Jag föddes med Luleå Hockey i blodet. Luleå Hockey kom med modersmjölken och med varje andetag. Luleå Hockey är den enda religion jag någonsin känt till, och i min barndom hette guden Jarmo Myllys, vars heliga mask prydde en kantnött poster på pojkrummets vägg. Jag kunde rita hans mask med förbundna ögon, vilket mina skolböcker från tiden vittnar om. Sida efter sida. 

En försäsong kom laget till Arvidsjaur, där jag är uppväxt, för en vänskapsmatch mot Frölunda (Luleå vann). Polarna och jag tuppade oss och hånade Frölundaspelarna. Jag bad om Per-Johan ”Pebben” Axelssons autograf, och när han räckte tillbaka den svarade jag med ett tonårskaxigt ”Vem fan vill ha den där?”

"Bulan" om guldmissen mot Brynäs

Man var odödlig, kung över världen och i och med mötet med Myllys på isladans parkering så kändes allting fulländat. Att få hans autograf på det där hockeykortet man bytt till sig för sin själ, hela startfemman i det årets uppsättning av Luleå och sin vänstra njure var det största ögonblicket i mitt liv. Fram till finalmatcherna 1996. Myllys storspel, en bloddrypande Bulan med fradga i mungipan; Och så guldet. När man trodde att ingenting kunde vara större så kom guldet. Frölundaborg låg tyvärr för långt bort från Arvidsjaur, men jag kommer aldrig att glömma den känslan. 

Redan nästa år så fick man ju sedan en försmak på den känsla som präglat i stort sett alla år sedan dess, då Färjestad slog ut oss i finalen. Att odödligheten började falna. Den där första tighta finalmatchen där Färjestad var starkast i sudden. Den andra där de såg ut att leka med oss. Den tredje där vi studsade tillbaka efter att serien vänt hem till Luleå och det kändes som det kunde gå. Och sen den förkrossande 7-4-förlusten som satte punkt för säsongen. Säsongen och hoppet. Jag tror ärligt talat att senaste gången jag kände genuin optimism var innan den matchserien påbörjades. 

För det ska gudarna veta, att det inte alltid är lätt att vara Luleåsupporter. Jag brukar skämtsamt säga att det bästa med att vara Luleåfan är att man aldrig är omgiven av medgångssupporters, de sista försvann vid millennieskiftet. För medgång har det varit extremt sällan. Visst har man väl glatts åt en och annan CHL (eller tidigare European Trophy)-seger. Och visst har jag jublat högt och sjungit varje gång damerna krossat sitt motstånd. Men den där känslan från 1996 har lyst med sin frånvaro. 

Renberg: "1993 är fortfarande en bitter förlust"

Säsongerna har ibland känts som ett sisyfosarbete där man mellan september och april knuffar stenen uppför kullen, för att sen se den rulla tillbaka till ruta ett i och med någon snöplig chanspucksförlust i någon sur kvartsfinal mot något köpelag från någon ort i Småland utan hockeykultur. 

Prövningarna skärptes 2006 när Skellefteå kämpade sig upp till Elitserien och redan 2013 lyckades knipa sitt första guld i modern tid… mot oss… med 4-0 i matcher. Nä, det har onekligen lutat uppför mer än ned. Under åren mellan 2005 och 2015 såg man också hur tidigare vettigt, hederligt folk från Arvidsjaur liksom bytte dresscode, intog en mer svartgul garderob. Hävdade att de alltid hållit på ”AIK”, fastän vi bägge vet att det är skitsnack. Själv har jag aldrig vacklat. Det har varit Luleå i medgång, men i huvudsak i motgång. 

2020 kändes det som att det var vårt år. En blixtrande offensiv, ett stabilt försvar och en känsla av att ingen kunde  stoppa vårat gäng. Sen kom pandemin, slutspelet ställdes in och det kändes som att gud fader själv hatade Luleå Hockey. Vi mot hela jävla det kända universum. 

596 par vita jeans har skickats till Luleå

2022 kändes det igen sådär vacklande, vacklande nära. Jag tror ärligt talat jag gick in i en klinisk depression efter den finalserien. Drömde mardrömmar om Brännströms ramträff i match 7. Inga vita jeans. Ingen stadspark. Inget hopp. Mycket förtvivlan. 

Nu är det 2025, och det är dags igen. Jag ringde en gammal vän för några veckor sedan och frågade om han ville följa med på en av semifinalmatcherna mot Frölunda, hade en plåt över. Han sa att han hatar hockey och har slutat följa all sport, för att det känns som ett masochistiskt självskadebeteende. På en skrapande telefonlina kommunicerade han att han befann sig i den polska landsbygden för att undvika slutspelet. Jag SMS:ade honom i en paus under någon av de efterföljande matcherna, och han bad mig hålla käft för att han hade 15 minuters fördröjning i matchen nere i Polen. ”Jag skriver till dig, OKEJ?” 

Aprilnatten övergår nu sakta i maj, och nu står vi där igen. På H. Matchboll mot Brynäs. Chans att avgöra på hemmaplan. SHL:s bästa hockeypublik redo att stå, falla och dö för laget. Jag hoppas; Jag kommer aldrig sluta hoppas. Men jag vågar inte tro. Mina magiska tvångstankar har kommit till den nivån att vilken av alla mina Luleåtröjor jag bär antas påverka matchernas utgång. Inga vita jeans i garderoben; För rädd för att jinxa. Men jag hoppas ju onekligen på en tur till jeansnasaren ikväll. 

Profilerna inför avgörandet: "Stan kommer att explodera”

Bägge mina söner har, sin sydländska bostadsort till trots, vuxit upp på bortastå. De kan alla ramsorna, har träffat sina hjältar efter matchen. Min stora pojk mobiliserar på skolan och får med sina kompisar i att heja på Luleå så till den grad att de kräver att deras Frölundafarsor ska följa med dem till Luleåklacken. Pojkarna sitter bredvid mig i soffan varje match vi inte är på, med samma hopp och samma förtvivlan som mig, men utan det centimetertjocka skinn som jag utvecklat under de senaste 30 årens uppförsbacke.
Vad jag hoppas att de idag får uppleva den där känslan jag upplevde senast 1996, 20 år innan någon av dem var född.
Om inte, så får jag tänka att det är en del i samma fostran till sanna Luleåsupportrar som gjort mig till den jag är idag.