Det här kan mycket väl vara vårens finalpar

Joel Lassinantti är seriens hårdast arbetande målvakt. Ingen har stått fler matcher än han, ingen har stått fler minuter. Bara Viktor Fasth släpper in färre mål per match, bara ”Monstret” Gustavsson i Linköping tar större andel av motståndarskotten. Bara Adam Reideborn och Niklas Svedberg har fått fler skott emot sig – och det är bara Oscar Alsenfelt som vunnit fler matcher åt sitt lag.

Nu åker han ner bakom eget mål, stoppar pucken, skickar den längs sargen – rakt på Daniel Brodins klubba. Mottagning, pass till Adam Falk, karriärens första SHL-mål för en 18-åring och bortalaget i förarsätet med bara ett par minuter kvar av första perioden.

Det har grinat emot Luleå Hockey en smula på sistone. Först åkte man ner till Karlstad och dominerade mot Färjestad utan att få in pucken. Sedan bjuder Joel Lassinantti bortalaget på ledningsmålet i slutet av första perioden. Psykologiskt, till och med konspiratoriskt, nästan som att Luleå Hockey vore ett lag i brygga.

Ha. Ha. Ha.

Till att börja med är nu inte Joel Lassinantti en målvakt som gör misstag utan att ta ut sin frustration på någon. Det började med en magisk klubbparad på ett närskott med klubban på en retur i Djurgårdens powerplay mitt i andra perioden som varit värd hela entrépengen ifall någon hunnit se den. Efter det var det som att Luleåspelarna bestämde sig för att okejrå, vår målis är bra igen, nu kör vi.

Och som de körde.

Djurgården trycktes ner, bortaspelarna maldes sönder med sina egna verktyg, med fart, frenesi och fysik.  Luleåspelarna blev exaktare och tydligare i alla sina aktioner, det var som att rörelserna blev skarpare jämfört med den suddighet som första perioden genomfördes med, samma skillnad som mellan en HD-box och en bordsantenn i husvagnen. Niklas Olausson smekte in ett gubbhörnskott i powerplay, Jack Connolly styrde in ledningsmålet, det hade kunnat bli två-tre mål till i andra perioden om den där skärpan följt med ända fram till avslutssituationerna.

Djurgården saknar en dimension – eller egentligen 6+14 dimensioner – när Jacob Josefson är skadad. Framför allt har spelet i numerärt överläge blivit lidande och även om det gavs få chanser till det i just denna match är det ändå en trygghet att ha med sig. När laget skulle jaga kvittering i sista hände det inte så mycket, även om Connollys 3-1 dödade matchen var det inte mycket som pekade på att Djurgården skulle komma ikapp ändå.

Men.

Lik förbaskat tycker jag väldigt mycket om Djurgården.

Gästerna kom till Luleå och ägde matchinledningen på ett sätt som väldigt få lag gjort den här säsongen. Under de första två minuterna tror jag knappt att hemmalaget var ur egen zon. Luleå har varit fantastiskt bra på erövra puckar högt upp i banan, men det som framför allt skiljer sig mot tidigare säsonger är sättet man bromsar motståndarna, vinner defensiva dueller och sedan hittar uppspelsvägar, samlar fart, kontrar eller bygger långa och tunga anfall.

Mot Djurgårdens inledning såg man plötsligt ut som en PRO-förening på svampexkursion.

När Luleå Hockey fick ordning på sitt försvarsspel, lyckades försvara sin blålinje och bromsa Djurgårdens offensiva ingångar, tog man över – men det innebär inte att Djurgården gjorde en dålig insats, bara att Luleå var bättre just i dag. De här två lagen har en överlägsen rörelse i anfallszon och den här matchen var lika rolig som en hängselbyxa full med ekorrar.

Om hockeygudarna vill oss väl kan det här mycket väl vara vårens finalpar.

Den dansen ser jag fram emot.