Frölundas Ryan Lasch är mästerlig på att läsa spelet, växla tempo, äga situationen.

## Han har den där av & på-knappen.

## Är det en tillfällighet att han inte är svensk? Jag undrar det.

Henrik Leman driver webbsajten rakapuckar.com.