Ett rån - men mönstret känns igen

Ett snabbt diagonalpass, ett distinkt dragskott, Daniel Sondell ensam mot två spelare framför eget mål. En liten styrning där, en liten puck i maskorna vid Lassinanttis bortre stolpe. Vem som sköt dragskottet? Anders Grönlund.

Connolly hittar Einar Emanuelsson med en passning rakt genom Frölundas box. Emanuelsson tar inte ens fast utan skickar den bara vidare till Johan Harju på bortre stolpen. Harju ska bara raka in ledningsmålet men han vevar bara i luften. En Frölundaklubba har brutit passet i sista stund. Vems? Anders Grönlunds.

I början av min journalistkarriär spelade något juniorlandslag en landskamp i vad jag vill minnas var Kalix. En av de lokala talangerna var en lång, ganska gänglig backpjäs från Piteå. Grönlunds karriär sedan dess har inte riktigt hållit fortsatt landslagsklass. Istället har han pendlat mellan ettan och allsvenskan, mellan Björklöven och Nybro, Mora och Kristianstad. De senaste åren har han spenderat i Danmark och Norge, där hade han kunnat bli fast men efter 7+18 och +20 i fjolårets Pantern fick han chansen i finrummet vid 29 års ålder.

Nu står han för avgörande insatser i SHL-matcher.

Tacka fasen för att Grönlund var en av dem som Roger Rönnberg lutade sig mot när Luleå jagade kvittering med sex man på slutet.

Det där diagonalpasset från halvsarg sårade Luleå fler gånger, det blir så när det inte riktigt stämmer i egen zon. När Jesper Sellgren missar en motståndare framför mål, när Sondell skottäcker tveksamt, när kamperna förloras på grund av felaktiga värderingar eller placeringar snarare än svaghet och långsamhet. Det blir framför allt så när man inte tar betalt för de chanser man skapar.

Jack Connolly, Austin Farley, Emil Larsson, Johan Harju och Einar Emanuelsson hade alla frilägen eller fina målchanser för att ge Luleå poäng i den här matchen. Johan Gustafsson stoppade dem alla. Att påstå att Frölunda hade flyt som Fredrikshamnsfärjan är väl att ta i – två bortdömda mål och en bredsidesassist från Jonathan Sigalet till Luleåkvittering talar ju emot – men de hade en het målvakt och en inte längre särskilt lång, nu för tiden måttligt gänglig backpjäs från Piteå.

Det positiva för Luleå? Undantaget andra perioden och den där ödesdigra Frölundakontringen som avgjorde matchen var det här ännu en rätt solid försvarsinsats – och chanser skapades definitivt. Det negativa? Tja, med så här många feta chanser ska det bli fler mål. Det här känns som ännu en sån där match som kan etsa sig fast i spelarnas hjärnor, som kan cementera bilden av att det är svårt för laget att göra mål. Emil Larsson skakade på huvudet mer än en gång och jag förstår honom. Fjolårets målkung får ingenting uträttat.

Luleå har en stark defensiv – men problemet den här matchen var det samma som i fjol och som väldigt många år.

Det här laget gör för få mål.