HockeyNews
PLUS

Robertsson om första kaosartade året i LHC: "Inget jäkla fiasko"

(14073) Bert Robertsson/Linköping
Bildbyrån

Publicerad: 30 maj 2020

Bert Robertsson kom till Linköping 2019 för att få LHC att bryta barriärer. Klubben ska både bli mer populär i stan och vinna sitt första SM-guld.

Han beskriver sitt första år som kaosartat.

– Och det är mycket snack runt omkring att förra säsongen var ett jäkla fiasko på många sätt, men jag tycker inte det.

För HockeyNews.se berättar han öppenhjärtigt om en hockeyresa som bara är i sin början.

SHL presenteras av:

BAUHAUS bygger svensk ishockey 


Precis som utlovat ringer LHC-tränaren Bert Robertsson upp och dessutom på avtalad tid. Han slår sig ner på en bänk vid Stångån och ackompanjeras av sången från koltrastar när han pratar med HockeyNews.se


Han låter pigg och utvilad, nästan som om han hade haft semester, mitt i dessa coronatider. Och det visar sig att han har varit uppe en sväng till Riksgränsen och åkt skidor ”det var ett snödjup på fyra och en halv meter”.


– Det var en bra tripp i coronatider att ta sig dit där det inte var så mycket folk, hehe, konstaterar han och lyckas nätt och jämnt överrösta den där nästan ursinnigt sjungande svarta pippifågeln med orange näbb i hans närhet.


Bert Robertsson har hunnit reflektera över sin första säsong som huvudtränare. Linköping slutade elva i SHL.


Och flytten från Skellefteå i Västerbotten till LHC i Östergötland blev en omställning på så många sätt. LHC förbättrade sig en placering i SHL-tabellen med Robertsson som boss jämfört med Tommy Jonsson, som fick sparken efter bara en säsong i klubben.


Ett pyttelitet steg i rätt riktning? Eller mer omvälvande än så?


Det gäller att komma ner en bit på djupet här.


Robertsson konstaterar:


– Det har väl inte undgått någon att det var ett ganska kämpigt år. Det var väl det som var hela grejen med LHC och jag, att vi ville båda göra omtag. Det var där vi slöt någon form av överenskommelse att vi ville göra något tillsammans.


– Jag hade mest kontakt med ”Pajen” (general managern Niklas Persson) och de tränare som var kvar där då. Och så jag som tyckte att jag vill göra nånting annorlunda. Det gemensamma var att vi ville skapa nånting nytt, och vi gillade varandra.


LÄS MERNiklas Perssons guldplan för "nya" LHC: "Har en tuff målsättning"


Robertsson fortsätter:


– Med det sagt vill jag bara börja med att det var lite kaos, alltså. Det var ju det. Det var en situation som jag tyckte där och då var jäkligt inspirerade för mig. Att skapa nån ordning i det där lilla osäkra, identitetssökandet. Skapa nånting nytt.


– Steg i rätt riktning? Det börjar med att man vågar bryta mark. LHC tar in mig som är, jag vet inte, det kanske är många andra föreningar som hade ryggat undan. Tycker att jag är lite för utåtagerande. Lite för kaxig. Men de vågade och jag vågade ta steget in i en förening som också var lite skakig.


När uppstod kaoset och på vilket sätt var det kaos?


– Jag vet inte om kaos är rätt ord att använda, men det var liksom osäkert. Och det första som händer är att vi tappar Lukas Bengtsson. En back försvinner. Mattias Bäckman, bort (skadad), kan inte spela. Klas Östman (en av de assisterande coacherna) försvinner bort. När jag kliver in i föreningen händer många saker som jag inte var beredd på. Förstår du vad jag menar? Nånstans förändras förutsättningarna hela tiden.


Bert Robertsson har blivit hårt testad under sin första säsong i Linköping. Foto: Bildbyrån.


Tror du att det hade med din ankomst att göra att Östman flyttade (till Zug)?


– Vi hade kommit överens om att vi skulle jobba ihop och jag kände att va fan här har du en kille som ändå har bra koll. Det visade sig att han var ganska öppen för att flytta någon annanstans. Jag får respektera det, att man har drömmar och visioner och en tanke på att skaffa sig en bra plattform, tjäna bra nere i Schweiz, skapa sig kanske ett större och mer gediget cv. Det får jag respektera, men jag var inte beredd på det.


– Då kom ”Danne” (Daniel Eriksson) in som hade jobbat i föreningen några år. Då fick vi börja om med den processen att lära känna varandra och skapa nåt som vi kan stå för allihop, säger Bert Robertsson som mer än något annat ser sig som en lojal lagspelare.


– Sedan försvinner Micke Vernblom, målvaktstränaren, och vi får ersätta honom. Det är såna här saker, man kanske inte förstår det utifrån, men hur stor påverkan såna här saker har på en ledarkonstellation, en förening och på ett lag. Att man byter ut spelpjäser på så vis. Det var ett grundligt jobb som behövde göras och ändå med målsättningen att göra ett bättre jobb än säsongen innan.


Robertsson drar en liknelse för att beskriva röran.


– Det var nästan som speed dating. Man fick jobba vidare ganska snabbt för att sätta spel och träningsmetodik. Lära känna spelarna, lära känna ledarna, lära känna föreningen. Sånt vet alla som kliver in i en ny förening att det tar ju tid, det tar ju år att lära känna en hel förening. Och det tycker jag återspeglar hur vi startade säsongen. Det var ganska osynkat. Det var ganska många som var frågande till arbetsmetodik och träningar. Spelsätt. Vana vid att göra nånting annat. Och så kommer den här nya killen in och ska ändra på saker och ting som man kanske inte trodde skulle ändras.


Det gick tungt för Linköping, som snabbt sladdade i botten av SHL-tabellen och förlorade sju av de nio första matcherna samtidigt som nykomlingarna Oskarshamn och Leksand fick en fin start på säsongen.


Ni tappade några spelare på vägen, bland annat försvann Nick Sörensen tidigt och Axel Ottosson både kom (från Färjestad) och gick (till Björklöven).


Bert Robertsson flikar snabbt in:


– (Anton) Mylläri (flyttade till Djurgården), ”Fille” (Filip) Karlsson (till Oskarshamn), (Adam) Ginning utlånad. Det var också en sån grej som jag tror att det fanns vissa saker som man hade bestämt sig för att göra innan jag kom till föreningen. Vissa beslut var tagna när jag kom in och vi behöver inte peka finger på vilket som är vad. Jag tycker vi gav alla chansen. Vi gav verkligen alla chansen att vara med. Det är jag stolt över. Jag tycker vi har haft tålamod att jobba vidare med folk, men ibland blir det skilsmässa. Det funkar inte. Man passar inte ihop.


– Då kommer vi in med nya spelare igen. (Adam) Helewka kommer in. Sam Lofquist kommer in. Ottosson kommer in och försvinner igen. Förstår du? Det är svårt att sätta fingret på vilken sak som är mer kaosartad än en annan. Man identifierar saker under resans gång och så gör man förändringar och så får man börja om. Där var vi i princip hela säsongen tills strax efter jul egentligen. Jag tycker att det återspeglar resultaten. Jag tycker vi spelade bra många gånger, men fick det inte att tippa över så att vi tog poäng konsekvent. Det hade kunnat sluta ganska illa faktiskt.


Axel Ottosson både värvades och skickades bort från Linköping under förra säsongen. Foto: Bildbyrån.


Exakt hur illa tar Bert Robertsson själv upp lite senare i intervjun. För kvalspöket hade börjat rassla med sina kedjor runt LHC.


Vad fick det att sluta ganska bra då?


– Ja, vad ska jag säga? Vi har ju under de här turbulenta perioderna lärt känna varandra. Till slut identifierar man saker som behöver sättas på plats och jag tycker att både spelare och ledare börjar acceptera saker. Därifrån kan man gå vidare. Man blir överens om hur man ska jobba vidare. Det är det jag menar, att den processen tog jävligt lång tid.


Men tid är relativt och Bert Robertsson sätter saker i ett perspektiv eftersom han skrev ett treårskontrakt till och med 2022.


– Sedan kan man snacka om, är sex sju månader lång tid? Ja, om man har en säsong på sig att göra nånting bra så är det en lång tid. Har man nånting att bygga vidare på i tre, fyra kanske fem år, då är det en ganska kort period.


– Men vi ligger sist när det är 18 omgångar kvar. Torskar mot Oskarshamn borta. Torskar mot Oskarshamn hemma. Det är liksom såna grejer som rör till det ordentligt.


Hur mådde du?


– Kämpigt. I idrottsvärlden, fan, man har fått lära sig många gånger att bita ihop. Köra. Det är nästan som ett skällsord, men för mig är det viktigt som person att kunna hantera tuffa situationer. Inte där och då börja tvivla på sig själv, utan tvärtom, stå stark och orka gå vidare.


– Men det är klart att man sover dåligt. Man funderar mycket. Sedan får man ta hjälp av folk runt omkring och prata av sig lite grann. Hitta stöd. Allt möjligt sånt. Det har varit tufft, det går inte att sticka under stol med. Men det är tufft för många.


I och med en seger borta mot HV71 (4–1) den 21 januari fick LHC en rejäl knuff i rätt riktning. Efter det radades starka trepoängare upp mot Rögle (5–1), Färjestad (1–0), Frölunda (3–1 borta!) och Leksand (2–1).


Robertsson fick se sitt Linköping lyfta från kvalplatserna.


– Vi har ett bra spel, vi har bra spelare, en ganska hög kapacitet, men jag upplever att vi inte orkade vara konsekventa. Fysiskt och mentalt. Vi orkade inte ladda om. Vi orkade inte skapa en kontinuitet och det tycker jag blev bättre under säsongen. Vi blev mer och mer synkade, mer och mer samspelade, mer och mer vältränade. Till slut tycker jag att vi i varje match har läge att vinna. Vi hade en jäkla massa matcher i rad när vi torskade med 3–1, 3–2 eller 2–1, det måste vara nåt jäkla rekord alltså.


– Där och då, när man måste gjuta mod i gruppen och i sig själv, tyckte jag vi gjorde det. Att inte ge upp utan fortsätta jobba vidare. Det är lite grann nyckeln till framgång i den här branschen, att faktiskt trampa på. Det är mycket kämpa. Bryt ihop eller bit ihop. Vi har snackats vid mycket och jag nämner ofta hårt jobb. Det skapar tillit och pålitlighet.


I samma veva som Linköping vände trenden, med bortavinsten i Jönköping, hämtades backklippan och Linköpingssonen Jonas Junland hem från Lausanne i Schweiz. Han blev direkt lagkapten och en symbol för mycket av det LHC strävar efter.

Lojalitet och långsiktighet.


– Det hoppas jag. Det är en kille som signalerar väldigt tydligt att han vill spela i LHC. Det är hans stad. Det är hans lag. Det är det han brinner för. Man behöver såna karaktärer. Man behöver såna som står stadigt och försvarar klubben, försvarar laget och ändå ställer krav på både ledare och lagkamrater och vad föreningen vill göra och prestera. Det tycker jag han gör. Jag gillar honom, just av den anledningen, att han verkligen signalerar att LHC är viktigt för honom. Det är klart att det hjälper till att bygga en identitet och en självkänsla i laget. Han är jätteviktig, inget snack om saken. Han och tillsammans med många andra, säger Robertsson.


Jonas Junland har vänt tillbaka till LHC och är en av Bert Robertssons grundbultar i laget. Foto: Bildbyrån.


Han har nu bott i Linköping i ett drygt år och har hunnit känna in sig i sin nya hemstad. Men alla är förstås inte nöjda med LHC:s elfteplacering förra säsongen och den bergochdalbana laget hade.


– Det är mycket snack runt omkring att förra säsongen var ett jäkla fiasko på många sätt, men jag tycker inte det. För mig själv som ledare var det lärorikt och vi hittade bra saker att bygga vidare på. Vi har ändå ljusglimtar i Broc Little som gör sin bästa säsong någonsin i SHL och verkligen visar karaktär och en ny dimension i sitt spel. Jag tycker att det är många som tar sig dit och gör lite extra för klubbens bästa. Det är en bra grund för framtiden. Den långsiktigheten behöver man ta tillvara.


LHC har spänt musklerna under sill season och hämtat in backarna Filip Berglund och Petteri Nikkilä plus två klasscenterar i Markus Ljungh och Oula Palve. Förväntningarna kan skruvas upp en aning inför kommande säsong.


– Det känns bra. Vi har som jag sa identifierat saker i laget och tyckte väl att vi var något naiva när vi startade förra säsongen och centersidan är ju faktiskt där vi har lagt mycket krut. Tillsammans med de som är kvar känner vi att vi blir starkare. På papperet i alla fall. Sedan vet ju du också att jobbet ska göras. Vi hoppas och tror att vi gör rätt val, att vi skapar ett starkare lag än vad vi började med förra säsongen. Det är en del i processen.


Robertsson står stadigt med fötterna mitt i den här processen.


– Det jag nämnde tidigare, acceptera träningen, acceptera spelsätt, vi är en grupp som jobbar tillsammans och vi jobbar väldigt hårt för varandra. Det är också en jättegrundbult i det. Får vi inte de spelare som kommer in utifrån att köpa det, då får vi problem igen. Men jag hoppas och tror med de vi har, med Junland och Broc Little och Hampus Larsson med flera som står för mycket karaktär. Jag tycker de ska kunna hjälpa till och vara vägvisare. Sedan får vi coacher skruva också bäst vi kan.


LÄS MERLHC-stjärnan spelade skadad – i fem månader: "DNA:t i vår sport"


Privat har Bert Robertsson inte med sig sin familj till Linköping. 17-årige Simon fick SHL-debutera i Skellefteå förra säsongen och är juniorlandslagsman.


Bert Robertsson, 45, lever solo på Östgötaslätten.


– Den stora grejen är all tid man får för sig själv. Man är van att behöva laga lunch och middag till grabbarna och hämta och lämna på idrottsevenemang hit och dit, du vet ju hur det är, så det är den omställningen. Det blir nästan som en tristess. Vad ska man göra med all tid?


Du är tillbaka där du var innan barnen kom till världen?


– Exakt så! Som ung hockeyspelare roddade man bara åt sig själv och kunde fokusera på prestationen. Där är jag väl nu också. Som tur är finns det verktyg nu med både telefoner och FaceTime så att man kan hålla kontakt. Det blir inte samma, men man får lära sig att hantera det.


– Jag tror att alla mår bra av en förändring, att det ibland händer nånting, så att man får lära sig hantera nya situationer och därigenom utvecklas. Det gäller Simon, Joel och min sambo Lisette. Det är klart det är tufft emellanåt, men så hittar man liksom en ny vardag och det funkar.


Han har bytt fullständigt hockeytokiga Skellefteå mot Linköping som är betydligt större som stad och som har en annan identitet.


– Det finns ett jäkla intresse för sport här i stan. Det finns det, det går inte att undgå. Under säsongen tycker jag att det var bra uppslutning i hallen. Men sedan finns det annat som också intresserar folk i den här stan, från sjukhus till universitet, och det är mycket kultur och det märks ju att många har andra intressen. Hockey är kanske inte så central i samhället som den är i Skellefteå.


– Här i Linköping upplever jag att det är lite mera lagom. Just nu är det ingen hockeysäsong och det är pausat. Så är det. Det är en annan känsla, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men vi ska nog få upp pulsen på folket här också och få dem verkligen att gilla hockey. Det är väl det som är målet. När det ändå finns ett intresse och en törst efter framgång här i stan, så ska det utnyttjas tycker jag.



Linköping har i snitt lite över 6 000 åskådare hemma i Saab arena och den siffran går förstås att trycka uppåt ännu mer.


– Det är väl därför jag är här. Jag tror att det går att göra jättemycket bra grejer här. Det går att tända publiken och göra LHC till en bra klubb. Det finns så otroligt bra förutsättningar. Sedan kanske det är en lite annan kultur här än den jag har upplevt tidigare. Nu hamnar jag där igen: Vad är hårt jobb? Där tror jag vi håller på att hitta rätt, säger Robertsson.


Han börjar summera sitt första år i LHC och är befriande ärlig i sina svar.


– Jag var nog ganska naiv själv och trodde att det jag hade varit med om som coach skulle ge mig mer ”leverage” (inflytande), men det fick jag snabbt erfara, att det man har varit med om tidigare spelar fan ingen roll. Det är bara att börja om. Skapa nya relationer. Skapa tillit, en tro på det man gör. Folk lär känna mig som person. Du har väl varit där också där du liksom har tyckt att vad fan är det där för jävla dåre…? Och så hamnar man i djupare diskussioner. Till slut så hittar man att, okej, man kanske inte är helt IQ-befriad i alla fall.


Bert Robertsson har lagt ner mycket jobb för att få LHC på rätt väg. Mot SM-guld 2022. Foto: Bildbyrån.


– Det var många som höll andan när jag kom hit. Jag lovar dig, både spelare och folk runt omkring som trodde, oh shit, vad fan kommer att hända nu? Och gick nog med axlarna uppdragna till öronen ett tag. För att sedan kanske kunna släppa loss lite mer. Jag tror att vi har hittat en bra balans där med den energi jag har, den vilja jag har, och göra bra saker och tro på människor och skapa en miljö som många mår bra av.


Så när Niklas Persson pratar om att vinna SM-guld 2021/2022 så har ni kommit en bit på vägen?


– Jag har sagt det förut att jag vill vara med och sätta den här föreningen på en plats där vi kan vinna SM-guld. Sedan är jag fullt medveten om att det krävs ett hårt jobb från väldigt väldigt många. Jag tror absolut att vi har tagit steg i rätt riktning.

– Jag ska nog hålla mig ödmjuk och inte vräka på med för stora ord, men det känns som vi har något bra på gång.

***

Bra artikel? Värd en kaffe & mazarin – för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.

Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS