Varje år lämnar unga hockeyspelare sina hem för att jaga drömmen om en elitkarriär. De flyttar till nya städer, börjar på hockeygymnasium och kliver in i en vardag där konkurrensen är stenhård.
För många är det precis rätt väg.
Men jag kan inte låta bli att fundera på hur många som egentligen hade mått bättre, utvecklats mer och kanske till och med blivit bättre hockeyspelare av att stanna hemma några år till.
Det finns en sak som jag tycker har blivit ganska märklig inom svensk ungdomshockey.
Vi har nästan fått det till att hockeygymnasiet är en förutsättning för att lyckas.
Kommer du in på ett av de stora hockeygymnasierna har du tagit ett viktigt steg mot drömmen. Kommer du inte in upplevs det nästan som att dörren till elithockeyn börjar stängas.
Och det är framför allt den inställningen jag skulle vilja ifrågasätta.
För vem har egentligen bestämt att det bästa för en 16-åring är att flytta hemifrån?
Missförstå mig rätt. Jag tycker att vi har fantastiska hockeygymnasier i Sverige. De bästa verksamheterna håller en oerhört hög nivå, både när det gäller träningsmiljö, kompetens och möjligheten att utvecklas som hockeyspelare.
Det är heller ingen slump att en överväldigande majoritet av våra elitspelare har gått den vägen.
Men bara för att det är den vanligaste vägen betyder det inte att den automatiskt är bäst för alla.
Och framför allt betyder det inte att den som väljer en annan väg har sämre möjligheter att lyckas.
Vi pratar mycket om hockeyn – men väldigt lite om livet runt omkring
Tänk dig själv att vara 15 eller 16 år gammal.
Du har bott hemma hela livet. Dina föräldrar har kanske skött maten, tvätten och sett till att det mesta fungerar runt omkring dig.
Plötsligt ska du flytta 30, 50 eller kanske 100 mil hemifrån.
Du ska handla, laga mat, tvätta, sköta skolan, planera din återhämtning och se till att du får tillräckligt med sömn.
Samtidigt ska du prestera i en av Sveriges mest konkurrensutsatta hockeymiljöer för ungdomar.
Du går från att kanske ha varit en av de bästa spelarna i din hemmaklubb till att vara en av många riktigt duktiga spelare.
Träningarna är fler. Tempot är högre. Konkurrensen om platserna är brutal.
Och någonstans mitt i allt detta förväntas du utvecklas till en bättre hockeyspelare.
För vissa 16-åringar är det här precis vad de behöver. De växer med ansvaret, blir självständiga och utvecklas enormt.
Men för andra?
Jag tror faktiskt att det kan bli för mycket.
Inte för att de saknar talang, ambition eller vilja att bli bra. Utan helt enkelt för att de inte är redo att ta så stort ansvar för hela sitt liv.
Vi pratar ofta om att spelare mognar olika fysiskt.
Men hur ofta pratar vi om att de också mognar olika som människor?
Det finns något väldigt värdefullt i att få vara hemma
En av de saker jag uppskattar mest med att driva Hockeyspionen är alla samtal jag får med spelare som faktiskt har tagit sig hela vägen till elitnivå.
Det är lätt att tro att det finns någon gemensam mall för hur man blir en riktigt bra hockeyspelare.
Men ju fler jag pratar med, desto tydligare blir det för mig att vägarna dit kan se väldigt olika ut.
I samtalen med bland andra Andreas Engqvist, Max Friberg och Joel Persson har vi varit inne på värdet av trygghet, hemmamiljö och att få utvecklas i sin egen takt.
Det är något jag tycker att vi borde prata betydligt mer om.
För tänk om det faktiskt finns en ganska stor fördel i att vara 16 år, bo kvar hemma och kunna lägga nästan all sin energi på hockeyn och skolan?
Att komma hem efter träningen och ha maten på bordet.
Att kunna få hjälp av sina föräldrar när något känns jobbigt.
Att ha kvar sina kompisar, sin familj och den trygghet man vuxit upp med.
Att slippa lägga energi på en massa saker som egentligen inte har någonting med hockeyutveckling att göra.
Jag säger inte att det är rätt för alla.
Men jag är ganska övertygad om att det är rätt för betydligt fler än vad vi kanske vill erkänna.
Wiggo Sörensson – ett av svensk hockeys mest intressanta exempel
Ett av de mest fascinerande exemplen just nu är Wiggo Sörensson i Boro/Vetlanda HC.
En spelare född 2008 som har tagit en helt annan väg än den vi vanligtvis förknippar med landets största talanger.
Under säsongen 2025/26 gjorde han 38 poäng på 29 matcher i Hockeytvåan och var en viktig del av laget som tog klivet upp till Hockeyettan.
Han fick dessutom chansen att spela med Växjö under U18-slutspelet, där han var med och vann SM-guld.
Därefter var han med och vann U18-VM-guld med Sverige.
Och den 27 juni 2026 kom kanske det tydligaste kvittot hittills på hans utveckling.
Carolina Hurricanes valde honom i NHL-draftens andra runda, som spelare nummer 61 totalt.
Från Boro/Vetlanda till att bli vald i andra rundan av en NHL-klubb.
Det är en ganska häftig historia.
Och framför allt är det en historia som bryter mot mycket av det vi har vant oss vid inom svensk juniorhockey.
För Sörensson har inte behövt gå den traditionella vägen genom någon av Sveriges stora juniorverksamheter för att ta sig dit.
Han har fortsatt sin utveckling i Boro/Vetlanda, fått spela seniorhockey tidigt och samtidigt visat att han kan prestera mot några av världens bästa spelare i sin ålder.
Jag vet inte exakt vilka överväganden som ligger bakom hans vägval, och jag tänker inte spekulera i det heller.
Men med den talang han har visat är det knappast orimligt att tänka sig att han hade varit attraktiv för flera av landets stora hockeygymnasier.
Ändå har hans utveckling fortsatt i hemmamiljön.
Och jag hoppas verkligen att hans resa kan få fler unga spelare och föräldrar att fundera.
För om en spelare kan bli draftad så högt, vinna internationella mästerskap och ta kliv in i seniorhockeyn utan att följa den väg som nästan alla andra förväntas ta, då borde det åtminstone få oss att ställa några frågor.
Kanske behöver inte alla flytta som 16-åringar.
Kanske behöver inte alla träna i den mest namnkunniga miljön.
Kanske finns det andra saker som är minst lika viktiga.
Är det alltid bättre att vara spelare nummer 20 i ett storlag?
Det här är ytterligare en aspekt som jag tycker ofta glöms bort.
Vi stirrar oss ganska blinda på vilken klubb som har den bästa verksamheten.
Men vi glömmer ibland bort att fundera över vilken roll spelaren faktiskt kommer att få.
För vad är egentligen bäst för en 16-åring?
Att vara en av 25 väldigt duktiga spelare i ett J18-lag, där konkurrensen om speltiden är stenhård?
Eller att stanna i sin hemmaklubb, vara en ledande spelare i J18, få möjlighet att spela J20 och kanske till och med börja träna eller spela med A-laget?
Jag tycker inte att svaret är självklart.
I en mindre förening kan möjligheterna ibland vara större än vad många tror.
Du kanske får spela betydligt fler minuter. Du kanske får ta ett större ansvar i viktiga situationer. Du kanske får spela powerplay, boxplay och vara den spelare som tränarna verkligen förlitar sig på.
Och kanske framför allt får du möjlighet att tidigt känna på seniorhockeyn.
Det finns naturligtvis en baksida också.
Träningskvaliteten kan vara lägre. Konkurrensen på träningarna kanske inte är lika tuff. Du kanske behöver ta ett större eget ansvar för att hitta rätt utmaningar.
Men det är just därför jag tycker att diskussionen behöver bli mer nyanserad.
Det handlar inte bara om vilken klubb som är bäst.
Det handlar om vilken miljö som är bäst för just dig.
Och det är två helt olika saker.
Det är inte vid 16 års ålder du ska vara som bäst
Någonstans tror jag att vi har börjat behandla hockeygymnasievalet som ett slags slutgiltigt kvitto på hur bra en spelare är.
De som kommer in på de mest attraktiva skolorna ses som framtidens elitspelare.
De som hamnar utanför får försöka hitta en annan väg.
Men vi pratar fortfarande om barn som är 15 år gamla när många av de avgörande besluten fattas.
Barn som kan skilja sig enormt mycket åt, både fysiskt, mentalt och hockeymässigt.
En spelare kan ligga långt fram i utvecklingen vid 15 års ålder och sedan stanna av.
En annan kan vara ganska anonym i samma ålder och ta enorma kliv några år senare.
Det är ingenting konstigt med det.
Ändå verkar vi ibland ha väldigt svårt att acceptera att utveckling tar olika lång tid.
För mig är det ganska enkelt.
Det spelar ingen större roll om du är bäst i ditt J18-lag som 16-åring om målet är att bli en riktigt bra seniorspelare.
Det är inte under de tre åren på hockeygymnasiet som du ska nå din högsta nivå.
Det är efteråt.
Och därför tycker jag att vi borde bli betydligt bättre på att värdera långsiktig utveckling framför kortsiktig status.
Den som inte kommer in behöver inte börja om – bara fortsätta
Jag vill verkligen vara tydlig med en sak.
Den här texten handlar inte om att förminska våra hockeygymnasier.
Tvärtom.
Jag har själv gått hockeygymnasium i Skellefteå och vet vilken fantastisk möjlighet det kan vara att få träna i en professionell miljö tillsammans med andra väldigt ambitiösa spelare.
Jag vet också vilken enorm betydelse våra bästa juniorverksamheter har för svensk hockey.
Men jag tycker att vi har skapat en bild där den vägen nästan blivit för självklar.
Där unga spelare och föräldrar lägger enormt mycket energi på att komma in på rätt skola, i rätt förening, vid rätt tidpunkt.
Och där ett negativt besked ibland kan kännas större än vad det egentligen är.
För om du inte kommer in på det hockeygymnasium du drömt om, vad är det egentligen som har förändrats?
Du har fortfarande samma möjligheter att träna hårt.
Du kan fortfarande utveckla din skridskoåkning, ditt spelsinne och din teknik.
Du kan fortfarande bli starkare, snabbare och bättre på att förstå spelet.
Du kan fortfarande hitta vägar till bättre motstånd och högre nivåer.
Och framför allt har du fortfarande flera år framför dig att utvecklas.
Det kräver kanske mer eget ansvar. Du kanske behöver söka utmaningar på andra sätt och vara beredd att byta miljö längre fram.
Men det är långt ifrån samma sak som att möjligheten är borta.
Kanske borde fler våga stanna hemma
Jag tror faktiskt att vi behöver börja ställa en lite obekväm fråga inom svensk ungdomshockey.
Har vi blivit så fokuserade på att hitta den bästa hockeymiljön att vi ibland glömmer bort att hitta den bästa miljön för människan?
För en 16-åring är trots allt inte bara en hockeyspelare.
Det är en ung människa som ska utvecklas, må bra, klara skolan, bygga självförtroende och hitta sin plats i livet.
Och det är inte säkert att allt det blir bättre av att flytta hemifrån så tidigt som möjligt.
För vissa är det helt rätt.
För andra kanske det bästa beslutet är att stanna hemma, fortsätta träna hårt, spela mycket hockey och låta utvecklingen ta den tid den behöver.
Det ena behöver inte vara bättre än det andra.
Men jag skulle önska att vi slutade behandla det som om det vore så.
För varje år finns det unga spelare som får beskedet att de inte har blivit antagna till det hockeygymnasium de drömt om.
Jag kan bara föreställa mig besvikelsen.
Men till de spelarna skulle jag vilja säga en sak.
Det är inte din hockeykarriär som har blivit bortvald. Det är en hockeygymnasieplats.
Och det är en ganska stor skillnad.
För i slutändan är det inte namnet på skolan du gick på som avgör hur bra hockeyspelare du blir.
Det är vad du gör med de år du har framför dig.
Och ibland kanske den bästa vägen framåt faktiskt är att inte flytta någonstans alls.
