Leksands håll käften-insats
Efter Kalmars 6–3-kross – där ett desperat Leksand dessutom snyggade till siffrorna i slutskedet – höjde jag ett varningens finger för masarnas defensiv.
Att frånvaron av succéförvärvet Carter Berger blottade LIF:s backuppsättning.
Att den sylvassa offensiven hade maskerat problemen.
Att sportchef Jesper Ollas helt enkelt borde sondera marknaden.
Leksands svar?
En håll käften-insats.
Det stillastående, stundtals rent usla försvarsspelet från i onsdags var som bortblåst. Nu fick Kalmar slita för ytorna, och när hemmalaget försökte dra i gång sitt frenetiska spel i offensiv zon stod dalalaget emot.
Efter 40 minuter hade LIF gått ifrån till ett 4–0-överläge, som de aldrig skulle tappa.
Det betyder förstås inte att alla frågetecken kring backuppsättningen kan suddas ut.
Men just den här kvällen kunde Leksand knappast ha svarat tydligare.
Borde vi be Christoffersson om ursäkt?
När Marcus Gidlöf byttes ut vid 5–1 i onsdags kom Robin Christoffersson in och stängde igen.
Johan Hedberg och hans stab gav honom fortsatt förtroende i returen, det resultera i en hållen nolla till.
Tidigare har jag – och många andra – sett Gidlöf som det självklara valet när de riktigt stora matcherna ska avgöras.
Frågan är hur självklart det egentligen är.
Den NHL-draftade Falukillens högstanivå känner ni till. När han får ihop det finns knappt några luckor att skjuta på hos den drygt två meter långe målvakten.
Men det går inte att välja förstemålvakt enbart efter vad någon kan vara.
Efter 14 omgångar toppar Christoffersson Hockeyallsvenskans målvaktsliga med drygt 93 i räddningsprocent, Gidlöf ligger på 18:e plats med sina 88.
Visst, siffrorna berättar inte allt om hur en målvakt har spelat. Men skillnaden är för stor för att bara vifta bort. Christoffersson ska inte behöva stå i skuggan av kollegans potential när han själv levererar här och nu.
Undertecknad kommer i alla fall att följa den där målvaktskampen med andra ögon.
Ta alla mina pengar, era galningar
Resultatmässigt blev det aldrig särskilt spännande den här fredagskvällen i Småland.
Underhållningen?
Redan i första perioden bjöd Kalmars retsticka Hampus Plato på följande ord riktade mot Oskar Lang: ”Din jävla mes. Va? Hålla på och filma och skit. Jag trodde att du var en duktig hockeyspelare. Tydligen inte”.
TV4-kameran satt rakt framför nosen på honom och det sket han fullständigt i. Jag älskar det, svensk hockey behöver fler sådana profiler som får vara sig själva.
Sedan fortsatte sjöslaget.
Två slagsmål, heta situationer och spelare som knappast såg ut att vilja önska varandra en trevlig helg efter slutsignalen. Slutspelskänslor i oktober, på precis den där nivån som gör hockey så förbannat underhållande.
Till slut satt jag bara och tänkte på vad sju matcher mellan de här lagen skulle kunna ställa till med.
En slutspelsserie med den här drösen älskvärda galningar? Ta alla mina pengar, hockeygudar! Make it happen.
Matchernas match om en vecka
Och som om det inte vore nog väntar AIK–Leksand om en vecka.
Ettan mot tvåan. Två lag som mycket väl kan stå och slåss om samma SHL-biljett till våren. Ett fullsatt Globen, med leksingar i var och varannan vrå och en läktarkamp som lär börja långt innan pucken släpps.
AIK:s hemmaplan, absolut. Men den som tror att Leksands supportrar åker dit för att artigt låta hemmaklacken sätta tonen har nog aldrig varit på en sådan här match. Det kommer att höras när Leksand anfaller. Det kommer att höras när AIK gör det. Och får vi ett tidigt mål åt något håll lär den ena sidan göra allt för att överrösta den andra.
På isen finns tillräckligt med spets för att infria förväntningarna.
Och längst bak väntar en match i matchen som inte direkt gör saken sämre.
Jhonas Enroth i ena änden – Gidlöf eller Christoffersson i den andra.
För Leksands tränarstab har ett målvaktsval att göra. Ska Gidlöf få den stora scenen – eller ska Christoffersson få fortsätta visa varför den borde vara hans?
Det är fortfarande oktober och inga SHL-biljetter ska delas ut i Globen.
Men försök säga det till den som förlorar.
Jag vill ha nästa fredag nu.
