Jag erkänner. Kritikerna har rätt. SHL:s ändlösa målgranskningar tar för lång tid och har fått alldeles för mycket uppmärksamhet. När pucken ligger i mål ska publiken kunna jubla, inte invänta en juridisk utredning om en skridskos placering.
Men medan sportchefer och hockeymedier stirrar sig blinda på målgården har de missat det verkliga problemet.
Domarna har redan börjat släppa regelboken. Framför allt de delar de själva lovade att prioritera.
Inför säsongen intervjuade jag SHL:s domarchef Tomas Thorsbrink på min Youtubekanal Hedlund Media TV. Han medgav att domarna varit för tillåtande med spelförstörande moment. Regelbrott som ger spelare en uppenbar fördel skulle bestraffas mer konsekvent.
Jag frågade särskilt om hakningar.
Beskedet var tydligt. Domarna skulle bli noggrannare.
Det löftet verkar ha försvunnit någonstans mellan upptaktsträffen och första nedsläppet.
Jag ser hakningar som viftas bort som om klubban vore en förlängning av motståndarens armar. Spelare som hindras, anfall som stoppas och målchanser som aldrig får uppstå.
Och så har vi fenomenet holding the stick.
En spelare låser fast motståndarens klubba och lyckas få det att se ut som om han själv blivit hakad. Ibland åker då spelaren vars klubba hålls fast ut för hakning.
Smaka på den.
Den som bryter mot reglerna belönas med powerplay. Den som drabbas får två minuter att fundera över rättvisan.
Spelarna är naturligtvis inte dumma. Fungerar knepen kommer de att fortsätta. Och när domarna blundar blir regelbrotten till slut en del av taktiken.
Det som inte granskas finns knappt
Det finns ytterligare en dimension som gör debatten närmast absurd.
SHL:s motsvarighet till fotbollens VAR, situationsrummet, granskar målsituationer och målvaktsinterference enligt regelverkets begränsningar. Videobedömning används också vid större straff på fem minuter och kan användas vid vissa dubbla mindre straff på 2+2 minuter.
Men vanliga hakningar och fasthållningar omfattas inte av möjligheten att videogranska domslutet under match.
De felbedömningarna passerar utan någon motsvarande kontroll.
Det blir ingen fem minuter lång analys av en förlorad målchans. Inga arga sportchefer framför kamerorna. Ingen närmast vetenskaplig genomgång av hur en klubba lyckades stoppa en spelare på väg mot mål.
Bara fortsatt spel.
Eller ännu värre. Två minuter för fel spelare.
Jag efterlyser inte fler videogranskningar. Tvärtom. Jag vill att domarna ska göra jobbet på isen, där jobbet faktiskt ska göras.
Sportcheferna jagar fel puck
I Aftonbladet berättar Thorsbrink om förvirringen kring målsituationerna och det extrainsatta mötet med SHL:s sportchefer.
Visst, diskutera de bortdömda målen. De kan avgöra matcher och kosta klubbarna värdefulla poäng.
Men varför är det så tyst om de målchanser som aldrig uppstår därför att någon tillåtits haka bort dem?
Varför blir ett tveksamt domslut i målgården en riksangelägenhet medan tio missade hakningar kan passera utan någon större debatt?
Det är som att lägga all kraft på att kontrollera mållinjen medan resten av regelboken ligger bortglömd i omklädningsrummet.
Jag kräver inte felfria domare. Ishockey är snabb, fysisk och svårdömd. Men det är en jäkla skillnad mellan att tillåta hårt spel och att belöna regelbrott.
Och när domarchefen uttryckligen lovar en skärpning ska den också märkas på isen.
Annars är orden inte mycket mer värda än ett avslaget powerplay.
Sportcheferna behöver lyfta blicken. Hockeymedierna behöver börja granska spelet mellan målsituationerna. Och domarna behöver återupptäcka den där boken som bestämmer vad som faktiskt är tillåtet.
Jag erkänner. Målgranskningarna är ett problem.
Men det är betydligt värre att granska ett mål i fem minuter än att under resten av matchen låta bli att döma förseelserna som förhindrar nästa.
Tomas Hedlund, Journalist, Hedlund Media
