Spelet bakom Leksands-comebacken

När vi slår oss ner på Tegera Arenas läktare påpekar jag för ”Pajen” att sist han spelade här så jag på ståplatssektionen som ligger alldeles bredvid oss. Leksand hade tagit sig tillbaka till SHL efter en sprakande lockout-säsong och arenan vi nu sitter i stod klar. Bröderna Steen och Jimmie Ericsson hade värvats in och i mål en tjeck vid namn Tomas Duba som ”påminde om Henrik Lundqvist”. Leksand förlorade hemmapremiären mot Linköping med 4-3. med 3–4 mot Linköping.
– Jiri Bicek gjorde första målet, säger ”Pajen” och ler åt minnet.

”Time flies” du.
– Ja jävlar… det var lite surrealistiskt att komma tillbaka in hit. Jag var här för ett år sen redan, och det är ändå skönt att komma in och se att det är lite nytt sedan jag lämnade 2006. Det är lite ombyggt och man kommer inte tillbaka till exakt hur det var när man lämnade. Någon ny vägg och det är ommålat och grejer.

Den där säsongen 2005/06 slutade med att LIF återigen åkte ur högsta serien. Niklas Persson hade vid 27 års ålder gjort sin nioende A-lagssäsong i Leksand och nu var han för bra för att följa med ner i Hockeyallsvenskan igen. Istället blev det en flytt till Östergötland och laget som vann den där första matchen någonsin i Leksands nya arena - Linköping.
– Det låter så dumt att säga men jag hade någon dröm när man var här, eller mer målsättning, att slå Åke Lassas 23 säsonger. Sen fick man göra lite landslagsdebut och sådana saker, så man fick börja titta på sin egen karriär och då bröts ju det.

Han ger sig ut på en tankefärd längst memory lane.
– När jag kom upp i A-laget var det ju sjukt mycket bra spelare och stora profiler. Tomas Jonsson, Anders ”Masken” Carlsson, Magnus ”Sigge” Svensson och Per-Erik Eklund för att nämna några. Jag kom upp i en miljö som var högpresterande på riktigt på elitserienivå. Det var en jävla bra miljö för mig.
– Det var många tjurskallar där och man fick ta mycket stryk. Det var inte bara på isen, det kunde vara en innebandy eller vad fan som helst. Det känns som att man var rädd för att bli nerputtad från trappen om man inte gjort sitt bästa, säger han och skrattar.
– Och det säger jag rent ut med kärlek och värme. För det var en miljö som var underbar. Den var tuff och hård, men det var så mycket kärlek och så varma människor.

För en ung ”Pajen” som precis slagit sig in i laget blev det en värdefull skola, både på och utanför isen.
– Jag upplevde det ju aldrig negativt. Utan jag kände mig så jävla välkommen och omhändertagen av alla de här som man då tyckte var gamla gubbar, men de var ju inte så jävla gamla egentligen, säger han skrattar igen.

Det har gått 19 år sen sist du tillhörde Leksand. Trodde du att du skulle komma tillbaka hit någongång?
– Ja, det har jag nog trott, absolut. Det var inte jättelångt ifrån ett år i allsvenskan där, det var det inte. Det måste ha varit när jag flyttade hem till Sverige tror jag. Det var i alla fall på tapeten. Men jag gjorde ett annat val då, framför allt familjemässigt. Sen vet man ju hur den här världen är, och det är att man vet ju aldrig. Jag hade nog förhoppningar på något sätt om att få komma tillbaka till Leksand,
– Jag har många olika minnen härifrån. Det ploppar upp olika saker. Det var egentligen här jag blev vuxen. Man växte upp och gick i skolan några år. Jag får ofta frågan om det här är hemma och ja, det är ett av mina hem. När man lever som man gör och har varit iväg på olika ställen så är det klart att man ser det som en av de platser som ligger en varmt om hjärtat.

Pressen som finns här då, med allt folk som tycker och tänker och närheten till allting. Har det någonsin fått dig att tveka på att komma tillbaka?
– Nej, absolut inte. Ingenting. Noll. Jag ser det som positivt. Jag har alltid haft en syn att så länge folk bryr sig och är på matcherna och har åsikter så är det 100 gånger bättre än att när de slutar bry sig och inte går på matcherna. Då får man ta det. Det är onda med det goda men jag tycker inte att det är så ont. Man får lyssna.

Persson menar att det handlar om acceptans av miljön han valt att leva i.
– Det är klart att det blir annorlunda här uppe, för du springer på folk. Det är så pass litet. Vare sig man handlar mat, går ut och käkar eller sitter här i hallen under träningarna så är det alltid någon som vill komma fram och prata. Det kanske man kommer undan på ett annat sätt, framför allt i Stockholm då. Men det är ju precis den pressen som… lever man i en elitmiljö så är det ju någonstans det man tycker om också. Det är därför man utsätter sig för det här år efter år.

Hur gick processen till när du kom tillbaka nu? Hur tidigt började du prata med Johan Hedberg?
– Jag försökte ju få honom till ett annat jobb för ett år sen. Så efter det har väl vi haft sporadisk kontakt. Jag visste att hans kontrakt gick ut i år också, så jag hade väl ändå lyft någon sten och i alla fall kastat ut en krok till honom i år med.
– När jag väl tog beslutet att det var den här vägen jag ville gå (att bli assisterande tränare reds.anm.) så har det varit betydligt mer intresse än vad jag hade kunnat hoppas och trott, vilket var jävligt kul såklart. Men också skönt att jag kunde göra ett val utifrån vilka jag ville jobba med. Jag behövde inte ta det enda jobbet jag blev erbjuden. Jag kunde verkligen fundera och pratade med ”Tjomme” ganska tidigt.

Så du visste inte att Johan var klar när du började prata med Tjomme?
– Nej, det gjorde jag inte. Första gången han bara kastade ut en intressefråga om jag ens var intresserad då visste jag inte att Johan var klar. Efter första samtalet så lät vi det gå någon vecka eller två som jag skulle fundera på om jag var intresserad. Och när jag väl kände att jag var intresserad, därefter så började jag prata med Johan också. Så det är ju ett tag sedan nu.
– Sen ville jag ju höra från Johan att han ville ha med mig i tränarteamet, att han också varit involverad i det. För man kan gå båda vägarna och något år när jag varit sportchef har jag bestämt vilka de assisterande tränarna ska vara, och det var väl både varit positivt och negativt. Men de sista åren som sportchef har jag verkligen varit noggrann med att det är ”head coach” som får vara med och tänka väldigt mycket vem han ska ha med sig. Så för mig var det viktigt såklart att det var Johan som fick göra valet. I alla fall att han ”signa off” på att jag skulle ingå i hans team. 

Hur tajta är du och Johan sedan tidigare?
– Alltså inte alls. Jag tror att vi har gjort en och en halv säsong ihop för en massa år sedan. När han kom hem den lockouten och kanske mitt första år… nej, han var inte här mitt första år. Det var Liljebjörn. Då låter man gammal när man kastar upp Åke Liljebjörn. När ”slajdarn” kommer på tal, haha!
– Men det är klart att under tiden jag var här så var han hemma på sommaren och tränade, och Leksand är inte större än att man träffas då och då. Han har alltid varit en förebild för mig på det sättet han har hanterat sin karriär sommarvis. Alltså hur han har tränat och varit professionell. Han lärde mig väldigt mycket. Johan var en aktiv målvakt, skulle jag vilja säga. Utifrån målskyttebiten, även fast man inte var någon jävla sniper, så var han alltid på mig och hjälpte mig med vissa saker som skulle göra det svårare för honom.
– Men mer än så har vi liksom inte haft någon kontakt genom åren. Hockeyfamiljen är inte så stor så man har ju alltid sprungit på varandra och pratat. Men jag ser sjukt mycket fram emot att få jobba med honom på daglig basis.

Men du försökte få honom till AIK?
– Vi hade lite diskussioner förra året. Men han var ganska tydlig med att vi inte var förstaalternativet. Han hade väl andra planer. Men vi hade några samtal, det hade vi.

Hur känns det att gå från sportchef till att stå på isen och vara tränare?
– Jag har saknat att vara nere på isen. När man har ett SHL-lag och den rollen jag hade i Linköping så är man mer ansvarig övergripande över hela verksamheten med störst fokus på herrlaget. I AIK hade jag en lite annorlunda roll, där jag jobbade närmare laget i den dagliga verksamheten. Första året där var jag med på is och tog lite ansvar för forwards. Inte så mycket som jag kanske hade velat men så mycket jag hann. Och sen hade jag lite ansvar över feedback med vissa forwards. Där någonstans tändes ändå ett intresse och en idé och sen fick jag ett samtal förra året med frågan om att vara assisterande. Jag hade ju kontrakt med AIK men då är det klart att då började jag fundera ännu mer.

Känslan att nu få vara ”på is på heltid” då?
– Det är klart att det här ska bli väldigt roligt, men som jag sagt till både spelare och de runtomkring, jag kommer inte lära spelarna någonting om inner/ytterskär och knävinklar. Det finns det andra som är bättre än mig på och tekniken i att hantera puck och klubba så är väl spelarna dubbelt så bra som jag, så där har jag inte så mycket att komma med, säger han och skrattar.

– Men sen vart man placerar pucken och hur man gör det, jag har mycket idéer och funderingar som vuxit fram. Även om jag varit sportchef har jag varit väldigt involverad i spelet och framförallt i AIK var det jag som var ansvarig för hela playbooken och så. Där har jag mycket jag vill bolla med övriga tränarteamet.