Efter två tunga matcher, två tunga förluster mot Frölunda och Skellefteå där det var en tydlig klasskillnad mellan lagen, åkte man till den sista matchen på den här roadtrippen i Luleå och skulle möta ett lite mer likvärdigt motstånd, skulle jag säga.
När man förlorar matcher som man gjorde tidigare i veckan gör man ju alltid analyser, både som tränare och spelare: Vad är det vi behöver göra?
Just inför den här matchen tycker jag ändå att man gjorde läxan på ett bra sätt.
Man tajtade till det i försvaret och värnade verkligen om att släppa till så få skott som möjligt.
Det slutade ändå på 37 skott emot, men det var mycket på grund av slutet av matchen när Luleå låg på för en kvittering, plus att man drar på sig väldigt mycket utvisningar.
Men att man tajtar till det är det som gör att man lyckas vinna matchen på övertid.
Hellberg är ju, som vanligt, den enskilt viktigaste spelaren i Djurgården och hans spel håller laget kvar i matcherna.
När det står 0–0 länge får Djurgården till slut ett läge och tar ledningen med 1–0. Inte välförtjänt på något sätt, men man spelar på ett smart sätt.
På bortaplan behöver man inte bjuda på någonting. Man behöver inte tänka på att man ska underhålla publiken. Man ska bara se till att komma dit och göra en så bra insats som möjligt för att kunna sno med sig några poäng på bortaplan.
Och det gjorde man verkligen.
Sen kvitterar Luleå till 1–1, men Djurgården tar ledningen igen, mycket tack vare det tajta försvarsspelet och Magnus Hellbergs spel. Sen blir det en olycklig kvittering.
Jag tycker att det är hög klubba. Om man styr pucken och pucken går nedåt och går ribba in så anser jag att det är hög klubba.
Men så är det.
Sen lyckas man sno åt sig extrapoängen i övertid tack vare en grym individuell insats av Charles Hudon.
Det gör att man åker därifrån med två poäng och ändå lite råg i ryggen för det som kommer framåt här nu.
Det jag gillar är, som jag sa i början, att man tajtar till det försvarsmässigt.
I sådana här matcher blir det lite upp till spelarna själva: Vilka är beredda att lägga ner jobbet som krävs för att försvara?
Vilka är det som driver laget i det?
Då ser man ganska tydligt att det blir lite skillnad i istid.
Oliver Wahlström ligger på runt 11 minuter, Noel Gunler på runt nio och en halv. De typerna av spelare kommer inte riktigt till sin rätt i sådana här matcher. Däremot lever Djurgården mycket nu på en kedja med Theo Stockselius, Lukas Vejdemo och Sebastian Hartmann.
Och Vejdemo är briljant. Han jobbar över hela banan, tar ett stort ansvar och är uppe över 23 minuter i istid, vilket han ska ha med den insatsen han gör.
Han är den som spelar näst mest av alla, inklusive backar, och det säger sitt tydliga språk. Marcus Krüger kommer in och gör en jättematch han också, uppe på runt 17 minuter.
Nu pratar jag om forwards som tar ansvar. Man har identifierat hur man ska vinna matcherna och man lägger verkligen ner den kraften.
Man sätter en ära i att vi ska tajta till det och göra det mycket svårare för motståndarna.
Och i går räckte det till ett rån.
Precis en perfekt bortamatch, skulle jag säga.
Tråkigt, säger några.
Två poäng på kontot, säger jag.
Identifierat och klart.
Perfekt sätt att spela en bortamatch.
