Startskottet på nya HV71 den 8 maj gestaltades genom anlitandet av just Chris Abbott. En man med hårt handslag och mycket förhårdnader sett till hans tuffa och trofasta förhållningssätt. På mindre än två år har HV71 alltså i en välannonserad omstart där kontinuitet är huvudfilosofin, ändå anställt och på olika sätt förlorat tre olika general managers.
Det skall sägas att dessa GM:s (Chris Abbott, Björn Liljander och Fredrik Stillman) har lämnat med anledningar som är ytterst svåra om inte omöjliga att ta i beaktning vid anställning.
Chris Abbott som ändå får anses som en sportchef på övre halvan i SHL var ett guldmynt som tappades av Rögle i jakten på slutspel. Att han får ett NHL-erbjudande är sällsynt och var rimligen en risk som HV71, i det läge man var i, var tvungna att ta.
Att Björn Liljander av oklara anledningar blev sjukskriven är också omöjligt att förbereda sig på.
Fredrik Stillmans sjukskrivning är som HV71 själva adresserat ett resultat av en stressfylld position, i en stress- och prestigefylld bransch, i en extremt pressad klubb. Sedan är denna skadan delvis självförvållad genom de hot och kränkningar som kommit av supportrar.
Någonstans finner vi i att ingen är att beskylla för dessa direkta förluster av sportcheferna. Om någon ska beskyllas så får man säga att det är klubben i stort då det är dessa arbetsförhållanden som verkar bli för stor tyngd för dessa människor.
Förståeligt så. För skulle du fråga mig om folk hade mått bättre i klubben om HV71 varit placerade på tabellposition åtta, då hade det med stor sannolikhet blivit svaret: JA.
Problemet som uppstår i HV71 är att det blir en dominoeffekt. Ett negativt kval 2021 ifrågasätter klubbens självförtroende och förmåga. Man överbetalar för spelare. Spelare underpresterar. Man fastnar på tunga kontrakt. Man sänker budget. Man betalar mindre för spelare på nyckelpositioner för att tillgodose budgeten. Spelet försämras då man fått fel förutsättningar och man har börjat knyta skon i fel ände. I slutet av allt detta finns till slut en väldigt hög stressnivå och psykisk påverkan på samtliga människor som är investerade eller arbetande i klubben.
Var landar vi då? Jo i en klubb i totalt förfall på så gott som alla fronter.
Fast det inte finns någon förklaring för den helt otroliga skadelistan HV71 haft, varför man inte kan få ut mer av en nästan 70 miljoner dyr trupp? Varför kan den sjungande positiva juniorverksamheten inte ge en mer positiv effekt, och spelare som Hugo Pettersson, Herman Träff och Jamiro Reber lämnar föreningen?
Att så gott som allting går fel, när man utåt kommunicerar att man gör allt man kan, för det helt omvända – det är extremt oroväckande. Jag tror inte på skrönor. Men att Fredrik Stillman idag den 14 januari blir sjukskriven inte är förvånande, betyder inte att man inte har svårt att tro att det är sant.
I en så mardrömslik säsong som denna med minne av de säsonger som varit så känns det föga förvånande att ett till så här negativt besked kommer idag, i det läge som man är i. Idag är den bistra sanningen att i stort sett hela organisationen HV71 är i totalt förfall och det enda som står någorlunda fast är arenan man spelar i. Eller just det…
Vill tillägga att hot och hat i alla former är oacceptabelt och jag önskar såväl Björn Liljander som Fredrik Stillman ett snabbt tillfrisknande.
