Det var 20 år sedan OS senast spelades i Italien, då i Turin. Det var även då Sverige kammade hem det senaste OS-guldet i ishockey.
En då 29-årig Mikael Samuelsson flög in tillsammans med sina lagkamrater i Detroit i form av Tomas Holmström, Henrik Zetterberg och Nicklas Lidström. Niklas Kronwall anslöt senare till turneringen på grund av en skada.
– Jag minns det... inte som igår kanske men minns det gör jag allt. Mats Näslund var med i bilen som hämtade oss, vi åkte i minibussar. Vi kom in där men våra saker blev försenade. Vi missade första träningspasset och jag kommer ihåg att det var frustrerande, för jag var riktigt laddad på att komma ut på isen direkt. Sen blev det att jag fick bo tillsammans med "Zäta" och Holmström i ett rum.
Det första dygnet skulle bli ett minnesvärt sådant för Samuelsson. Han skulle nämligen ta till hjälpmedel för att försöka anpassa sig till tidsskillnaden så snabbt som möjligt.
– Första dygnet var en rolig historia… för det var första gången jag tog en sömntablett. Jag ville känna mig bra. Det var en ganska spartansk inredning i rummet och det var en liten tv. Vi satt och tittade på en ishockeymatch som hade börjat. Jag tog tabletten, satt och kollade men sen så började det bli helt suddigt…
– Det snurrade när Holmström sade: ”Samme du sitter och dreglar.” Då känner jag av att… det gör jag ju. Då domnade allt bort. Då lade jag mig i sängen på rygg. Jag drog täcket över till bröstet och armarna utanför. Det såg lite ut som… När någon har gått bort, så sov jag. Jag vaknade i precis samma position som jag somnade i men åtta, nio timmar senare. Jag tror inte att jag rörde mig på hela natten. Jag är förvånad hur fräsch jag kände mig. Det brukar ta några dagar innan man kommer in i tidsomställningen. Det var precis den effekten jag ville ha.
Blev det några fler sömntabletter efter det?
– Nej, jag har inte tagit några sen dess. "Special occasion".
I de inledande fyra gruppspelsmatcherna segrade Sverige mot Lettland, Kazakstan och USA men föll stort mot Ryssland.
Samuelsson har inga större reflektioner från de matcherna. Utan minns främst ett dilemma inför den avslutande gruppspelsmatchen mot Slovakien.
– När vi började spela matcherna… De i början kommer jag inte ihåg så mycket från. Det är bara sista fajten inför kvartsfinalen jag minns, en match mot Slovakien. Om vi skulle vinna sista gruppspelsmatchen skulle vi möta Kanada i kvarten, förlorade vi skulle vi möta Schweiz.
Hur resonerade ni inför det?
– Jag lämnar det där... vi förlorade med 3-0 och visste om förutsättningarna. Som sagt, vi lämnar det där. "Sudden" sköt i stolpen när det stod 1-0. Han kom in på bänken och folk började att titta på honom (skratt).
Det blev alltså Schweiz i kvartsfinalen och Sverige fick på pappret en betydligt enklare resa till finalen än Finland.
– Schweiz i kvarten. Det var tajt och lite nervöst. Vi lyckades slå dem men det var ganska tajt. Sen var det Tjeckien i semin, vi vann med 7-3. Då kom vi verkligen igång och vips så var vi i OS-finalen. Där skulle vi möta de som hade slagit ut Kanada och Ryssland. De hade släppt in fem mål på sju matcher… Det var jäkligt starkt av Finland, vilka jäkla resultat.
Påverkar det något, att ha så olika resor till finalen?
– Det tror jag. Inte otroligt mycket. Det är en så pass kort turnering också just i energi och ork. Jag tror inte att det påverkade allt för mycket. De kom in med ett jäkla självförtroende efter att ha slagit ut de här lagen. När pucken släpptes var det ändå Finland vi mötte och det är alltid speciella matcher. Det spelar ingen roll hur man tar sig dit men vi hade den största respekten för Finland, säger Samuelsson och fortsätter:
– Jag personligen var väldigt nervös inför Tjeckien-matchen. Vi visste att om vi slår dem, då har vi medalj. Vilket är otroligt i ett OS. Först att komma med i ett OS… mina idoler när jag växte upp var Mats Sundin och Håkan Loob. Och att han (Sundin) sen var med, visst jag hade spelat mot honom i några år, men det var ändå kul att komma in i samma omklädningsrum med Alfredsson, "Sedinarna", "Foppa" och "Sudden".
Det var en otroligt laddad Mikael Samuelsson inför OS-finalen. På morgonvärmningen utvecklades en frustration mot lagkamraten Henrik Zetterberg i samband med en övning.
– Det var vår kedja: Jag, Zäta och Holmström. Det var en övning som är en mjukstart då backar passar till forwards som skjuter ett skott. Det gör vi tre gånger så man får skjuta varsitt skott. Sen är övningen klar. Zäta kom in och började skjuta. Holmström sköt andra gången. Sen tredje gången sköt Zäta pucken igen istället för att passa och jag blev verkligen sjukt frustrerad, säger han och fortsätter:
– Bara en sån grej, jag var så laddad för att göra allt bra. Det var på morgonvärmningen… Jag sade: "Gör aldrig om det." Jag hade nästan kunnat gå fram och… inte sopa till honom men han det var nästan liksom: “Gör inte om det, jävla idiot.” Vi har garvat åt det där efteråt, han gjorde det med glimten i ögat.
Du kände att allt behövde gå rätt till?
– Ungefär så, allt skulle gå rätt till. Jag var mycket så som person att allt ska vara rättvist. Alla passar en gång och alla skjuter en gång. Skedde det inte, då slog det slint. Speciellt om det betydde mycket. Nu skrattar jag själv åt det och undrar hur man kunde bli så irriterad över det.
Annars beskriver Samuelsson det som att han var lugn under finalens gång.
– Jag var nervös inför semin men i finalen var jag ganska lugn. Det var liksom silver eller guld, det var bara att spela på. Nu efteråt har jag förstått skillnaden mellan de två men det tänkte jag inte på då. Jag var avslappnad och koncentrerad, vilket var bra. Finland började med att ta ledningen, sen gjorde jag assist till Zätas 1-1, det var nästan att jag kastade in den lite bakom mål vid mållinjen. Sen gjorde Kronwall 2-1 målet för oss. Där kommer jag ihåg att jag ville ha en passning, för då hade jag satt den men nu blev det mål så det var bra. Sen så gjorde Finland 2-2 och efter det kom målet som hela Sverige nog vet om när Lidas satte den högt.
Kommer du ihåg känslorna då?
– Känslorna då… Det var liksom först bytet i tredje så det var bara att vi måste fortsätta. Jag vet att jag hade ett två mot ett läge med Zäta, han slog en passning över centrallinjen till mig men pucken tog på utsidan av nätet, där hade det kunnat bli 4-2. Sen mot slutet hade Finland en hård press och Henke gjorde när stora räddningar och alla offrade sig själva och alla kastade sig. Det är när Zäta blockar ett skott som kommer ut i mittzon... då vet man att vi kommer vinna, säger han och fortsätter:
– Tio sekunder senare och kommer jag inte ihåg något från det. Det var eufori, som att man hade gjort ett viktigt mål. Det blir en blackout. Sen när allt har satt sig och man sjunger nationalsången, så börjar man titta runt och undrar vad det är här för lag? Vi hade de klarblåa tröjorna på oss, fick våra medaljer runt halsen. Det var en ganska tung medalj. Man förstod inte vad man hade gjort… OS-guld. Vi spelare sjöng, åkte sen runt på isen och åkte på en middag efter det. Kungen kom efteråt och gratulerade oss. Jag tror att han kan ha varit med på middagen.
Sedan när det var dags att lämna Turin var det oklart ifall det skulle hinnas med något firande hemma i Sverige.
– Då var det inte klart om vi skulle åka hem och fira med svenska folket. NHL började två dagar senare och vi i Detroit hade Anaheim borta på västkusten. Det slutade med att vi flög dit för några timmar hemma. Vi landade vid lunch, runt 12-13 tiden. Sen gick vi till Medborgarplatsen och träffade familjen. Vi hade efter det en middag som Sundin styrt upp och sedan blev det festligheter hela natten.
– Sen gick planet klockan sju på morgonen och vi mellanlandade i Paris. Fem på morgonen skulle vi vara på flygplatsen, det blev inte mycket sömn... Sedan började lunken i NHL. Det var snabba kast. De som spelade i Vancouver, vilket var Öhlund och Sedinbröderna, de fick inte åka hem. Det var lite synd. Där missade de ett historiskt ögonblick också.
Hur mycket betyder OS-guldet för dig?
– Mycket. Det är en stor del av när man blir presenterad, om man gör föredrag eller nåt, då blir man påmind om det. Varje gång man tittar på OS tänker man att man har ett OS-guld, då får man nypa sig i armen. Det betyder mer efter karriären än när man var i lunken och inne i sin bubbla, säger han och minns tillbaka på en historia med hans dotter:
– Jag kommer ihåg när man satt i bilen med sin dotter, då var hon ändå relativt gammal. Hon var tio, tolv år. Hon frågade vad OS stod för, hon läste något om att någon har vunnit en medalj. Då sade jag: “Det har jag också gjort!” Reaktionen var: “Va? Har du?" Hon trodde inte på mig, då fick jag visa medaljen hemma sen. Det hade inte alls gått upp att hennes pappa hade vunnit, det var lite charmigt.
Hur står sig den jämfört med Stanley Cup?
– Jag kan inte säga över eller under… den står sig annorlunda. Den står sig på det sättet att spela för ens land är väldigt speciellt. Det är det också för klubblag men inte på samma sätt. Man har koll på när alla bästa är med i en OS-turnering. Då är det ett väldigt stort intresse bland det svenska folket, vilket vi märkte när vi kom hem. Även efteråt har jag fått sagt till mig att folk vill tacka för att jag var med och skapade fina minnen under i uppväxten. Det gör mycket för en nation. Att få vara en av 20 som åker och representerar det… Jag har själv tittat på OS i många år och vet hur mycket det betyder att få dela det. Ibland är det lika charmigt att få sitt på läktaren och titta på OS. Det betyder mycket.
– Att få vara en av Sveriges 20 bästa att och att få komma och representera sitt land med ett stjärnspäckat lag, mycket mer stjärnspäckat än ett Stanley Cup-lag. Samlas under två veckor och få en kemi man ska försöka sätta... Jag säger inte att det är slumpen men det är lite stolpe in och lite tur. Lite som i gruppspelet hur vi fick Schweiz istället för Kanada i kvarten. Det är ingen som kommer ihåg det när man tar medalj och ingen som pratar om det nu. När det gäller Stanley Cup kämpar man med lagkompisar i flera år innan man kanske har chansen att lyckas vinna något. Där är det mer gnet och mer sammanhållning. Man känner kanske mer för de killarna som individer. Man vet att det är svårt att vinna 16 slutspelsmatcher. För varje meter is tävlas det i varje match. Det är också coolt. Jag kan inte säga att det ena slår det andra. OS får du också så få chanser att spela om ens något. Det är annat med VM, åker du ut slutspelet där borta kan du nästan alltid åka till VM.
Nu väntar ett nytt OS i Italien och Samuelsson tror att det kan bli tufft att mäta sig med USA och Kanada. När intervjun görs har beskedet om att Leo Carlsson och Jonas Brodin ser ut att missa turneringen inte heller kommit.
– Det är halv-skadligt just nu när vi pratar. Om Sverige får ihop en bra trupp, det får vi alltid, men jag tror att alla uttagna kommer att behövas. Så man inte tappar tre stycken som skulle varit med… Det tror jag kan vara svårt, även om det beror på namn i och för sig men jag tror att alla behövs. Jag tror hårt på Kanada eller USA. Jag vill egentligen säga att jag tror på Sverige men att slå ut Kanada eller USA kan bli tufft. Det är vad jag tror. Det är det jag lutar åt. Det gäller att ha en bra kväll. Det ska bli väldigt roligt att titta på turneringen och följa utgången.
Så du tror att det kan bli tufft att mäta sig med USA och Kanada?
– Då tror jag man kan behöva mönstra absolut bästa lag och ha en bra dag för att slå ut dem. Sverige-Finland 13 februari ska också bli en riktigt rolig match. Det är det jag ser fram emot, att bara få följa en OS-turneringen ska bli roligt nu är alla de bästa är med igen. Det var tolv år sedan, alldeles för länge sen. Jag hoppas det blir så här var fjärde år nu.
