Annons



Något är ruttet i Västerbotten


10 januari
Skellefteå var en maktfaktor. Nu vet jag inte vad det är. Det är något som är ruttet i Västerbotten – och jag vet inte vem som ska reda ut situationen. Vet Skellefteå?

Presenteras i samarbete med ATG 

Det tog fem minuter av konsekvent hårt arbete och psykotiskt synkroniserad press för Edwin Hedberg att ge hemmalaget ledningen. Det tog sammanlagt två sekunder av ouppmärksamhet för Emil Bemström och Henrik Eriksson att skicka ner Skellefteå i källaren igen.

Djurgården var centimetrar – en ribbträff – från 3-1 innan första perioden var över och av det Skellefteå som dominerat svensk hockey så länge fanns inte mycket kvar.

Jocke Lindström skjuter målvakter i magen. Jimmie Ericsson blir avblåst för sitt spel framför mål. Petter Granberg förlorar fysiska dueller. Tim Söderlund missar svåra passningar och tar inte de enkla. Målvakterna – Gustaf Lindvall den här gången, men det är ju inte som att Mantas Armalis rosat marknaden – släpper in första och tredje skottet.

Grejen var ju att matchen var Skellefteås. Hemmalaget fick den, tog den, vred den till sig som vore den sista löjromsägget på julbordsbuffén. En konstant press under första fem minuterna, mot en formsvag motståndare, och erövrad ledning på hemmaplan av fjolårsfinalisten – det ska vara tre poäng. Punkt. Det har alltid varit det hittills.

Men det är något som är ruttet i Västerbotten.

Hockeynews eminente statistikexpert Petter Carnbro har ju tydligt visat att Skellefteå egentligen är bättre än tabellen visar. Laget spelar bra, skapar chanser, är hyfsat välbalanserat – men ändå
får man inte ut mer än en elfteplats, förvisso i en snortajt tabell.

Trots allt fint spel är det här ett lag i kris – och en organisation som inte riktigt vet hur den ska bete sig för att hjälpa spelarna.

Skellefteå red på Lars Johanssons silverrygg under nästan ett decennium. Den tiden är förbi och sanningen är att hans efterföljare inte alls klarat av att leverera samma resultat men räddats av den spelarstomme som Johansson byggde upp. Skellefteås organisation har varit ett mirakel av långsiktighet, tydlighet och mod under många säsonger. Tränarna har hämtats från de egna leden, spelare har specialtränats för att leverera under säsongens andra halva, juniororganisationen var marknadsledande och grävde guld i hockeygruvorna i det norr- och västerbottniska inlandet.

Nu finns knappt något av det kvar.

Jämför gärna med norrkonkurrenten Luleå, ett topplag som egentligen är bättre än sitt eget spel, sitt eget djup, men vägrar inse det. I den här omgången kom man tillbaka från dubbla underlägen mot Örebro och vann till sist rätt enkelt. Där är segrarna en axelryckning – i Skellefteå börjar förlusterna bli det.

”Fortsätter vi så här kommer poängen att börja trilla in”, sa gamle Jimmie Ericsson efter matchen. Igen. Tror han på det själv fortfarande? I så fall – hur länge till?

Häromdagen blev det ju officiellt att assisterande tränaren Bert Robertsson lämnar föreningen efter säsongen. Stefan Klockare har också utgående kontrakt och osäker framtid. Framtiden ser ut att ligga i händerna på åldrande och underpresterande spetsspelare, på Tommy Samuelsson som allt mer ser ut att bli en historiskt dålig Skellefteåtränare och på fullständigt oprövade sportchefen Niclas Lundkvist.

Vem ska reda ut den här situationen? Jag vet inte. Vet Skellefteå?

Det här agerandet andas inte framtidstro, trygghet och stabilitet. Det hyperventilerar.

Att kasta ut, slänga bort, göra sig av med folk istället för att utveckla och luta sig mot fasta ramar var ju sånt som vanliga klubbar pysslade med. Det här var ingen vanlig klubb – det här var
Skellefteå AIK.

Nu vet jag knappt vad det är längre. Jag tror att Skellefteås lagledning börjar vara oroliga för att få reda på det.


Här kan du läsa mer om SHL 


Annons

Annons

Annons

Annons