Minns ni förra veckan?
Då var världen fortfarande så pass normal att det gick att skriva krönikor om hur makalöst det hade varit att några dygn tidigare se Mika Zibanejad göra fem mål i en och samma match. Sedan svepte ett osynligt moln av mikroorganismer och skräck över världen och plötsligt befinner vi oss alla mitt i en surrealistisk katastroffilm.
I detta läge – som för mina personliga del innebär att jag sitter mer eller mindre isolerad i min Manhattan-lägenhet, nöjd mitt i misären över att jag har starka solitära drag och därmed vana vid självvald ensamhet under långa perioder – är det väldigt svårt fokusera på något så i sammanhanget trivialt som hockey, det måste jag erkänna.
Ja, det är tungt och chockerande att vi inte har NHL – eller några andra ligor – att följa, men det finns så mycket annat som är betydligt viktigare och mer angeläget just nu. Vi måste, på något vis, ta oss genom den här krisen – och det kommer, behöver man inte vara virolog för att inse, krävas betydligt större uppoffringar än att avstå från favoritsporten i några månader. Men för att återknyta till vännen och kollegan Lindquist – den svenska hockeyjournalistikens egen Cosmo Kramer – kan man inte bara sitta och hyperventilera över utvecklingen i världen dygnet runt. Då tar skräcken över helt och livet blir outhärdligt.
LÄS MER: Löntas lista: "Då kan NHL börja - och så borde SHL göra om kraven går igenom"
I enlighet med de riktlinjerna ber jag att få berätta lite om Sean Avery.
Det har gått åtta år sedan han lade av – och helt symboliskt kastade skridskorna i Hudson River – men New York glömmer honom aldrig.
Inte för att han precis var den mest magnifike hockeyartist någon på de här breddgraderna sett – om än mycket bättre än han får cred för – utan för att han hade en personlighet i perfekt samklang med den här burdusa stadens temperament.
Det första den då 26-årige provokatören gjorde när han våren 2007 kom till NYC från LA – en annan metropol extroverta narcissister trivs bra i – var att köra på Martin Brodeur i ett derby mot New Jersey.
I ett slag försäkrade han sig således om rent hat på ena sidan Hudson River – och reservationslös kärlek på den andra.
Sean Avery är en svårglömd NHL-profil. Foto: Bildbyrån
Det triggade i sig road entusiasm hos unge Sean, så han växlade upp och under de först två och sedan fyra säsonger som följde såg han till att praktiskt taget varje besök på Garden fick en extra ”edge”. Vad som helst skulle kunna hända, kändes det som – och gjorde det ofta också.
Allt den skamlöse provokatören från North York i Ontario ställde till med var inte okej, nej. Han gick då och då över alla gränser och det han sa om gamla flickvännen Elisha Cuthbert såg ingen som något annat än fult, plumpt och idiotisk. Utom Rangers-fansen förstås…de hakade roat på och utsatte Cuthberts nuvarande make Dion Phaneuf för skoningslösa ramsor på samma tema varje gång han kom till Broadway. Inte okej det heller, förstås, men det säger en del om New York-fansens relation till ligans enfant terrible – ett slags blandning av Magnus Uggla, Oscar Wilde och vilken trettonårig skolgårdsmarodör som helst. Fast med skridskor på fötterna.
De älskade att han var så störig, att han gav alla auktoriteter fingret, att han gick sin egen väg, att han alltid lät käften gå och att han hade ett så fruktansvärt stöddigt varggrin till leende. För, tja, så är ju New York också.
Och faktiskt: Fram till Mikas uppvisning förra torsdagen – den som känns så oerhört avlägsen nu – var Avery och kompisen Jaromir Jagr de enda utespelarna i Rangers som förärades med egna ramsor under hela lönetakseran. Själv tilltalades jag ännu mer av det faktum att han utmanade vissa av hockeyns styltiga normer. Med exempelvis nagellack (!), uttalat intresse för mode och konst och den där ständigt glappande käften lyckades han peta några uppfriskande hål i den präktiga, macho-besläktade good guy-kulturen som var och fortfarande är förhärskande i NHL, med mig – erkännes utan omsvep - som en av många beskyddare.
Sean Avery stack ut på alla sätt och vis. Foto: BIldbyrån
Mark Recchi – ett av de verkliga helylle-exemplen av ”reko kille” under 90- och 00-talet – blev en kväll på Garden, runt 08-09, så förbannad på New York-värstingen att han tappade precis alla koncept. Exakt varför jag minns just det så bra vet jag inte, sånt hände ju jämnt, men det vara bara så…underhållande. Särskilt som Sean oavbrutet mötte varje attack med det där fruktansvärda varggrinet – och viftade med de målade naglarna…
LÄS MER: NHL-pampen tror att säsongen återupptas snart
Sedan kom John Tortorella och att beskriva det som att två olika typer av personligheter krockade vore en underdrift i klass med att säga att Ferrari och Lada är två olika sorters bilmärken, inga jämförelser i övrigt.
Det slutade med att luften pyste ur Averys karriär och till slut låg grillorna på Hudson-flodens sumpiga botten.
Men han är fortfarande kvar i New York – till fansens oförställda glädje de få gånger han visar sig på Garden – och jagar bilister som parkerar i södra Manhattans cykelfiler och driver sedan en tid dessutom podcasten ”No Fucks Given” (ja, vad trodde ni den skulle heta?). Ta och lyssna på den nån kväll när du tagit dig genom ännu en utmanade corona-dag.
För vad sa Lönta?
”För att ta sig igenom tuffa tider behövs andningspauser. Man behöver skratta eller bli distraherad”.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: VM-feber! Få Hockeynews för bara 9kr/mån!
