Ed Belfour-starten
Filip Larsson fick en Ed Belfour-start, det vill säga att han släppte in första skottet på mål. När den gamle världsmålvakten debuterade för Leksand den 1 november 2007 släppte han in matchens första skott efter 1.10. När Lars Bryggmans uppvärmningsskott slank in bakom nyförvärvet Larsson stod klockan på 1.30.
”Eddie the Eagle” följde dock upp det med att slå klubbrekord i hållen nolla med 250 minuter och 42 sekunder utan insläppt mål. Och visst såg Larsson ut att snabbt glömma den snöpliga starten. Han hann stoppa 19 skott innan…
Skadan…
Man trodde knappt sina ögon när Filip Larsson åkte av och bytte med Marcus Gidlöf knappt fem minuter in i sista perioden. Larsson fick sträcka ut ordentligt vid en styrning framför mål och såg ut att få ont direkt.
Han var dock med i båset sedan och ute på isen igen, och leksingarna ber till hockeygudarna att det bara rörde sig om kramp för Larsson, som inte spelat så mycket matcher på sistone.
Jättefloppen
Nu ska man kanske inte gnälla efter en av säsongens få vinster, men en spelare som sluppit undan kritik i mina spalter är Wiktor Nilsson. Jag tyckte det var rätt att värva honom när chansen dök upp. Jag minns att jag gillade honom i Djurgården, och den typen av riviga, ettriga powerforwards borde passa som handen i handsken när Johan Hedberg är coach.
Men Nilsson har bara blivit sämre och sämre ju längre säsongen pågått, och vissa ageranden han gör i offensiv zon är verkligen under all kritik. Leksand hade ett väldigt bra omställningsläge i slutet av andra perioden där Nilsson var puckförare, men i stället för ett dropp eller en genomskärare på bortre vände han ifrån och vips var alla motståndare samlade igen. Motsatsen till bra spelsinne.
Man ska börja bakifrån men…
Defensiven först, den är jag med på. Och Leksand gjorde det som sagt mycket bra i försvarsspelet i den här matchen. Men offensiven blev väldigt, väldigt lidande.
Bristen på skills är påtaglig i det här laget, och när man inte spelar en lite mer chansartad offensiv hockey, och chanserna därmed måste skapas mer på egen hand, blir det ännu mer tydligt. Och allra mest påtagligt blir det när vitblå får en powerplay-chans efter halva tredje perioden och varken lyckas ta sig in i zon eller sätta en passning på bladet. Inte ett enda skott fick man iväg i det spelet. Trubbigt är bara förnamnet.
Sjuka kvitteringen
Men vad händer då? Jo, man tar ut målvakten med över två minuter kvar och det nervösa spelet som sprider sig när Leksand har powerplay skedde nu i stället över hela isen. Dalagänget hade svårt att ens ta sig över mittlinjen och Skellefteå hade gång på gång chansen att sätta pucken i det tomma målet.
Men då, med 20 sekunder kvar, lyckas Olle Strandell föra upp pucken och sedan får man, för första gången i matchen, till två passningar i rad innan Micke Lindqvist smäller in pucken mellan benen på Strauss Mann. Knäpptyst blev det. Och det var nog många som fick gnugga sig i ögonen.
