Nya AIK-stjärnan rök ihop med AHL-klubben: "Frustrerande"

Ryder Rolston har fått en flygande start på sin tid i AIK. 

Det har blivit flera mål från honom i träningsmatcherna, och hans kedja med Tyler Vesel och Scott Pooley har sett riktigt vass ut. 

24-åringen är mer än nöjd över beslutet att lämna den nordamerikanska hockeycirkusen. 

– Allting bara föll på plats, berättar han för Hockeynews, sittandes på en bänk i ett omklädningsrum på Hovet. 

Tidigare under sommaren var känslan en annan – frustration. Över att vara fast i ett fack i AHL-hockeyn och inte komma vidare. 

– När vi kom in i augusti var jag ganska frustrerad över hur saker och ting hade utvecklat sig där borta. Jag pratade med olika lag om vad jag hade på bordet och vilka möjligheter som fanns. Jag kände helt enkelt inte att det fanns någon riktigt bra situation för mig eller någon organisation som hade hört av sig som gav mig en bra magkänsla, säger Ryder. 

Under 2024/25 tyckte han att han hade bevisat att han kunde vara en producerande spelare i AHL. 31 poäng på 57 matcher var en bra start – det fanns något att bygga vidare på. 

– Då spelade jag i förstakedjan och första powerplay och gjorde en hel del poäng. Det var en bra säsong i American League. Jag höjde min produktion och visade att jag kunde göra mål och skapa spel på den nivån. Vi vann vår division och gick till tredje rundan i slutspelet. Det var ett stort år för mig, säger Ryder. 

Detta ska även sättas mot hur han jobbat sig dit. Han spelade till sig ett NHL-kontrakt med Chicago Blackhawks under sitt sista år på college, men bröt ett nyckelben under slutet av den säsongen. 

– Det slutade med att jag skrev på medan jag fortfarande var skadad. Jag åkte till Rockford (AHL-laget) och rehabade där och var även i Chicago (Blackhawks) och rehabade lite. Sedan blev jag frisk, gick in i min första säsong och spelade ungefär i en middle-six-roll i Rockford. Det var bra. Det var mycket att lära sig under första året, men jag lyckades producera utifrån den roll jag fick. Samtidigt handlade det om att spela över hela isen, vara pålitlig och sådana saker och anpassa sig till proffshockeyn.

I Rockford hade han också en svensk tränare – Anders Sörensen. Ryder berättar att han fick mycket hjälp av svensken. 

– Det fanns väldigt många talanger i Chicago. Anders hade en stor del i att jag flyttades till ett ställe där jag skulle få spela mycket. Det handlade helt enkelt om hur deras talangbank såg ut och att de behövde spela vissa killar. Det är så AHL fungerar. Men att flytta till Milwaukee blev väldigt bra för mig, säger Ryder. 

Men det andra året i Milwaukee, säsongen 2025/26, blev inte alls vad han trodde. 

– Nashville fick in ytterligare ett gäng prospects och i Milwaukee placerade de mig mer i en breddroll och en energiroll. Min produktion sjönk ganska mycket eftersom jag inte längre fick spela powerplay eller de topp sex-minuter som jag hade fått året innan. På grund av hur det året blev och hur det påverkade mig mentalt, att behöva hantera det efter att ha kommit från en bra säsong, var det frustrerande. 

Han fortsätter:

– Det ledde till att jag inför den här säsongen ville komma någonstans där jag återigen kunde få en roll där jag kan använda mina offensiva egenskaper mer och spela mer. Det var ungefär så allting utvecklade sig. Men det har varit mycket lärande och mycket mognad. Mitt spel har utvecklats enormt sedan jag blev proffs. Jag har lärt mig hur man uppträder som professionell, men också att aldrig bli för hög eller för låg, utan bara fortsätta på den inslagna vägen och hantera schemat under en säsong. Det är nog det jag har lärt mig allra mest.

Han berättar också att han ett par gånger hamnade i diskussioner med ledningen för AHL-klubben. Ryder tyckte att han förtjänade fler chanser. 

– De visste självklart vad jag kunde göra. Så jag och organisationen rök ihop lite förra året just på grund av det. Det var många gånger då jag sa till dem: ”Lyssna, jag visade er vad jag kan göra förra året och jag förstår inte varför jag befinner mig i den här positionen i år.” Men sådant händer. Jag kan spela en energiroll också, men jag är som bäst när jag får använda mina offensiva egenskaper. Jag tycker att mina offensiva kvaliteter är för bra vid det här laget för att bara kastas in i en tredje- eller fjärdekedjeroll.

Tyckte du att det var orättvist?

– Ja, det tycker jag. Men jag lämnar det där.

Hans kontrakt gick ut, och under den här sommaren insåg han snart att läget inte skulle komma att bli bättre för säsongen 2026/27. 

– Under första veckan i augusti sade jag till min agent att jag hade bestämt mig för att åka till Europa om rätt möjlighet dök upp. Dagen efter ringde AIK min agent. Min agent hörde av sig till mig och sedan började allting bara rulla på. Jag förstod att jag skulle kunna få en stor roll här, i ett lag som ville komma över sista tröskeln till högsta serien. Det var attraktivt för mig, att kunna komma hit och hjälpa laget att försöka göra det.

Han berättar vidare att han hade starkt stöd i beslutet att lämna Nordamerika – från två personer. 

Scott Pooley – och Ryders pappa, NHL-legendaren Brian Rolston. 

– Scott var någon jag redan kände och jag ville gärna komma till ett ställe där jag kände någon, för att göra omställningen lite enklare. Han sa egentligen bara att det är ett fantastiskt ställe. Beslutet var självklart mitt och det var upp till mig om det var det här jag ville göra. Jag hade andra möjligheter i Europa på bordet också, men jag ville vara säker på att jag gjorde rätt val. Även om det innebar att jag kom hit och lämnade andra möjligheter på bordet så tyckte jag att det här passade mig bättre.

Familjerna Pooley och Rolston har känt varandra länge – och bland annat var Scotts pappa Ryders tränare på University of Notre Dame. 

– Och hans pappa tränade även min pappa på Lake Superior State. Dessutom har hans pappa tränat tillsammans med min farbror. Så det finns mycket historia mellan våra familjer.

Brukade du och Scott umgås också?

– Ja. Han brukade tillbringa somrarna i South Bend, där Notre Dame ligger, och vårt lag brukade åka tillbaka dit och träna. Då tränade och åkte han skridskor tillsammans med oss under somrarna. Hela vårt lag stod honom nära. Så jag har nog känt honom i ungefär sex år vid det här laget.

Pappa Brian är välkänd för den som följt NHL genom historien. Han spelade över 1300 matcher och gjorde nära 800 poäng i NHL mellan åren 1994–2012. Främst känd är han för tiden i New Jersey Devils, som han vann Stanley cup med 1995, men han gjorde också flera säsonger i Boston Bruins och Minnesota Wild, med mera. 

Ryder berättar att han står sina föräldrar nära och att Brian pushade sonen att testa spel i Sverige. 

– Jag pratade mycket med min pappa om det. Han har självklart varit runt hockeyn väldigt länge och jag har sett hur saker och ting fungerar. 

Hur var det att växa upp i NHL-miljön?

– Det var fantastiskt. Jag är äldst av fyra bröder och från väldigt ung ålder fick jag växa upp runt NHL-omklädningsrum under hela min uppväxt och träffa andra spelare och stora namn som spelade tillsammans med min pappa. Det var någonting jag nästan tog för givet eftersom det bara var normalt för mig. Samtidigt fick jag se vad det faktiskt innebär att vara professionell. Hur spelarna uppträdde varje dag och hur bra man faktiskt måste vara för att lyckas inom professionell hockey.

Ryder är givetvis också stolt över pappas framgångar. 

– Han har vunnit Stanley Cup, spelat tre OS och nästan 1 300 NHL-matcher. Det är nästan något man inte ser längre. Det är färre spelare som lyckas göra det. De resurser jag har omkring mig är bättre än vad nästan någon annan kan ha, just eftersom jag fick växa upp i den situationen. Min farbror (Ron) har dessutom varit tränare (NHL, AHL, landslag, college med mera), så jag kan få en tränares perspektiv på olika saker. Jag har väldigt många människor att luta mig mot och många människor som kan väldigt mycket om hockey. Både min pappa och min farbror pushade mig att ta den här möjligheten i stället för att stanna i USA. Det tackar jag dem för.

Ryder fortsätter:

– Jag pratar mycket med båda två och lutar mig mycket mot dem när det gäller alla mina hockeybeslut. Jag pratar med min pappa varje dag och han var en person som verkligen hjälpte mig genom hela den här processen i somras. 

Men Ryder vill också hylla sin mamma, som under uppväxten tog stort ansvar för sönerna när pappan spelade. 

– Jag var 12, på väg att fylla 13, när min pappa slutade spela. Min mamma är ärligt talat den främsta anledningen till att jag är den jag är och att jag har tagit mig hit. Min arbetsmoral, att vara en bra människa överlag – hon är den person som har haft störst inflytande på mig i mitt liv. Att se henne göra allt hon gjorde med fyra pojkar samtidigt som min pappa var på bortaresor eller var iväg är någonting som jag tror att många människor inte förstår eller ser när de tittar på NHL och NHL-familjer.

Han fortsätter:

– Man ser inte hur mycket stress som hamnar på spelarfrun i en familj med en NHL-spelare. Jag tycker att det är något som förbises väldigt mycket. Och sättet hon gjorde allting på, med sådan enkelhet och sådan omtanke, har verkligen påverkat mig. Allting hon har visat mig och mina bröder genom sitt exempel har haft ett enormt inflytande på mig. Det är ytterligare en anledning till att jag är här i dag, tack vare allt hon har gjort och fortfarande gör för mig.

Ryder ser också fram emot att föräldrarna kommer på besök under säsongen, vilket de planerat att göra. 

I detta nu förbereder han sig för seriepremiären mot Modo, i Avicii Arena. En match han givetvis ser mycket fram emot. 

– Det blir mäktigt, och jag har hört mycket om atmosfären på matcherna här. Jag kan inte vänta på att få uppleva det. 

Han har också ganska snabbt kommit in i den svenska hockeyn. 

– Man behöver använda rinkens bredd mycket mer. Jag tycker att det är mer ett puckinnehavsbaserat spel i stället för det raka nord-syd-spelet där man dumpar ner pucken och jagar efter den, som man spelar i Nordamerika. Mina första intryck av laget är framför allt att vi är ett hårt arbetande lag. Det är vad Viktor (Tuurala) vill ha av oss och jag tycker att vi har en grupp som kan spela på det sättet. Vi har en väldigt bra balans och vi har spelare som vill vinna. Det är det första steget mot att bli framgångsrik – att ha spelare som vill vinna.

Hockeynews berättar också för Ryder om att fansens reaktioner på hans spel har varit väldigt positiva. 

– Det är fantastiskt att höra. Jag har hört att vi har de bästa supportrarna i Sverige och att det blir väldigt högljutt i arenan när den är full. Det är i sig en anledning till att man spelar hockey, att få spela inför en fantastisk atmosfär och sådana saker. Så det är väldigt kul att höra. Jag håller fortfarande på att anpassa mig, men så länge de gillar det de ser ska jag fortsätta försöka ge dem det.