TV-PUCKEN: Det jag såg bakom kulisserna oroar

TV-pucken är en av svensk hockeys finaste traditioner. Men bakom glädjen, nervositeten och drömmarna på isen pågår också en helt annan match.

Under mitt besök i Kungsbacka ishall fick jag se både det bästa och det som oroar mig med svensk ungdomshockey.

Från bristande kroppsspråk och hockey-IQ till uppgifter om hockeygymnasier som redan kan ha bestämt sig för spelare födda 2012.

När vi tänker på det sistnämnda, ska vi ha det så?

En hockeyfest som väcker minnen

Det är något speciellt med att kliva in i en ishall under TV-pucken.

Redan när jag kommer till Kungsbacka ishall känner jag den där speciella atmosfären. Det är föräldrar på läktarna, spelare som rör sig mellan omklädningsrummen och ledare som försöker hålla ihop allt.

Överallt finns förväntningar, glädje och en hel del nervositet.

Och jag förstår precis varför.

Jag har själv spelat TV-pucken och vet hur mycket den här turneringen betyder när man är i den åldern. Man får representera sitt distrikt, spela inför mer publik än man kanske är van vid och mäta sig med några av landets bästa jämnåriga spelare.

För många blir det ett av de största hockeyminnena i livet.

Det är lätt att glömma bort det när diskussionerna om tidig selektering, hockeygymnasier och föräldrahets tar över.

För när man väl står där i ishallen är det svårt att inte uppskatta vad TV-pucken faktiskt är.

En fantastisk hockeyfest.

Samtidigt finns det en annan sida av turneringen. En sida som kanske inte syns från läktaren, men som blir desto tydligare när man börjar prata med människorna runt omkring.

Och efter en dag på plats åker jag därifrån med både positiva känslor och en hel del funderingar.

Spelet imponerade inte – men det finns förklaringar

Jag följde framför allt tre matcher lite mer noggrant under mitt besök: Blekinge mot Skåne, Västergötland mot Bohuslän/Dal och Småland mot Göteborg.

Och ska jag vara uppriktig var jag faktiskt lite besviken över kvaliteten på spelet.

Det var mycket hafsigt spel, enkla misstag och situationer där spelarna såg ut att agera mer på känsla än eftertanke.

Passningar som inte satt på bladet, mottagningar som inte fungerade och alldeles för många situationer där man försökte lösa saker på egen hand.

Det fanns naturligtvis ljusglimtar. Enskilda spelare som visade fin spelförståelse, bra beslut och sekvenser där hockeyn verkligen kom fram.

Men sett över de tre matcherna hade jag förväntat mig lite mer.

Samtidigt måste man förstå förutsättningarna.

TV-pucken är inte vilken turnering som helst för de här spelarna. Matcherna spelas över två perioder, marginalerna är små och känslan av att det är vinna eller försvinna finns hela tiden där.

Många spelar dessutom inför en större publik än de någonsin gjort tidigare. Det finns föräldrar, scouter, agenter och representanter från hockeygymnasier på läktarna.

Jag är övertygad om att många av spelarna sätter en enorm press på sig själva.

Det påverkar naturligtvis beslutsfattandet.

Därför tycker jag också att man ska vara försiktig med att bedöma en spelares förmåga utifrån en eller ett par matcher i TV-pucken.

Vill man göra en rättvis bedömning behöver man följa spelarna under betydligt längre tid.

Men det fanns framför allt två saker i spelet som fastnade hos mig.

Har vi blivit bättre på att åka hockey än att spela hockey?

Den första handlar om spelsinnet.

Jag tycker mig se en utveckling där väldigt många unga spelare är skickliga på att åka skridskor, dribbla och hantera pucken i hög fart.

Men hur många är egentligen bra på att spela hockey?

Det kanske låter som samma sak, men för mig är det en enorm skillnad.

Att kunna åka fort med pucken är en sak. Att förstå när man ska göra det, varför man ska göra det och när det faktiskt är bättre att släppa pucken är något helt annat.

I flera av matcherna såg jag alldeles för många situationer där spelare försökte ta sig igenom motståndare trots att det fanns betydligt enklare och bättre alternativ.

Jag saknade de där enkla grundpassningarna. Förmågan att värdera situationer. Att kunna spela sig ur press med två passningar i stället för att försöka dribbla sig förbi tre motståndare.

Och framför allt saknade jag spelare som verkligen såg ut att tänka hockey.

Det är naturligtvis en ögonblicksbild från tre matcher. Jag tänker inte dra några stora slutsatser om en hel generation utifrån det.

Men jag tycker ändå att det väcker en intressant fråga.

Är vi så upptagna med att utveckla individuella färdigheter att vi ibland glömmer bort att lära våra unga spelare hur man faktiskt spelar hockey tillsammans?

För mig är spelsinne och hockey-IQ något av det mest värdefulla en spelare kan ha.

Och det är något jag gärna hade sett betydligt mer av.

Kroppsspråket var det som störde mig mest

Den andra saken handlar om kroppsspråket.

Jag reagerade på flera spelare, framför allt några av dem som verkar ligga längst fram i sin utveckling.

Jag fick känslan av att vissa redan tror att de är något alldeles extra, trots att de bara är 15 år gamla.

Jag har personligen väldigt svårt för den typen av attityd.

Spelare som ser ut att spela mer för sig själva än för laget och där ödmjukheten ibland verkar saknas.

Det är en sak att ha ett stort självförtroende, men en helt annan att tro att man redan har lyckats.

För mig är ishockey fortfarande en lagsport.

Och oavsett hur skicklig du är individuellt ska du vara beredd att göra allt för laget.

Jag tror heller inte att den typen av attityd uppstår över en natt.

Ofta handlar det om beteenden som har vuxit fram över tid och som kanske tillåtits för att spelaren varit lite bättre än sina lagkamrater.

Här tycker jag att vi vuxna har ett ansvar.

Vilka beteenden accepterar vi från våra bästa spelare?

Ställer vi samma krav på den som gör fyra mål som på den som spelar fem minuter?

Eller har vi blivit så fokuserade på individuell prestation att vi ibland glömmer bort vad det innebär att vara en bra lagkamrat?

Jag vill samtidigt vara tydlig med att det här är mina intryck från ett begränsat antal matcher.

Jag känner inte spelarna och tänker inte döma någon som person utifrån deras kroppsspråk.

Men jag tycker ändå att det är en viktig fråga att lyfta.

För i slutändan handlar hockey inte bara om hur bra du är med pucken, utan också om vad du bidrar med till laget.

I korridorerna pågår en annan match

Men det kanske mest intressanta under mitt besök hände faktiskt utanför isen.

TV-pucken är nämligen inte bara en samlingsplats för landets bästa unga hockeyspelare.

Det är också en mötesplats för stora delar av Hockeysverige.

När man går runt i ishallen stöter man på gamla spelare, tränare, agenter, scouter och personer med ansvar för olika hockeygymnasier.

Det diskuteras spelare, utveckling, framtid och vilka som är på väg vart.

För mig som arbetar med att bevaka svensk hockey är det naturligtvis otroligt intressant.

Och efter ett antal samtal under dagen var det framför allt två frågor som återkom.

Den ena handlade om hockeygymnasierna och hur tidigt spelarna egentligen väljs ut.

Den andra handlade om spelarnas möjlighet att få professionell rådgivning inför ett av de största besluten de hittills har behövt fatta.

Båda frågorna tycker jag att svensk hockey behöver ta på betydligt större allvar.

Ett av livets största beslut – utan professionell rådgivning?

Det här är något som jag har funderat mycket på, inte minst utifrån mina egna erfarenheter.

När en ung hockeyspelare ska välja hockeygymnasium handlar det inte bara om vilken klubbtröja man ska bära de kommande åren.

Det kan innebära att man flyttar hemifrån som 15- eller 16-åring, byter skola, lämnar familj och vänner och skriver på ett avtal som kan få stora konsekvenser för ens fortsatta hockeykarriär.

Det är ett enormt beslut för en så ung människa.

Ändå finns det begränsningar kring hur och när spelarna får ta hjälp av agenter och rådgivare.

Det här var något som flera av de personer jag pratade med reagerade starkt på.

Och jag förstår dem.

För det blir en ganska märklig situation.

En spelare förväntas fatta ett stort beslut om sin framtid, men får inte nödvändigtvis ta hjälp av den person som senare ska företräda honom i hans hockeykarriär.

När avtalet väl är undertecknat kan det dessutom vara betydligt svårare att ändra sig.

Det vet jag av egen erfarenhet.

När jag själv ville lämna Skellefteå AIK och fortsätta min karriär i Nordamerika uppstod en situation där jag ställdes inför ett sexsiffrigt betalningskrav.

Det är en erfarenhet som har fått mig att fundera mycket över hur väl unga spelare egentligen förstår vad de skriver under.

För hur många 15-åringar har full koll på avtalsvillkor, rättigheter, skyldigheter och vad som händer om man efter ett år inser att man har hamnat fel?

Och hur många föräldrar har den kunskapen?

Jag tycker därför att Svenska Ishockeyförbundet borde se över möjligheten att låta spelarna få tillgång till kvalificerad rådgivning tidigare i processen.

Det behöver inte nödvändigtvis innebära att alla ska skriva avtal med en agent vid 14 års ålder.

Tvärtom tycker jag att man ska vara försiktig med att stressa fram agentrelationer.

Men att kunna få oberoende hjälp att förstå ett avtal och konsekvenserna av sitt val borde vara en självklarhet.

Det finns också en viktig skillnad mellan rådgivning och representation.

Den diskussionen tycker jag att förbundet behöver våga ta.

Uppgifterna i kulisserna: 2012-kullen kan redan vara på väg att låsas

Den andra frågan som återkom under dagen var betydligt mer bekymmersam.

Det handlar om hur tidigt vissa hockeygymnasier egentligen börjar bestämma vilka spelare de vill ha.

Under mitt besök fick jag höra uppgifter om att vissa av landets mest attraktiva hockeygymnasier i princip redan skulle ha sina tilltänkta spelare för 2012-kullen klara.

Låt det sjunka in.

Vi pratar alltså om barn födda 2012.

Nu vill jag vara väldigt tydlig.

Det här är uppgifter som kom fram i samtal under turneringen.

Jag har inte kunnat verifiera att några formella antagningsbeslut har fattats eller att någon specifik klubb har brutit mot regelverket.

Men bara det faktum att sådana uppgifter cirkulerar bland människor med insyn i ungdomshockeyn tycker jag är anmärkningsvärt.

För om det stämmer väcker det en rad frågor.

Hur ska vi kunna prata om långsiktig spelarutveckling om de mest attraktiva platserna i praktiken börjar fördelas flera år innan spelarna ens ska börja gymnasiet?

Vad händer med spelaren som växer 15 centimeter under det kommande året?

Eller spelaren som plötsligt tar enorma kliv i sin spelförståelse, fysik eller mentala mognad?

Vad händer med den som inte är särskilt framstående som 13-åring, men som vid 15 års ålder har utvecklats till en av de bästa i sin region?

Det är just det här som gör tidig selektering så komplicerad.

Utvecklingen hos unga människor är långt ifrån linjär.

Ändå finns det en uppenbar risk att vi försöker fatta allt fler beslut allt tidigare.

Jag har tidigare skrivit om uppgifter kring förtida kontakter och hur reglerna kring hockeygymnasiernas rekrytering riskerar att kringgås.

Det som oroar mig är att problemet tycks vara välkänt i hockeykretsar.

Om både klubbar och förbund känner till att regelverket kringgås, men inte agerar tillräckligt kraftfullt, riskerar reglerna till slut att förlora sin betydelse.

Då spelar det mindre roll vad som står på papperet.

Och så länge det finns en uppfattning om att platserna fördelas långt i förväg kommer också stressen bland spelare och föräldrar att fortsätta.

För vem vågar vänta om man tror att alla andra redan har börjat välja?

Kan de mindre attraktiva hockeygymnasierna bli vinnarna?

Det finns faktiskt ytterligare en intressant aspekt av den här utvecklingen.

En tanke som växte fram under mina samtal i Kungsbacka.

Om vi för ett ögonblick utgår från att uppgifterna stämmer och att vissa av de mest attraktiva hockeygymnasierna redan tidigt har bestämt vilka spelare de vill satsa på – vilka gynnas då av det?

Jag tror att svaret kan vara ganska intressant.

För om en stor SHL-klubb tidigt låser sig vid ett antal spelare kommer det naturligtvis att finnas andra talanger som utvecklas kraftigt efter att de här informella besluten har fattats.

Spelare som kanske inte var särskilt attraktiva som 13-åringar, men som två år senare är betydligt bättre än flera av dem som valdes ut tidigt.

Var hamnar de?

Kanske på hockeygymnasier som inte har samma status eller attraktionskraft.

Kanske i Hockeyallsvenskan eller i mindre föreningar där konkurrensen om platserna ser annorlunda ut.

Och då kan det faktiskt bli så att de här miljöerna får tillgång till spelare med en betydligt större utvecklingspotential än vad man först hade kunnat tro.

Det skulle i sin tur kunna innebära att vissa av de mindre attraktiva hockeygymnasierna på sikt får bättre utväxling på sina intagningar.

Det är förstås en teori, inte något jag har statistik som bevisar.

Men jag tycker att den är värd att fundera över.

För den säger också något om hur svårt det är att förutse vilka spelare som faktiskt kommer att bli bäst.

Och kanske är det ytterligare ett argument för att inte ha så bråttom.

Har TV-pucken redan förlorat rollen som skyltfönster?

När jag själv spelade TV-pucken upplevde jag att turneringen hade en väldigt tydlig funktion.

Det var ett skyltfönster.

Här kunde spelare visa upp sig inför representanter från hockeygymnasierna.

En riktigt bra turnering kunde göra att klubbar fick upp ögonen för dig.

Det var naturligtvis inte den enda vägen in på ett hockeygymnasium, men turneringen hade en betydande roll.

I dag undrar jag hur stor den rollen egentligen är.

För om klubbarna redan har följt spelarna under flera år, haft omfattande kontakter och i vissa fall kanske till och med bestämt sig för vilka de vill ha långt före TV-pucken – vad finns då kvar av den gamla betydelsen?

Jag tror att den har minskat rejält.

Och vet ni vad?

Det behöver faktiskt inte vara något negativt för själva turneringen.

Tvärtom.

Kanske skulle TV-pucken må bra av att få vara just en hockeyturnering igen.

En turnering där man får representera sitt distrikt, spela mot bra motstånd, uppleva nervositet, känna glädje och skapa minnen för livet.

Utan att varje byte, varje misstag och varje poäng ska kännas som en avgörande del av ens framtida hockeykarriär.

För det är trots allt vad det handlar om.

Barn som spelar hockey.

Det är inte TV-pucken som skapar hela hetsen

Jag har märkt att det blivit allt vanligare att diskutera om TV-pucken verkligen ska finnas kvar i sin nuvarande form.

Att turneringen bidrar till tidig selektering, stress och att unga spelare tappar motivationen när de inte blir uttagna.

Jag förstår delar av kritiken.

Men jag tycker att man riskerar att rikta den mot fel sak.

För mig är det inte TV-pucken i sig som är det stora problemet.

Det är hur vi vuxna pratar om den.

Hur vi beskriver betydelsen av att bli uttagen.

Hur vi reagerar när någon inte kommer med.

Hur vi får unga spelare att tro att en uttagning vid 15 års ålder säger något avgörande om deras framtida möjligheter.

Vi måste kunna ha stora turneringar och selektering inom ungdomsidrotten utan att varje uttagning blir ett kvitto på vem som kommer att lyckas.

För sanningen är att det alltid kommer att finnas en nästa uttagning.

Först TV-pucken.

Sedan hockeygymnasium.

Därefter ungdomslandslag.

Och senare juniorhockey, seniorhockey och professionell hockey.

Det kommer alltid att finnas spelare som väljs ut och spelare som väljs bort.

Vi kan inte ta bort alla de situationerna.

Däremot kan vi bli betydligt bättre på att förbereda våra unga spelare på vad de faktiskt innebär.

Att inte komma med i TV-pucken är inte ett misslyckande.

Att komma med är inte heller någon garanti för någonting.

Det är en prestation här och nu.

Ingenting annat.

Och om en spelare slutar med hockey för att han inte blev uttagen till TV-pucken tycker jag att vi vuxna behöver ställa oss en ganska obekväm fråga:

Vad har vi egentligen fått den spelaren att tro att TV-pucken betyder?

Där finns enligt mig ett betydligt större problem än själva turneringen.

Dagens bästa 15-åringar behöver inte vara morgondagens stjärnor

Det är något jag verkligen önskar att fler spelare och föräldrar tog med sig från den här turneringen.

De som är bäst just nu är inte nödvändigtvis de som kommer att vara bäst om tio år.

Vissa spelare har kommit längre fysiskt.

Andra har haft bättre förutsättningar, mer istid eller befunnit sig i miljöer som passat dem bättre.

Några har utvecklat sin teknik tidigt.

Andra har en spelförståelse som kanske inte får fullt genomslag förrän kroppen kommer ikapp.

Och framför allt utvecklas människor i helt olika takt.

Det är därför jag tycker att det är så viktigt att vi inte gör TV-pucken till något större än vad den faktiskt är.

För spelaren som blir uttagen ska det vara en fantastisk upplevelse.

För spelaren som inte blir uttagen ska hockeylivet fortsätta precis som vanligt.

Träna vidare.

Utvecklas.

Ha roligt.

Fortsätt vara nyfiken.

Det är trots allt många år kvar innan de här spelarna ska vara som bäst.

Och den kanske allra viktigaste uppgiften vi har inom svensk ungdomshockey är att se till att så många som möjligt fortfarande vill spela hockey när de kommer dit.

Vi behöver skydda turneringen – inte avskaffa den

När jag lämnar Kungsbacka ishall är det framför allt en känsla jag tar med mig.

TV-pucken är fortfarande något väldigt fint.

Det finns en stolthet i att representera sitt distrikt.

Det finns en gemenskap och en glädje som är svår att återskapa någon annanstans.

Och det finns upplevelser som de här spelarna kommer att bära med sig resten av livet.

Det tycker jag att vi ska vara rädda om.

Men besöket förstärkte också min bild av att det finns frågor runt svensk ungdomshockey som vi inte längre kan blunda för.

Vi behöver diskutera hur tidigt hockeygymnasierna egentligen väljer sina spelare.

Vi behöver säkerställa att regelverken följs.

Vi behöver se över hur unga spelare kan få hjälp att förstå de avtal de skriver under.

Vi behöver bli bättre på att utveckla hockeyspelare som tänker spelet, inte bara åker fort.

Och kanske framför allt behöver vi vuxna bli bättre på att prata med barn om vad framgång faktiskt innebär.

För jag tror inte att lösningen på hetsen inom svensk ungdomshockey är att ta bort allt som är roligt, prestigefyllt eller innehåller någon form av uttagning.

Då kommer vi förr eller senare att stå där utan särskilt mycket kvar.

I stället behöver vi lära våra unga spelare att hantera både framgång och motgång.

Att en uttagning inte definierar dig som människa.

Att en missad turnering inte avgör din framtid.

Och att hockeykarriären är betydligt längre än vad den känns när man är 15 år.

TV-pucken ska vara ett minne för livet.

Inte en dom över framtiden.

Det är den skillnaden jag tycker att hela Hockeysverige behöver bli bättre på att förmedla.

För turneringen är värd att bevara.

Men allt som pågår runt omkring den behöver vi våga diskutera.