Skickliga lirare utan geist – Allettan långt borta

Presenteras av Coolbet - odds från SHL till Hockeytvåan 

Mötena mellan Huddinge och Visby/Roma brukar sällan bli några mysiga vänskapsuppgörelser. Klubbarna har genom åren byggt upp en ganska påtaglig rivalitet och brukar stå upp bra mot varandra. Men så små-, för att inte säga storfult, som det var i första perioden under eftermiddagen blir det inte alltid.

Det kändes som att spelare låg i parti och minut. Hemmabacken Lukas Carlsson kom undan med en ful spearing på Jonatan Stuxberg trots att domaren stod precis intill. Fabian Lundh skickade Visby-backen Adam Rachidi både i och av isen och en stund senare tog nämnde Stuxberg ut lite frustration genom att skicka Alexander Svarvén onödigt i sargen.

Det kanske blir så när det är två småfrustrerade lag som kommer till match.

Visby som ju gick på en oväntad mina borta mot Hanviken (3-4 efter straffar) i fredags och Huddinge som väl är Hockeyettans mest utskällda lag så här långt den här säsongen. Med all rätt. Det stjärnstarka laget har varit bekvämt och inte gjort i närheten av de resultat man kunnat förvänta sig.

Men på sistone har det ändå börjat gå åt rätt håll. Senast, i 4-3-segern hemma mot Sollentuna, var det snarare Huddinge som tryckte på för ett 5-3-mål än gästerna som förmådde mobilisera någon kvitteringsforcering i den tredje perioden och laget kom till spel mot Visby med segrar i tre av sina fyra senaste matcher.

Bortsett från det aningen burdusa spelet i första perioden blev det precis som förväntat. Lirarna mot gnuggarna. Visby jobbade mycket hårdare än hemmalaget som ändå tråcklade fram många av de bästa chanserna med hjälp av sitt finlir. Björn Jonasons 1-0 i powerplay efter en trollkarlspassning från Måns Krüger är sinnebilden av årets upplaga av Huddinge.

Det är snyggt och tekniskt och det mesta av det bästa ska hända i numerärt överläge där Krüger spelar och spelar och spelar och det i stort sett är garanti på två minuter i anfallszon.

Men det räcker liksom inte. Speciellt inte när det bitvis brister bakåt.

Kanske hade det varit bättre för Huddinge om Carlsson fått gå och duscha efter den där spearingen i första perioden. Hans försvarsarbete när William Erenrot kunde sätta 1-2 sent i den andra perioden lämnade ungefär lika mycket att önska som Måns Krügers dito vid 1-1-målet.

Huddinge är inte i närheten av lika kompetenta bakåt som framåt och blir bitvis lätt handlingsförlamade i den egna zonen.

Det stora problemet är dock att Huddinge tycks sakna inställningen. Det glöder inte tillräckligt mycket. Jag kan ärligt talat inte påstå att jag såg särskilt mycket till geist när de tvingades jaga i slutakten.

När allt ska sammanfattas är det nämligen knappast någon snack om att det var Visby som var det bästa laget på banan. Daniel Marmenlind i gästernas kasse var säkerheten själv, men det är inte hela förklaringen till att Huddinge bara lyckades få en ynka puck i nät inför sin hemmapublik. Gästerna från Gotland var mycket mer rejäla och robusta i det mesta. Höll ihop som ett lag och försvarade sig väldigt tryggt.

Man kan argumentera för att Huddinge har (mycket!) mer spets på det berömda papperet, men bör då samtidigt reflektera över att Visby gjorde fyra kassar utan att lagets mest imponerande offensiva enhet, den med importerna Teemu Huttu och Ryker Leer var inblandade i målskyttet över huvud taget. Gästerna visade upp sig så väldigt mycket mer som en enhet än hemmalagets spridda skurar av individuell skicklighet.

Visby/Roma spelar som ett topplag. Huddinge spelar som ett gäng skickliga lirare utan identitet.

Det är lite den kulturen man valt att ha i sin förening den här säsongen i och med val av spelare och tränare och upplägg. Det är väldigt svårt att ändra på nu. Visst har det gått på rätt håll, Laget har hittat ett spel som räcker till att slå botten- och mittenlagen, men uppenbarligen inte toppgängen.

Då kan det bli svårt att nå Allettan och misslyckas man med det...

Då är det snudd på en episk flopp.

Fler artiklar om Hockeyettan hittar ni här