Lindström om att bli Djurgårdare på riktigt

I måndags gjorde Gustav Lindström ett besök hos Djurgården under träningslägret på Bosön ute på Lidingö.

Då slog han sig också ned med Hockeynews, som var först med nyheten om att han kommit överens med Djurgården om ett femårskontrakt.

Lindström berättar varför han släppt taget om NHL.

– Om man börjar på sidan av isen så var förra året ett rätt jobbigt år utanför isen. Det var första gången som jag kände ”vad fan, nu vill jag nog hem, alltså”, säger Gustav Lindström.

Innan han fortsätter att förklara vilka orsaker som ligger bakom uppbrottet från Montreals organisation skyndar han sig att berätta om den kontakt Niklas Wikegård tog med honom redan för ett år sedan.

Det var då den så kallade dialogen började.

– Jag pratade egentligen med Wikegård sedan förra sommaren. Då var det mer för att ha lite kontakt till den dagen jag skulle komma hem. Jag tänkte också att ”det är rätt kul att du ringer”, men det är nog några år bort. För då hade jag en bra säsong i Anaheim och Montreal och tyckte själv jag spelade bra. Det har alltid varit så långt bort. Tills i år. Det gick ganska fort när jag bestämde mig. Kanske inte att jag skulle till Djurgården, men hemåt mot Europa, säger Gustav Lindström.

En viktig detalj bakom Lindströms beslut stod spelarna i Djurgården för i den allsvenska finalen mot AIK.

– Så följde man slutspelet, och sedan när de gick upp, då var det typ samma dag, haha, som det blev klart i mitt huvud i alla fall.

Gustav Lindström är kusin med Jakob Ragnarsson som härom året gjorde flytten från Almtuna till Djurgården och var med om att spela upp Stockholmsklubben i SHL.

Det gör att steget från NHL-världen till Sverige känns mindre att ta.

– Stor omställning vet jag inte. Det blir roligt att vara hemma närmare familjen och kompisar. Spela i Djurgården, laget man har följt sen man var liten.

Men hockeymässigt blir det en omställning för Gustav Lindström som inte har spelat i SHL sedan han vann SM-guld med Frölunda efter finalvinsten mot Djurgården 2019.

– På isen blir det annorlunda. Där borta är det mycket strukturerat. Kanske inte i AHL, hehe, men du vet vart pucken kommer att gå. Du har inte tid att kanske lägga in den i mitten som du har här hemma. Där behöver du nästan inte ens kolla för du vet att får jag pucken bakom mål, back-back, då fortsätter jag att ”rimma” (slå längs sargen) den bara så får han den i fickan och får göra vad f-n han vill med den, typ. Du har inte tid att göra nånting annat för det är så jäkla tajt. Det är väl det jag ser fram emot mest. Spela som när man växte upp. Spela med possession, hålla i pucken och spela på det man ser lite mer. Spela på instinkt. Det är så snabbt spel där borta så du hinner oftast inte med att slå nån cross-puck för det är så annorlunda spel. Det blir annorlunda på större is.

Gustav Lindström tror sig veta vad som behöver förändras i hans spel. Men det var alltså förutsättningarna utanför isen som delvis gjorde att han inte ville fortsätta i Montreal och farmarlaget Laval.

– Jag har ju varit där i sex år. Mitt första år var jag i AHL för det mesta och sedan var jag uppkallad på slutet innan covid kom. Andra året var jag uppe hälften och sedan år tre, fyra, fem var jag uppe i NHL hela tiden. Sista året i NHL i Anaheim var det så enkelt med vädret, klimatet och vi hade fyra fem svenskar i laget med (Jakob) Silfverberg, (Isac) Lundeström och Leo (Carlsson) och vi hade alltid skitkul. Amerikanerna var också bra killar, och lite äldre.

"Det var 30 minus och man kunde knappt gå ut"

– När jag kom till Montreal året efter, eller till Laval, så tror jag det var den största omställningen. Först så, inte för att man inte var van vid snön, men det var så där 30 minus och man kunde knappt gå ut och gå en promenad. Och det var nästan som att komma till ett juniorlag för det är så mycket ungt i AHL. Det var mycket franskkanadicker som pratade franska och det var mycket som gjorde det.

Lindström tar upp ett tredje tungt vägande skäl.

– Resorna är också jobbiga faktiskt. Vår närmaste resa var tre och en halv timme med buss, men vi hade vissa som var tio-tolv timmar. Mitt första år, när jag var ung, då tänker man inte på det. Men när man har varit uppe och kommer tillbaka ner blir det, för mig blev det i alla fall jobbigt och jag tänkte ”Är det det här jag vill göra?”. Det blev ett ganska enkelt beslut till slut.

Du skrev ett långt kontrakt med Djurgården, fem år – innehåller det klausuler?

– Ja, det finns det väl alltid tänkte jag säga. I Sverige är det bara Djurgården jag vill spela för nästan. Eller, det är så. Och ska jag hem är det här jag vill vara så det är inte så konstigt.

Vad säger du om laget som Wikegård och Djurgården har fått ihop?

– Det ser spännande ut tycker jag. Det är väl nån som jag har spelat med tidigare som jag har koll på. Ylönen var i Montreal. Vi var bra kompisar också, så det blir kul. En bra spelare. Sedan har jag inte kollat jättemycket SHL och europeisk hockey när jag var där borta. Jag har hört att LaLeggia ska vara skicklig. Sedan har jag inte jättebra koll på de andra, men de verkar bra.

Lindström har fått veta att lagbygget inte är helt klart.

– De har pratat om att försöka få in nån till framåt. Och hoppas att (Jacob) Josefson håller sig frisk och hel. Det är en jättebra spelare som var toppspelare förra gången han spelade. Resten av laget är en bra stomme från förra året. De var det bästa laget i allsvenskan så det är många som kan ta ett kliv till och bli ännu bättre så blir det nog bra.

Kusinernas återförening

Ska det bli kul att spela med din kusin Jakob Ragnarsson också?

– Ja, det blir jävligt roligt! Det var länge sedan. Det var i Almtuna senast. Vi har spelat ihop ett par år. Nåt år i J18 och i A-laget i Almtuna.

Och då var de i samma backpar. Ragnarsson har också berättat om sin nära relation till kusinen Gustav Lindström.

– Vi spelade alltid ihop då, i ett backpar, eller för det mesta i alla fall. Men vad är det? Åtta-nio år sedan. Tiden går så fort. Det är jätteroligt och bara att man kan samåka och ha samma schema. Vi hänger mycket på somrarna när jag har varit hemma förut. Vi spelar mycket golf.

Vem är bäst av er i golf?

– Det är ganska jämnt. Han vann igår. Vi ligger ganska lika. Jag har noll i handicap och han har två tror jag. Det brukar vara jämna matcher.

Gustav Lindström har inte följt SHL så nära de senaste åren, men säger:

– Man har väl hyfsad koll, men jag tror inte jag såg en match förra året. Jag kollar väl nån match i slutspelet men annars kollade jag hellre på Djurgården i allsvenskan.

Du nämnde Jakob Silfverberg i Anaheim – hans återkomst blev en succé?

– Han sa i slutet i Anaheim, man märkte på honom att han var väldigt taggad på att komma hem, och han sa att ”man måste gå ner fem-sex kilo för att spela på den större isen och åka lite mer”. Nej, men det är imponerande. Verkligen.

Det blir kul att stöta på honom ute på rinkarna igen?

– Ja, det är många som det blir roligt att stöta på, som man inte har sett på några år. Det är väl nån i varje lag som man har spelat med eller som man känner. Det blir jäkligt kul.

Topp tre av konkurrenterna som det blir kul att återse?

– Ja, vilka skulle det vara?

Efter några sekunders funderande kommer svaret.

Sebastian Hartmann i Timrå:

– Han är från Uppsala också och vi känner varandra bra. Han var i Almtuna när jag var där. Jag har inte sett honom spela så mycket de senaste åren, men vi brukar alltid ses ett par gånger på somrarna och spela lite golf och ha lite kul och så där. Han är en rolig kille och han gillar att käfta lite…

Olle Alsing i HV71:

– Båda är från Uppsala och vi ses då och då. Jag träffade honom förra veckan. Olle är grym både som spelare och som person. Det är därför han är kapten också.

Mathias Bromé, Luleå:

– Vi var i Detroit ihop. Det var covid då så man kunde inte göra så mycket så vi blev rätt tajta då. Vi bodde på nåt risigt hotell i nån förort till Detroit. Det var middagar och grejer. Det blir roligt.

Gustav Lindströms morbror Marcus Ragnarsson är huvudskälet till att han har hållit på Djurgården i större delen av sitt liv. Och i tonåren, då Lindström åkte på Djurgårdens fotbollsmatcher, kom han också på idén att skaffa sig en tatuering. Sagt och gjort.

– När jag får för mig nåt ska det hända direkt så jag skaffade mig en tatuering i 16-17-årsåldern.

Hur reagerade dina föräldrar?

– Farsan är mer sånt att man ska tänka på det och morsan är mer att köra på. Jag nämnde inte för dem att jag skulle göra det. Farsan var sur några dagar, sedan var det bra, haha, säger Gustav Lindström.

Nu, djurgårdare på riktigt.