De nordamerikanska importerna vi minns

Presenteras av Coolbet - odds från SHL till Hockeytvåan 

I år har sammanlagt 15 nordamerikaner (elva kanadensare och fyra amerikaner) snört på sig skridskor och beträtt isen i Hockeyettan. Då har flera av dem (som Curt Gogol, Daniel Clairmont och Caleb Eefting) bara noterats för en handfull matcher.

Men det fanns en tid när var och vartannat Hockeyettan-lag med ambitioner skulle ha en nordamerikansk duo i truppen och när det fortfarande var möjligt att värva spelare med tunga meriter från andra sidan Atlanten till den svenska tredjeligan. Det är vid närmare eftertanke ganska många som har passerat revy.

Vissa gjorde större avtryck än andra.

Lördagen till ära tänkte jag därför ge mig ut på en liten odyssé längs minnenas allé och lyfta fram några av importerna som verkligen färgat Hockeyettan med sina gästspel.

Minns ni?

10. Shawn Snider
Lag: Örebro (07/08), Asplöven (10/11), Vimmerby och Nyköping (11/12), Mjölby (13/14)
Den lille spjutspetsens första gästspel skedde i Örebro där han pryglade in 43 poäng (21+22) på 35 seriematcher och blev en favorit. Det fortsatte på precis samma spår när han några år senare kom tillbaka och gjorde klart med Asplöven. I Haparandas finest som på den tiden gjorde sig kända för att spela full fart framåt-hockey och satsade alla sina kort i offensiven sprutade han in 52 poäng (20+32) på 38 matcher och var med och tog laget till kvalserien. Att den sista svenska klubbadressen ytterligare några år senare blev Mjölby får anses aningen udda för den här typen av spets. 

9. Russ Moyer
Lag: Björklöven (11/12 och 12/13)
Kanadensaren, som gick i pension efter fjolårssäsongen i skotska Fife Flyers, kom till Umeå och var en elementär del i att Björklöven tillslut, efter några tunga säsonger lyckades göra resan tillbaka till Hockeyallsvenskan. Han var inte bara en back som med Hockeyettan-mått mätt producerade väldigt bra med poäng utan dessutom en hård jävel som spred respekt omkring sig. Precis en sådan som alla lag med ambitioner drömmer om att ha i sin backuppställning. Det var en ynnest för publiken att han stannade i Hockeyettan i två säsonger. Moyer hann sedan med sejourer i både Oskarshamn och Karlskrona i Hockeyallsvenskan innan han lämnade för de brittiska öarna.

8. Jack Berger
Lag: Nybro (14/15)
Berger är lite av en personlig favorit för undertecknad. Han kom som från ingenstans och dök upp i Nybro efter en tid vid Princeton University i NCAA. Väl på plats visade det sig vara en ursmart gnuggare som gjorde allt rätt på banan. Hans 30 poäng (13+17) på 34 matcher i ett Nybro som i vanlig ordning missade både Allettan och playoff är förstås starkt, men det bestående minnet är det av en spelare som fick allt att se så lätt ut. Men sejouren blev kortvarig, efter endast en säsong i Hockeyettan valde Berger bort hockeyn helt för att istället fokusera på läkarstudier.

7. Keegan Dansereau
Lag: Mörrum (10/11 och 12/13), Olofström (13/14)
Grannklubbarna Olofström och Karlskrona hade visat sig bli riktigt framgångsrika med nordamerikanska spetsspelare tidigare säsonger och laxarna från Mörrum ville förstås inte vara sämre. Keegan Dansereau kom till Blekinge efter en säsong som han spenderat i så väl AHL som ECHL och gjorde omedelbar succé. Det blev 57 poäng (32+25) på 37 matcher i ett Mörrum som inte gjorde några större resultat och det blev naturligtvis svårt att hålla kvar en sådan spets. Dansereau pös vidare tillbaka till Nordamerika där det väntade ett skadeelände. När han kom tillbaka till Jössarinken något år senare blev succén inte fullt lika omedelbar, men säsongen därpå pryglade han in poäng igen. Då för lokalrivalen Olofström. Numera har han blivit ungersk medborgare och dragit på sig landets landslagströja.

6. Mike Danton
Lag: IFK Ore (11/12), Kramfors-Alliansen (12/13)
Att en före detta NHL-tuffing som suttit i fängelse i fem år för stämpling till mord kom till lilla Hockeyettan. Klart att det skrämde skiten ur många motståndare. Att han över huvud taget kunde hamna i den lilla klubben IFK Ore (och sedermera också Kramfors) är ett litet under i sig. Danton åkte omkring och skrämde motståndare från vettet med sin blotta närvaro och sina skills. För han var naturligtvis alldeles för bra för att spela i serierna där han hamnade. Även om han missat fem säsonger till följd av sitt fängelsestraff innan det blev comeback. I Ore gjorde han 41 poäng (16+25) på 27 matcher, i Kramfors blev det mäktiga 38 poäng (22+16) på 22 matcher. Där hann han dessutom med att dra på sig 82 utvisningsminuter. Danton skrev ett minst sagt udda kapitel i Hockeyettan-historien.

5. Benoit Doucet
Lag: Olofström 09/10 och 12/13), Kristianstad (13/14, 14/15 och 15/16)
Han hamnade kanske lite oförtjänt i skuggan under sin första sejour i Sverige. Doucet var sylvass, men kompanjonen Mark Hurtubise var ännu vassare. Efter säsongen i Olofström försvann kanadensaren vidare till Holland och hann även med en sväng i Belfast Giants innan han återvände till Hockeyettan och visade att han var pur spets på nivån. Först under en återkomst i Olofström och senare också under flera säsonger som nyckelspelare i Kristianstad. Vilket också blev hans sista klubbadress efter en skadefylld säsong 15/16.

4. Bates Battaglia
Lag: Karlskrona (11/12)
Det råder ingen som helst tvekan om att Battaglia är en av de mest meriterade spelarna som någonsin spelat i ligan (jag menar 580 NHL-matcher och 198 NHL-poäng i bagaget) och det råder heller ingen som helst tvekan om att han kom till Sverige mycket på grund av det goda i livet. Sägnerna om smuttande på allehanda god brygd under besöket blev några stycken, men på isen gjorde Battaglia ett starkt avtryck. Vissa vill rent av hävda att han trots att karriären befann sig på senhöst var avgörande för att Karlskrona lyckades ta sig upp i Hockeyallsvenskan den säsongen. En riktigt kul spelare att ha fått se i Hockeyettan-rinkarna.

3. Alex Brooks
Lag: Karlskrona (10/11)
Gästspelet blev kort och visade sig vara det sista Brooks gjorde i karriären, men jösses vilket avtryck amerikanen gjorde i slutet av säsongen 10/11. Den granithårde backen visade exakt hur viktigt det kan vara att ha en defensiv härförare som äter minuter och sällan gör det svårare än sarg ut. På egen hand solidifierade han ett KHK-försvar som bitvis kunde svaja ganska betänkligt och lirade med en pondus som ger eko än idag. Kanske inte så konstigt att Hockeyettan-kamraterna såg upp till honom då han kom in med en lång karriär i AHL och 19 NHL-matcher för New Jersey i bagaget.

2. Mark Hurtubise
Lag: Olofström (09/10)
Frågan är om någon någonsin kommer vara så överlägsen som Hurtubise var under sin enda säsong i Hockeyettan igen. Förmodligen inte. Kanadensaren anlände till mörkaste Blekinge efter en poängstark säsong i skotska Edinburgh Capitals och visst hade han förväntningar på sig, men att det skulle bli 75 poäng (35+40) på 40 matcher och kvalseriespel för Olofström, det var det nog ingen som hade tänkt sig. Hurtubise tillsammans med radarpartnern Benoit Doucet var fullständigt överlägsen och att karriären snabbt gick vidare till Hockeyallsvenskan (Almtuna, Leksand, Björklöven) och sedermera också SHL (AIK) var helt i sin ordning. På sätt och vis var Hurtubise med och öppnade dörren för Hockeyettan som en väg in på den svenska marknaden för importspelare.

1. Eric Przepiorka
Lag: Olofström (08/09 och 11/12), Asplöven (10/11), Västervik och Kristianstad (12/13), Kiruna IF (13/14)
Få importspelare har gjort så många säsonger och sprutat in så många poäng i Hockeyettan som Eric Przepiorka. Få har heller skapat så många rubriker av allehanda slag som den här amerikanen. Först och främst var han förstås en offensivt oerhört skillad spelare och som så många andra Nordamerikaner tog han vägen in i svensk hockey via Olofström. Den lilla klubben med väl utvecklad näsa för att värva rätt spets, för vilka han gjorde 58 poäng (30+28) på 37 matcher. När han några säsonger senare gjorde flytten till den svagare norrserien blev det en ännu större poängexplosion. I Asplöven gjorde han 73 poäng (36+37) på 38 matcher och gjorde sig känd för sina högt bejublade snurrstraffar.

Men även om han var en fruktat offensiv kraft som inte gjorde en enda dålig säsong i Hockeyettan är det förmodligen en helt annan sak som han är mest ihågkommen för. Säsongen 12/13 skulle han ha spelat i Olofström, men under en försäsongsturnering blev han missnöjd med coachningen och gav sig på tränaren Tim Brithén i båset varpå han sparkades från klubben med omedelbar verkan. Västervik var snabbt framme och norpade hans underskrift, men den säsongen blev inte i närheten av lika vass som alla hans andra och han avslutade den i Kristianstad.

Fler artiklar om Hockeyettan hittar ni här