Zackrisson om oväntade återkomsten: ”Trodde att kapitlet var avslutat”

Vi träffas i Strömstad under Strömstad Hockey Classic. Kapten ”Zacke” ler när han slår sig ner i soffan. Bemötandet är lika vänligt och genuint som allt.

För ett år sedan trodde man kanske inte att man skulle sitta här med dig igen.

– Nej, det var väl kanske inte så väntat, säger han och skrattar.

Tänkte du att det var sista gången i Leksand?

– Ja, det tror jag. Både jag och Martin (Karlsson) satt väl lite i samma situation. Jag trodde att det kapitlet var avslutat, i alla fall som spelare.

Fanns det någonting i ditt förra avtal om att du skulle kunna arbeta inom föreningen efter karriären?

– Ja, vi hade väl någonting om att vi skulle kunna se över ett alternativ på något sätt. Men det var ingenting konkret, utan mest att det skulle föras en dialog och att jag kanske skulle erbjudas någonting inom föreningen. Men vad det i så fall skulle vara kom vi aldrig så långt med.

Var det någonting som hade funnits med i flera av dina avtal?

– Nej, det var väl i det sista. Jag hade först fyra år och sedan skrev vi in någonting i de sista två åren. Som en framtidsgrej.

Då var det kanske ingen som trodde att du skulle spela så här länge?

– Nej, det trodde väl inte jag heller egentligen.

Har karriären blivit längre än du själv hade tänkt dig?

– Ja, det tror jag. När jag skrev mitt första fyraårskontrakt med Leksand tänkte jag väl att jag skulle vara 36 år när det gick ut. Det är kanske en rimlig ålder att sluta vid – och det är ändå rätt häftigt att ha ett kontrakt tills man är 36. Det kändes kanske rimligt att kasta in handduken efter det. Men sedan tycker jag fortfarande att kroppen känns bra. Jag är hel och tycker fortfarande att det är kul. Så länge man får jobb är det roligt att fortsätta och slippa söka någonting annat. Jag har inte trillat in på någon annan bana heller. Därför har det känts väldigt naturligt och självklart för mig att fortsätta.

Hur tänker du kring livet efter karriären? Vet du vad du skulle vilja göra?

– Nej, det gör jag inte. Det finns jättemånga saker jag skulle kunna göra. Jag skulle kunna arbeta inom hockeyn på många olika sätt: inom Leksand som tränare, på kansliet eller med någonting annat inom en förening. Det skulle också kunna vara någonting bredare inom hockeyn, SHL eller Hockeyallsvenskan.

– Det är det jag har gjort och det jag kan. Även om jag inte behärskar de specifika rollerna kan jag väldigt mycket om hockey. Därför är det absolut inte omöjligt. Samtidigt hade jag kunnat tycka att det var jättehäftigt och roligt att prova någonting helt annat. Men vad det skulle vara vet jag inte.

Drivkraften att fortsätta finns fortfarande där. Men Zackrisson konstaterar att den har förändrats.

– Det är klart att det är skitkul att spela. Sedan tycker jag kanske att det är roligt på ett annat sätt än för 15–20 år sedan. Nu spelar jag mindre för min egen skull och mer för laget, gruppen och föreningen. Framför allt känns det jättekul att vara i Leksand och ha chansen att hjälpa klubben tillbaka. Det vore skithäftigt att få vara med och vinna. Jag ser kanske inte någon jättestor utvecklingspotential för min egen del längre.

Mycket har hänt under året Zackrisson varit borta. Ledarstaben är i stort sett utbytt, sportchefen är ny och spelartruppen har förändrats kraftigt.

– Ja, det är väldigt mycket nytt i en gammal miljö för mig. Det är en helt ny stab, en ny sportchef och väldigt många nya spelare. Mycket är sig likt, men det är samtidigt annorlunda. De andra gångerna det har hänt saker och vi har bytt tränare under mina år i klubben har jag varit med genom hela processen. Nu kommer jag själv in utifrån på ett annat sätt. Jag förstår att man vill förändra, förnya, föryngra och förbättra. Då gäller det att jag också anpassar mig och inte hamnar i gamla vanor och tänker: ”Så här var det förut.” Nu är det så här som gäller och då måste både jag och alla andra anpassa oss till det.

Alla ledare utom Millner är nya och det är inte särskilt många spelare kvar. Hur mycket känns det som att du kommer till en ny klubb?

– Egentligen inte särskilt mycket. Det känns betydligt mer som att jag kommer tillbaka till min gamla klubb. Det känns mer som hemma än som någonting nytt. Absolut.

När Leksand åkte ur, hann du tänka: ”Nu kanske det kan bli spel här igen”?

– Nej, det var ingen spontan eller snabb tanke från min sida. Men till slut dök den väl upp på något sätt. Sedan fick vi kontakt och inledde en dialog. Då kändes det ganska naturligt.

Hur uppstod kontakten? Sprang ni på varandra på byn eller ringde Jeppe?

– Jag pratade faktiskt med Jeppe (Ollas). Sedan har jag också pratat med Ritola. Vi är bra kompisar, så det slank väl ur honom att det fanns ett intresse. Det var väl någon form av intressekoll.

Hur lång tid tog det innan du kände att du ville komma tillbaka?

– Jag tror att vi båda var överens om att känna lite på det. Vi visste att vi hade varandra och sedan skulle vi förstås komma överens om alla delar. Men jag tyckte ganska tidigt att det kändes rätt och självklart.

Vilka andra alternativ hade du? Handlade det om att stanna i Södertälje, göra ett nytt äventyr utomlands eller börja göra någonting annat?

– Vi pratade också om att köra ett år till i Södertälje. Det alternativet fanns på bordet och kändes också bra. Vi trivdes bra och allting fungerade. Men till slut blev det ganska naturligt att flytta hem när den här möjligheten dök upp. Vi har varit i Leksand länge och byggt upp en kärlek till platsen. Det är hemma för både mig och min familj. Det finns ett annat hjärta och en extra kärlek till laget som gjorde att det vägde över. Sedan fanns det förstås andra alternativ. Jag kunde ha börjat leta efter någonting annat på arbetsmarknaden eller sökt mig utomlands. Det fanns många tankar och idéer, men när det här dök upp kändes det helt rätt.

Vi har pratat några gånger om hur länge du ska fortsätta spela. Det känns nästan som att du mer och mer har börjat tänka att du kanske kan spela ytterligare något år?

– Jag vill inte stänga några dörrar. Att redan nu fatta ett beslut om vad som ska hända om ett år känns förhastat. Om jag skulle säga att det här är mitt sista år och det sedan går skitbra, är skitkul, kroppen känns fräsch och jag får fortsatt förtroende, då vore det skitdumt att redan ha stängt den dörren.

– Jag vill varken säga bu eller bä. Samtidigt förstår jag att det i min ålder inte blir lättare. Man blir kanske inte heller mer attraktiv för varje år som går. Det är väl ganska naturligt, både fysiskt och mentalt, att man till slut föstes ut.

Du kanske blir som Dick Axelsson, slutar och sedan blir sugen igen?

– Nej, men jag förstår den aspekten också. Man tänker att man är klar och sedan kommer hösten. Man har ingenting att göra, håller sig ändå i form och känner sig pigg. Sedan dyker det upp någon som vill ha en. Då tror jag absolut att det är lätt att falla tillbaka.

Har du någon känsla av att det kommer att bli jobbigt den dagen du slutar?

– Ja, det är klart att det kommer att bli tomt och jobbigt. Jag kommer att sakna mycket. Det är det enda jag har gjort. Jag har inte gjort någonting annat och hockeyn har varit mitt jobb i hela mitt vuxna liv. Det är klart att det kommer att bli ett antiklimax och en period där man måste hitta sig själv. Kanske inte på ett så djupt sätt. Jag är ganska nöjd med vem jag är och tycker att jag har hittat mig själv. Men man ska byta bana och det kommer nog att vara en process.

Jesper Gillerås (fystränaren) beskrev dig någon gång som en bil som kanske inte är en Ferrari, men som är pålitlig och alltid startar. Känner du igen dig i den beskrivningen rent fysiskt?

– Ja, men så har det väl egentligen varit under hela min karriär. Jag har aldrig haft några extrema toppar. Jag har aldrig varit snabbast på isen, starkast eller haft hårdast skott. Däremot har jag alltid varit ganska jämn och det tycker jag fortfarande att jag är. Det är klart att jag inte är lika snabb som för 15 år sedan, men jag är fortfarande ganska jämn i mitt spel utan att sticka ut extremt mycket åt något håll. Jag är anpassningsbar och användbar till mycket.

Inte supersexigt? Du är kanske inte bäst på någonting, men helt okej på allt?

– Ja, exakt. Anpassningsbar, användbar och en kropp. Sedan har jag förstås en del rutin. Jag tror också att jag är ganska verbal och pratar mycket. Därför tror jag att jag fyller en funktion utöver det jag gör på isen.

Tjomme pratade ofta om dig som en ”glue guy”, någon som håller ihop gruppen. Hur mycket handlar det om att du är sådan naturligt och hur mycket är en roll du aktivt tar?

Tänker du extra mycket på det nu när det exempelvis kommer fem nya nordamerikaner som ska komma in i Sverige och gruppen?

– Jag tror att jag alltid har varit sådan. Jag hade till och med ett A i Linköping för många år sedan, när jag fortfarande var relativt ung. Även i junior- och pojklag hade jag ofta en bokstav på tröjan på ett eller annat sätt. Det har nog alltid varit ganska naturligt för mig att ta den rollen. Jag pratar, tycker och säger vad jag tänker. Jag har svårt att hålla saker inom mig och bara acceptera någonting om jag har en annan uppfattning. Oavsett om jag har rätt eller fel vill jag gärna att min åsikt ska höras.

– Ju äldre jag har blivit, desto mer har det kanske också blivit ett slags tvång. Men det är ändå ett naturligt tvång, om du förstår vad jag menar. När jag var 25 eller 26 kunde jag kanske välja att tänka: ”Det här skiter jag i, det här orkar jag inte ta.” Nu känner jag på ett annat sätt att jag måste göra det.

För att det är din roll?

– Ja, lite för att det är min roll. Jag tror att det krävs av mig. Det är en del av jobbet. Det handlar inte bara om att vara en länk mellan tränarna och spelarna och framföra vad gruppen tycker. När du lämnade Leksand pratade du också om att hela familjen skulle flytta och hur mycket praktiskt som behövde lösas. Tänker du på att hjälpa de nya spelarna även med sådana saker?

– Ja, självklart försöker man hjälpa till med den biten och få människor att komma in i gruppen. Nu har vi ett gäng nordamerikaner som befinner sig i ungefär samma livssituation. De kommer automatiskt väldigt nära varandra. Sedan är det bra att vi har Kelleher, som känner till ligan, serien och Sverige. Han blir en väldigt naturlig brygga för dem.

– Vi andra som har varit i Leksand tidigare måste också hjälpa dem, visa vad som finns, berätta vad man kan göra och vara inbjudande. Jag har familj och barn och måste åka hem och ta hand om skola och sådant. Därför kan jag inte alltid vara med överallt. Men man kan alltid peka människor i rätt riktning och tipsa om saker utifrån vad de gillar. Det är jäkligt viktigt att alla trivs, oavsett om det handlar om nordamerikaner, svenskar som kommer utifrån, någon som har familj eller en ung singelkille.

– Det är inte bara min uppgift, men min uppgift kan vara att förmedla det till laget så att vi hjälps åt. Om det kommer en 21-årig singelkille och vi redan har en annan 21-årig singelkille kanske de kan hjälpa varandra. Alla måste förstå att vi har ett gemensamt ansvar.

Det handlar väl inte bara om att peka ut saker man kan göra i Leksand? Det handlar också om att importspelarna inte bara ska bli sittande ute vid Sommarland, utan känna att de har ett sammanhang?

– Ja, det är viktigt att det finns någonting runt omkring. Det tycker jag också har varit en av Leksands styrkor. Eftersom orten är så pass liten har vi under alla år jag spelat här varit väldigt tajta som grupp. Man är nära varandra hela tiden. Det finns inga stora avstånd och ingen behöver åka en timme hem och stressa iväg. Man umgås mycket automatiskt. Man äter lunch, springer på varandra när man handlar och träffas lite överallt. Det sker utan att man för den sakens skull måste sitta ihop hela tiden.

Vilka lagkamrater har du haft genom åren som har varit bra på att hålla ihop och leda ettlag?

– Det finns många. Jag tyckte att Jimmie Ericsson var väldigt bra på det i Skellefteå. Han pratade för laget, stod upp för gruppen och argumenterade. I Linköping hade vi Magnus Johansson, som var kanon. Jag hade också Kenny Jönsson som lagkapten i Rögle. Bara att han fanns där var häftigt.

Vi har pratat om allt som är nytt. Men hur annorlunda känns det egentligen, bortsett från att det är nya personer?

– Jag vet inte. Jag tycker att vi hade det bra tidigare också. Det fanns tydliga och raka linjer då och jag tycker att det finns tydliga och raka linjer nu. Under det sista året var det väldigt mycket kring ekonomin som störde och påverkade både gruppen och organisationen. Nu känns det som att det är lite mer uppklarat. Känslan är att vi börjar om på nytt och att det här med att släcka bränder har försvunnit lite. Nu försöker man ta steg framåt igen. Det är väl den stora skillnaden.

Pratade du mycket med Johan innan du lämnade?

– Ja, jag pratade med Johan innan vi lämnade. Jag hade ett jättebra intryck. Jag hade träffat honom några gånger tidigare också. Vi åkte tåg tillsammans till Stockholm några gånger och satt och pratade. Utan att ha haft honom som tränare tyckte jag att han var en jättebra kandidat. Jag tyckte att det var tråkigt att jag lämnade precis när han kom redan förra året. Jag hade gärna haft honom som tränare då. Nu ser jag fram emot att få arbeta med honom i år.

Han känns också som en person som uppskattar raka besked?

– Ja, verkligen. När vi har pratat har det handlat mycket om kommunikation, tydlighet och att se människan. Det känns som att han är väldigt inne på de delarna, utan att för den skull behöva dalta.

Vad tror du om den här säsongen? Det är väldigt mycket nytt och du var med om någonting liknande i Södertälje, där det tog tid innan saker föll på plats. Om det inte blir en pangstart, hur viktigt blir det att behålla lugnet?

– Det är viktigt att vi trycker på rätt saker, har en röd tråd och verkligen tror på någonting. Alla måste vara överens om att vi tror på det vi gör. Sedan gäller det att börja i rätt ände. Vi måste fortsätta trycka på grunderna och låta andra saker falla på plats efter hand. Därefter kan vi bygga vidare.

– Det viktiga är att alla är överens från start, så att det inte finns en massa tveksamheter där vissa tycker att vi borde göra si och andra tycker att vi borde göra så. Om vi sitter i samma båt och arbetar utifrån samma idé blir det väldigt mycket lättare för oss att hitta rätt, även om allting inte sitter från första nedsläpp.

– Men det känns bra att ha gjort ett år i ligan. Jag vet vilka lag vi ska möta och vilka arenor och rinkar vi kommer till. Allting är inte nytt.

För Zackrisson är skillnaden mot starten i Södertälje stor.

– Det var nog det jobbigaste för mig personligen när jag kom till Södertälje och samtidigt förväntades ta ett ledaransvar. I Leksand kan jag korridorerna. Jag hittar till kansliet och överallt i arenan. Jag kan hälsa på folk och vet vad de heter.

– I Södertälje var allting nytt: boendet, sonens skola, dotterns förskola och barnens aktiviteter. Det var nytt för min fru och hela familjen. Arenan, platsen, omklädningsrummet, materialarna, ledarna och lagkamraterna var nya. Inte nog med det, även motståndarna och arenorna vi åkte till var nya. Det blev väldigt mycket att anpassa sig till. Det tar och ger energi, men framför allt blir det mycket att ta in.

Då är det också svårt att vara den som direkt ska visa vägen och få med sig hela gruppen?

– Ja, lite så. I Leksand har jag betydligt bättre koll på vad föreningen står för, eller åtminstone

vad jag själv står för som leksing. Det är lättare än att komma in i Södertälje från dag ett och

säga: ”Det här står jag för som Södertäljespelare.” Det blir tuffare. Här kommer det mer

naturligt