”Jag kan spela i Leksand i tio år till”

Leksands nummer 14 är, efter Jon Knuts, den spelare i dagens trupp som gjort flest matcher för LIF. Från att ha varit en ung skridskoraket har han vuxit ut till en av lagets mest pålitliga spelare. En tisdagseftermiddag i Tegera Arena kliver Oskar Lang in från gymmet, precis efter ett av försäsongens sista träningspass. Nu är det dags att se tillbaka på alla åren i Leksand - och samtidigt rikta blicken framåt.
– Det är väl nu när man ser “tio säsonger i A-laget” man börjar reflektera lite, det är ju mycket. Det är då man tänker på det. Jag går inte och reflekterar så ofta över att det blivit så många år. Men tiden går fort när man har kul och jag trivs väldigt bra.

Varför har du blivit kvar hela den här tiden?
– Från första början: det är ett jäkligt bra ställe för mig att bo på. Jag trivs så otroligt bra. Liten by, brinner för hockey, och gemenskapen - både i laget och runt omkring med fansen. Det blir en skön, familjär känsla. 

Har du någonsin varit nära att lämna?
– Det har väl varit lite snack, främst från andra lag i SHL. Nu senast skrev jag på ganska snabbt så så mycket snack med andra hann det inte bli. Men jag har alltid känt att jag trivs så bra här och vill vara kvar. Jag är väldigt glad att jag fått vara här så länge.

Hur väger man tryggheten här - att veta vad man får, roll och plats - mot att uppleva något annat?
– Jag trivs så bra här, det väger över. Och jag vill så gärna vara med och gå långt med det här laget. Det har jag känt de senaste åren, att det hade varit så jävla roligt.

Ditt kontrakt går ut efter säsongen. Blir det att signa på tidigt igen?
– Vi får väl se, vi har inte pratat någonting. Jag lever här och nu, försöker göra det bästa för dagen. Sen är det fokus på nästa träning och nästa match. Det är det som gäller för mig, det går inte att sväva iväg för mycket.

Är du en “ivägsvävare” som försöker att inte sväva iväg?
– Jo, lite så kan det bli ibland. Jag kan börja tänka för mycket, inte på här och nu, utan på vad som hände förra matchen, vad jag ska göra bättre nästa. Jag är som bäst när jag bara är här och nu. Då tänker man inte så mycket heller. Det är den känslan jag vill åt.

Är du en funderare, en grubblare?
– Ja, det skulle jag väl säga. Jo, men jag är nog en grubblare. Man kan ju börja grubbla på varför man är en grubblare… det blir en ond spiral. Men jag vill inte grubbla för mycket, det försöker jag jobba med.

Men det finns saker på hemmaplan som hjälper mot grubblandet. Sambo Petronella och nytillskottet, hundvalpen Lilo.
– Vi fick henne i juni. En liten cockapoo-valp, fyra månader. Det har gått bra men det är mycket jobb. Tålamodet får sig en prövning och det gäller att inte bli för frustrerad.

Det där klassiska: när spelare får barn pratar man om att kunna koppla bort hockeyn hemma. Hade du behövt det? Tar du med dig hockeyn hem?
– Det var väldigt mycket så när jag var yngre. Då tänkte jag för mycket på det och kunde inte koppla av riktigt. Men de senaste åren har det blivit bättre. Jag får tacka min sambo också, vi har varit tillsammans i tre år. Det har hjälpt att koppla bort. Och nu blir det väl ännu bättre med lilla hunden. Jag har blivit mycket bättre på det med åren.

Under säsongen 2021/22 hände något oväntat. Oskar Lang, tillsammans med Leksandskamraten Nils Åman, blev uttagna till VM för Tre Kronor. Det blev succé i en roll i fjärdekedjan, där offensiven kom i andra hand.
– Innan den säsongen hade jag en liknande roll här också. Jag spelade powerplay och så, så inte en så specifik fjärdelineroll men ändå. Poängskörden gick lite tungt, kommer jag ihåg. I slutet av säsongen kände jag att nu är jag på gång, och sen åkte vi väl ut i play-in mot Oskarshamn. Där kände jag verkligen att något var på gång.
– Sen fick jag samtalet om landslaget, jag blev så jävla taggad. Och sen bara fortsatte det. Det här med roller: jag har alltid tagit den roll jag får. Det är en styrka, jag är flexibel och kan utnyttjas på olika sätt.

Det var ändå speciellt: du säger att säsongen var tung, att du kom igång, fick spela VM, och säsongen efter satte du personligt poängrekord och vann interna poängligan.
– Exakt så. Jag har reflekterat över det och tittat tillbaka. Där kände jag verkligen att något lossnade. Det är svårt att sätta fingret på, men når man landslaget, spelar VM, gör det bra, självförtroendet blir så mycket bättre. Då hände något. När jag kom tillbaka till Leksand kände jag också att Björn (Hellkvist) verkligen trodde på mig, vågade spela mig mycket och gav mig förtroende. Jag tog ett steg till.

Är det en självförtroendegrej?
– Det är som sagt svårt att sätta fingret på. Men det kändes som att jag hade det i mig och kunde slappna av mer, bara köra och göra min grej, inte tänka så mycket, bara spela hockey och ha kul. När jag var liten var det det bästa jag visste.
– Sen blir det något nytt när man spelar proffshockey, annan press utifrån och mer press som man sätter på sig själv. Det har tagit lite tid för mig att komma in i det. Jag har gjort det bra från start, men ändå… det mentala har låst mig lite.

Hur jobbar du med det?
– Nu känner jag att jag klarar det bra. Ett tag tog jag lite hjälp, kände att jag behövde prata och få stöd utifrån. Nu känner jag att jag fått kunskap och klarar det själv.

Vem tog du hjälp av?
– Genom vår lagläkare, inte han själv, utan han skickade vidare till en sportpsykolog. Men det var inte jättelänge, utan några sessioner för att få kunskap och verktyg.

När var det?
– Oj… bästa för storyn är väl “precis innan VM”, haha. Jag har för mig att det var någonstans där,  året innan eller den säsongen på hösten.

Önskar du att du gjort det tidigare?
– Jo, det gör jag. Det hade varit bra. Sen blir man äldre också, mognare, och klarar av det bättre.

Det är ingen hemlighet att Lang är en av de, kanske den starkaste, av Leksands spelare i det mesta i gymmet. När skillscoachen Mattias Ritola fick plocka ut vem av spelarna som var ”mest skillad” nämnde han också ”Langen”. Dock tillade ”Rito” att ”men det finns saker att jobba på där med…”

Oskar skrattar till när jag tar upp det.
– Avsluten.

Ja precis. Det känns som att det varje år är snack om att du skapar så mycket men måste göra mer mål. Samtidigt finns det ju spelare som alltid skapar massor utan att alltid omsätta det i mål. Känner du att ”ja, jag måste göra mer mål”, eller kan man acceptera att man bidrar på andra sätt?
– Jag kommer inte att acceptera “nej, jag är ingen målskytt”. Jag vill bli bättre och göra mål. Det är en del jag vet att jag kan förbättra, och det vill jag. Jag tänker inte bara åka runt och leta pass eller snurra i hörnen. Jag vill bli bättre på målskytte och skott. Det försöker jag jobba på.
– Sen får jag inte tappa mina andra styrkor under tiden. Jag kan inte bara tänka “nästa läge, då jävlar”, för då kanske läget inte kommer. Jag måste göra min grej ändå. Sen gäller det att nöta på träning så att skottet sitter och att det sker naturligt i match.

Det är kanske det svåraste att bli bättre på - annars hade alla gjort massa mål?
– Absolut. Det är därför det inte riktigt lossnat för mig där än, det är svårt att höja utdelningen på sina lägen och göra mer mål. Men jag jobbar på det.

Hur tränar man på det? Är det att försöka bli bättre på att skjuta eller mest att ingjuta mer självförtroende?
– Mycket är självförtroende. Men när jag tränar på det med ”Rito” handlar det också om teknik: göra något som får målvakten att reagera, en liten fejk eller så. Inte bara åka med pucken och klubban, utan lägga in något extra. Det är små grejer ”Rito” kommer med som jag verkligen vill få in, det tror jag är viktigt.

Det är ofta frilägen du skapar, mer än andra typer av ”avslutslägen”.
– Precis. Det är i de skottlägena jag försöker hitta något som gör det svårare för målvakten. Det kanske inte handlar om att skottet blir mycket hårdare.

Kollar du på de bästa frilägesavslutarna i världen?
– Inte någon specifik. Jag kollar ganska mycket NHL-highlights. Där är i stort sett alla så jävla bra på att skjuta, särskilt i frilägen, så jag kollar lite extra på dem. De nyper dit när de får läge, det är mycket därför de spelar där.

Om du vill ha ett tips från en som aldrig spelat hockey så… ska man inte bara göra något knasigt då och då? En Foppa-dragning? En inbromsning som Tony Amonte? Något som helt överraskar. Jag fattar att det kan se lite löjligt ut om man missar men vafan…
– Hehe, ja kanske det. Vi får se vad som händer framöver. Men ser du en Foppa-dragning så vet du var jag fått det ifrån.

Avslutningsvis: ni har inte börjat prata nytt kontrakt. Kan du tänka dig att spela här tio år till?
– Ja, absolut. Jag kan spela i Leksand i tio år till. Det är ingen tvekan om det. 

Känner du inte att du går miste om något där ute?
– Nej, det känner jag inte. Sen ska det så klart kännas bra med kontraktet och allt sånt. Men just att spela här, jag tycker om det så himla mycket.

Ett par veckor efter den första intervjun träffar jag åter Oskar Lang, denna gång utanför Leksands omklädningsrum. Premiären är avklarad, Timrå har besegrats med 3-2 och Oskar Lang gjorde säsongens första mål. Han snodde pucken i slottet, vände om, sköt på Tim Juel och när pucken studsade tillbaka i luften slog han in den på volley.

Exakt vad du och ”Rito” har tränat på eller?
– Haha, precis så! Jag hade ett bra läge innan och ville sätta dit den, men… det var lite skönt att få träff på den här volleyn.

Ännu mer kreativt än det vi pratade om.
– Skjuta på axeln och sen ta returen på volley, det behöver inte vara svårare än så, haha. 

Nu är ribban satt. Vad har du mer som kommer framöver?
– Det får du se.