Det saknas något i Luleå

Luleå Hockeys damlag har inlett säsongen med tre raka segrar och 10–1 i målskillnad mot förväntade toppmotståndarna Linköping samt AIK och Djurgården. Det är en start fullt värdig den självklara guldkandidat som klubben blivit i takt med att spelarna – alla spelarna – får betalt av klubben och kan träna dagtid utan att behöva bekymra sig om förlorad arbetsinkomst.

Samtidigt smider supportrarna planer. Den mest hängivna och högröstade delen av ståplatspubliken frodas på sin reklamfria läktare och jublar högt över det strategibeslut som klubbledningen tog i våras – att börja använda det ursprungliga klubbmärket. Nu pysslar de med premiärtifo och planerar för rekordstor premiärmarsch från sportbar till ishall.

Den mindre högröstade delen av publiken förundras och fascineras kanske snarare över den nya satsning som storsponsorn och supportern Jakob Porser dragit igång. Han satsade 30 miljoner av sina egna pengar, kommunen satsade 12 och nu ståtar ishallen strax söder om Polcirkeln med vad som sägs vara Europas bästa anläggning för ljud, ljus och isprojektion.

Det händer grejer i Luleå Hockey, positiva grejer.

Men visst saknas det något?

För samtidigt som allt det här pågår är det nästan som att vi glömt bort herrlaget. En sjundeplats i fjol. En niondeplats året innan. Ut innan kvartsfinal båda gångerna.

Ställer vi inte högre krav än så på det här laget?

Någon jävla ordning får det vara i ett parti.

All det som hänt i klubben är – ur min synvinkel – fantastiskt. Jag älskar damsatsningen, jag älskar att det här är en förening som lyssnar på sina mest inbitna fans, jag älskar att det finns en ödmjuk och lågmäld miljardär som sponsrar klubben i sitt hjärta utan något som helst intresse för egen vinning utöver sportsliga framgångar.

Men – och det här är viktigt – bara för att föreningen gör bra saker ska inte de dåliga sopas under mattan.

Luleå Hockeys herrlag har inte längre en av landets lägsta lönebudgetar. Det är dags att kliva fram och leverera i paritet med satsat kapital – oavsett om vi pratar om Porsers finansiella eller fansens emotionella.

Minns ni när Luleå slutade tia i grundserien under Rograrnas ledning? Minns ni hur dåvarande sportchefen Lars ”Osten” Bergström hotade med att inte ge tränarna nytt kontrakt eftersom föreningen hade högre krav än så på laget? Jag är inte säker på att det var en långsiktigt framgångsrik strategi – men jag är helt säker på att jag saknar kravbilden.

Jag tror att Luleå Hockey också gör det.

Är Stefan Enbom den klubbdirektör som ska ta föreningen till en ännu högre nivå? Är Stefan ”Skuggan” Nilsson och Ulf Engman sportcheferna för att förvalta kapitalet på bästa sätt? Kan Thomas ”Bulan” Berglund skapa ett tillräckligt bra lag av spelarna – och är spelarna tillräckligt bra för att det ens ska vara möjligt?

Håller Joel Lassinantti landslagsklass? Klarar han ens av att hålla fokus? Kan Niklas Olausson leda ett lag till något mer än ett glatt humör? Finns det en monstersäsong till i Emil Larsson – och kan Cehlin, Farley, Harju eller Kovacs i så fall matcha den? Är påläggskalvarna lika ystra som i fjol? Kommer backarna att klara av att göra mål den här gången?

Väldigt mycket måste gå rätt för att Luleå Hockeys herrlag ska kunna matcha förening och fans. Går det ens?

Det här är säsongen som det ska visa sig.

Det här är säsongen då Luleå Hockeys herrar bevisar sitt värde.