William Wallén har fått ett nytt uppdrag i Djurgården.
Som spelarutvecklare kliver han in i en roll som är ny i klubbens organisation och där fokus framför allt ska ligga på individen.
– Fokuserar mer mot individen. Både tekniska och taktiska moment. Dels när det är på isen, även via videoträning. Jag blir en resurs för både spelarna men även tränarna också, säger Wallén.
Han beskriver hur han exempelvis kan avlasta forwardstränaren Michael ”Honken” Holmqvist i arbetet med spelarna.
– Ta Honken, forwardstränare. Han har 14 plus gubbar som han ska hålla koll på, det är ganska mycket.
Wallén kommer även att arbeta med Djurgårdens juniorer på hockeygymnasiet.
Spelarutveckling är samtidigt långt ifrån något nytt för honom. Han uppskattar själv att han arbetat med det i omkring nio år, bland annat i egen regi, och hjälper ett 30-tal spelare med videoanalyser.
Vägen in i Djurgården gick dessutom via ett välbekant namn.
– Jag är ju härifrån. Jag började jobba med Jacob Josefson inför hans comeback. Varit på is med Krüger en del också. Så jag vet inte om det blev några viskningar där emellan, vilket gjorde att jag och Djurgården kom i kontakt med varandra, säger Wallén.
Nu ska han lära känna Robert Kimbys och övriga ledarstabens sätt att arbeta för att den individuella utvecklingen ska gå hand i hand med lagets spel.
– Det är en ny roll för Djurgården som organisation. Så det ska samstämmas lite så att man lär känna varandra, lär känna systemet som Kimby, "Honken" och "Putte" lägger upp för laget. Att jag pratar inom samma ramar.
”Det här är inte jag”
Att Wallén hamnade på andra sidan och började arbeta med spelare var däremot långt ifrån den karriär han en gång såg framför sig.
Hockeyn var hans stora dröm.
Men spelarkarriären tog slut redan vid 26 års ålder.
Wallén beskriver flera bakomliggande faktorer. Skador var en. Känslan av att inte få chansen han tyckte att han förtjänade var en annan.
Till slut började hela tillvaron kretsa kring prestationen.
– Jag la ner jävligt mycket kraft och energi på hockeyn, så det var alltid min största dröm. Men jag kände att jag fick inte ut det jag ville.
Han berättar hur träningen nästan blev destruktiv.
– Jag tror att det blev också en grej som blev till min nackdel, för jag tränade typ för mycket. Det var nästan så att man bestraffade sig själv genom träning till slut.
Samtidigt blev avståndet till den nivå han drömde om allt större. Under sin sista säsong spelade han i Hockeyettan och insåg vad som skulle krävas för att börja klättra igen – samtidigt som ekonomin och livet utanför hockeyn behövde fungera.
– Och sen blev jag ingen glad kille. När man kände liksom: ”Fan det lossnar ju inte.”
När träningen en dag var slut kom insikten.
– Då kände jag så här: ”Nej men det här är inte jag.”
”Vilken jävla tur jag hade”
Men långt innan beslutet att sluta hade Walléns hockeykarriär förändrats dramatiskt.
Under åren i Nordamerika drabbades han av en hjärnblödning efter en händelse i slutet av en match.
När han i dag ser tillbaka på det är det en tanke som kommer först.
– ”Vilken jävla tur jag hade som överlevde.”
Omständigheterna runt det som hände är fortfarande svindlande för honom.
Wallén berättar att ambulanspersonalen inledningsvis inte tycktes förstå hur allvarligt läget var. Samtidigt fanns en neurologspecialist på ett sjukhus omkring 20 minuter bort.
En läkare i laget insisterade på att Wallén skulle föras just dit. Det skulle visa sig vara avgörande.
– Alltså då pratar vi NHL-klass, alltså superstar. Så han räddade mitt liv. Och det är faktiskt helt otroligt. Det är helt otroligt.
Tankarna på vad som kunde ha hänt finns där.
Om matchen hade spelats någon annanstans.
Om han hade befunnit sig hemma i Sverige.
Om läkaren inte hade stått på sig.
Men Wallén försöker att inte fastna i dem.
– Jag väljer att inte göra det, för att det finns ingen mening i att liksom tänka "om". Utan jag känner mer att jag kan... någon form av erfarenhet som jag kan hjälpa till med förhoppningsvis.
Föräldrarna såg mardrömmen
Själv blev Wallén kvar på sjukhuset i en månad och genomgick två operationer.
Han var så pass illa däran att han i dag har få egna minnesbilder från perioden.
Därför är det inte i första hand sig själv han tänker på när han pratar om hur traumatiskt det var.
Utan sina föräldrar.
– Det var hemskt. Det var jättehemskt. Och jag säger alltid så här: Det var ännu värre för mina föräldrar som fick sitta på första parkett och se hela den här händelsen.
Hans mamma var på plats och skulle se sin första match.
Pappan Peter, hockeyagenten, befann sig hemma och fick beskedet mitt i natten att han behövde ta sig över Atlanten.
– Farsan får ett samtal mitt i natten: ”Du måste komma över.” Ska han sitta på ett flyg i tio timmar utan nät.
Samtidigt låg sonen på sjukhus, allvarligt sjuk.
Nästan två decennier senare har Wallén ett annat perspektiv på det som hände.
– Livet är jävligt fint, men det är också förbaskat orättvist många gånger.
Han konstaterar också att ingen kommer att fortsätta tycka synd om honom för någonting som inträffade för så många år sedan.
I stället vill han använda erfarenheterna.
Och kanske finns det där också en del av förklaringen till att han i dag arbetar just med människor och individuell utveckling.
Nu börjar nästa kapitel – i Djurgården.
Inte som spelaren som jagar nästa steg i sin egen karriär.
Utan som personen som ska hjälpa andra att ta det.
