Sverige spelar en avgörande VM-match mot Slovakien i eftermiddag och måste vinna för att nå kvartsfinal i hockey-VM 2026.
Men egentligen handlar det här om något annat oavsett hur det går i Schweiz i eftermiddag.
Det handlar om utmaningen för svensk hockey – när det känns som att ingen drar åt samma håll riktigt.
För när man tittar på Tre Kronor just nu är det svårt att komma ifrån känslan av att svensk landslagshockey befinner sig mitt i en omvandling som ingen riktigt vet hur lång tid den kommer ta.
Och den utmaningen går egentligen att dela upp i tre delar.
Den första handlar om ledarskapet.
Sam Hallam var rätt person när han tog över Tre Kronor. Det tycker jag fortfarande. Efter åren i Växjö var han svensk hockeys mest självklara namn. Modern, metodisk och väldigt tydlig i sitt ledarskap.
Men resultaten kom aldrig.
Två VM-brons. Ett misslyckat Four Nations. Ett OS där Sverige aldrig fick ihop helheten.
Och det handlar inte bara om taktik eller coachning. Det handlar också om kemin runt ett NHL-lag fyllt av superstjärnor.
För där tror jag svensk hockey underskattade hur stor skillnaden faktiskt är mellan vardagen i NHL och vardagen i Tre Kronor.
När nästan hela laget lever sina liv i Nordamerika räcker det inte alltid att vara en bra svensk coach med en liknande stab runt omkring sig. Då behöver man människor som dagligen lever i den miljön. Som förstår dynamiken, kommunikationen och kulturen kring de största spelarna.
Därför tycker jag också att det är klokt att förbundet inte stressar fram nästa steg nu när Rikard Grönborg kommer in och börjar sätta sin prägel på verksamheten inför World Cup 2028 som nästa stora turnering med bästa spelarna i världen.
Tre Kronor behöver tänka större kring ledarstaben framåt. Fler röster. Fler NHL-nära personer. Fler specialister. Och kanske också en mindre traditionell syn på hur en svensk landslagsledning ska se ut.
Grönborg får gärna flexibel och testa olika varianter på tränarbänken beroende på uppgiften som väntar Tre Kronor.
Den andra delen handlar om spelarna.
Och här tror jag svensk hockey måste acceptera att världen ser annorlunda ut idag jämfört med generationen som vann OS-guld i Turin 2006.
För spelare som Zetterberg, Kronwall och de där killarna var Tre Kronor själva drömmen. Att spela för Sverige var målet. NHL kom senare.
Så ser det inte ut längre.
Dagens svenska stjärnor växer upp med NHL som centrum redan från tonåren. De följer sina idoler varje dag på sociala medier. De ser livet där borta långt innan de själva kommer dit.
Och det förändrar relationen till landslagshockeyn.
Det betyder inte att spelarna bryr sig mindre om Sverige. Men det betyder att VM inte automatiskt är det största som finns längre.
Därför måste svensk hockey sluta moralisera över nej tack till VM och istället förstå varför spelare tackar nej.
Ibland handlar det om skador. Ibland om kontrakt. Ibland om familjeliv. Ibland om att kroppen helt enkelt behöver vila efter 90 matcher.
Det är verkligheten 2026.
Och då blir nästa del ännu viktigare.
Förbundets ansvar.
För här tycker jag att Sverige ligger efter.
Inte sportsligt kanske – men organisatoriskt.
Det handlar om allt runt omkring. Detaljerna. Upplevelsen. Professionalismen.
Kanada har förstått det här länge. När deras spelare kommer till VM tas familjerna om hand direkt. Det finns kläder, tröjor, hjälp runt logistiken och människor som löser problem innan spelarna ens märker att de finns.
I svensk hockey känns det ibland fortfarande som att spelarna förväntas vara tacksamma bara över att få spela för Tre Kronor.
Men så fungerar det inte längre.
När svenska NHL-spelare sitter med slitna kroppar efter långa säsonger måste landslaget kännas värt uppoffringen. Och då spelar detaljer roll.
Biljettstrul för familjer några timmar före matcher i Montreal under Four Nations ska inte existera på den här nivån.
Det låter smått.
Men det säger ganska mycket om helheten.
Och egentligen är det där svensk hockeys stora utmaning ligger just nu.
För det känns väldigt långt mellan de här tre delarna:
ledarskapet, spelarna och förbundet.
Det finns en distans där idag som inte fanns förr.
Och det är exakt den omvandlingen svensk hockey måste lyckas med nu.
Rikard Grönborg har redan påbörjat den resan. Men vägen mot World Cup 2028 handlar om mycket mer än att hitta rätt kedjor eller rätt backpar.
Det handlar om att få hela Tre Kronor att dra åt samma håll igen.
