Södertälje kom till Västerås med fel matchtröjor, överkryssade namn – och hade lämnat en rad spelare hemma.
Kanske var också inställningen kvar hemma i Scaniarinken.
Det var ingen tvekan om att VIK var det hungrigaste laget på isen.
Ett genomgående tema för dem i de träningsmatcher jag sett med dem. De har alltid varit laget som sett mest energiskt och viljestarkt ut.
Jag kan bara gissa, men det känns som ett rimligt antagande att VIK-spelarna är mer hungriga efter de senaste årens misslyckanden att få visa vad de går för.
I SSK har det varit ett återkommande tema med svaga starter som ganska tydligt bottnar i spelare som inte riktigt tar träningsmatcherna på allvar.
De ryckte kanske upp sig något i den tredje perioden, men VIK vann klart rättvist med 5–2.
Några punkter från matchen:
Komarek inblandad i mycket
Konstantin Komarek gjorde två mål och var inblandad i ett till, samt bidrog till en hel del i den här matchen. Viktigt för Västerås att han kommer igång och når högre nivåer igen – när han kom till Hockeyallsvenskan från Luleå var han en av ligans bästa spelare, men i takt med lagets motgångar har han också varit mer och mer anonym.
Trion fortsätter imponera
Hugo Lejon och Max Karlsson har helt klart hittat något. Fortsatt i kedja med Oskar Kvist som gör ett bra jobb med att använda sin storlek och bana väg för de andra. Det är också väldigt positivt att VIK lyckas hitta formationer som fungerar redan nu på försäsongen. Då kan de börja på en bättre plats den här säsongen mot tidigare.
Där har VIK uppgraderat
Benedikt Oschgan vaktade kassen här och kunde visserligen ha gjort det bättre på något av målen, men agerade stabilt i det stora hela. Rasmus Korhonen kommer dra det stora lasset på målvaktssidan och jag tror att han kan kliva fram ännu mer den här säsongen, dels när det är år två i ligan, dels för att han ser ut att få ett bättre försvar framför sig. Men Oschgan känns som en liten uppgradering jämfört med Jörgen Hanneborg, som VIK hade som backup i fjol, och framförallt är Oschgan en målvakt som bör ha större utvecklingspotential.
Unga backarna sticker ut
Wilhelm Hallquisth har jag hyllat tidigare under försäsongen och jag tycker att han fortsatt ser ut att bli en tongivande spelare. Detta ska naturligtvis göras när nivån höjs och det är poäng att spela om, men det är kul att se det förtroende han får och hur han tar för sig.
Ludvig Söderberg, 17 år, har också fått spela mycket under försäsongen och där har Södertälje en väldigt spännande backtalang. Vågar också ta för sig och spela sitt spel. Han borde kunna gå in och täcka upp under säsongen – och kanske kan han göra ett så bra jobb att han kan ta en plats på sju eller åtminstone åtta backar den här säsongen.
Nordamerikanska kedjan i sopkorgen?
Brett Stapley är fortsatt den bäste av SSK:s nordamerikanska spelare. Cole Fonstad lyckas söka upp ytor och får en del av pucken, där han också kan skapa en del. Lewandowski har klart svårast att hitta rätt på den stora isen.
De tre har matchats tillsammans tidigare, men trots att SSK saknade flera spelare men ändå hade dem alla med, så särade man på dem. Fonstad och Stapley höll samman, Lewandowski spelade med Hampus Harlestam (som lär bli Patrik Zackrisson när han är med) och Sebastian Dyk.
Innebär det att den nordamerikanska kedjan är kastad i papperskorgen? Så tolkar jag det i alla fall.
