Först och främst vill jag säga att det är en rolig match att titta på. Fysiskt, bra passningsspel. Andra perioden kanske inte var lika bra som första och tredje, men som helhet en rolig match att analysera.
Frölunda fick en stark start
Första perioden och 1–0 i powerplay för Frölunda. Rögle börjar bäst de första bytena, men Frölunda får ett powerplay. Graeme Clarke passar rakt igenom offensiva zonen under stress. Rögle försöker verkligen stressa, men i stället för att lägga pucken runt hela vägen så att den blir svår att ta emot slår Clarke den bara rakt igenom. Det gör att Frölunda får mer tid och det blir svårare för Rögle att pressa. Pucken går ut till Liam Dower Nilsson, som lägger in pucken för en styrning av Max Friberg. 1–0.
2–0 är Graeme Clarke igen. Fint uppspel från början. Han vinner pucken, lägger den djupt först själv, får tillbaka pucken, tar en båge upp och sätter ett handledsskott i krysset bakom Calle Clang. Bra skymning framför mål där också. Så långt ser allt jättebra ut hos Frölunda.
Men sedan kommer reduceringen. 2–1 efter en slarvig passning i mittzon. Sedan ser vi också dåligt försvar av Stefan Milošević, Frölundabacken, som inte jobbar tillräckligt mycket på klubban på Rögle-spelaren. Efter det handlar det enkom om Rögle som stressar Frölunda till misstag.
Frölunda får mest lyfta ut pucken för att få tid i ett byte. Och just där, i stället för att – som jag pratade om tidigare – slå en icing för att få ett avbrott i spelet, försöker man bara lyfta ut. Och de blir kvar, blir kvar, blir kvar. Det innebär att Robert Ohlsson till slut tar timeout. Jag tror att det är ungefär fem minuter kvar av första perioden. Och jag tycker att det är en bra timeout i det läget.
Men sedan gör Linus Sandin mål igen. Eller det var han som gjorde målet. Linus Sandin. Den här gången blir det kvittering. Trots timeouten. En styrning efter ett backskott där Linus Högberg, Frölundabacken, hamnar helt fel. Han hamnar på utsidan av Sandin framför mål.
Summeringen av första perioden: Det var länge sedan man såg Frölunda bli så överkört. Framför allt under de tolv sista minuterna.
Rögle fortsatte att trycka ner Frölunda
Andra perioden. 2–3. Luboš Horký efter slarv av Frölunda vid kortsargen. Högberg igen som slarvar till det. 3–3 i powerplay. Clarkes genomspel till Liam Dower Nilsson igen och sedan styrning. En kopia av ett av de tidigare målen, alltså.
3–4. Rögle marinerar Frölunda bra länge i anfallszon. Frölunda blir stillastående och ett skott från blå går in. Det är ett skott som Tobias Normann kanske ska ta.
3–5. Återigen en marinering från Rögles sida. Och igen ett skott från blå. Tobias Normann tar första pucken, men har inte en aning om vart pucken tar vägen. Tinus Luc Koblar kommer in bakom Normann och lägger in returen. Det var mycket Rögle där. Även om jag tycker att andra perioden inte var lika rolig och kanske lite mer stillsam än den första.
Frölunda fick nytt liv i tredje
Tredje perioden. Då reducerar Frölunda. 6–5-spel. Samuel Johannesson gör mål efter en fin passning av Jacob Peterson. Peterson kommer in på vänsterkanten och lägger snett inåt bakåt. Och den sitter.
Det intressanta är hur mycket det målet förändrar spelet. Plötsligt tar Frölunda mer tid med pucken och får såklart ett bättre anfallsspel. Man får upp backarna i anfallszon på ett bättre sätt. När Rögle ska spela sig ur är Frölundas backar uppe och pinchar och får stopp på spelet på ett bättre sätt. Man håller pucken kvar i anfallszon.
Sedan blir det en situation där en spelare får en klubba i ansiktet. Det är ingen utvisning. Det är Graeme Clarke igen som i fullföljningen efter ett skott får upp klubban. Och då blir det ingen utvisning.
Efter det blir Frölunda lite mer stillastående. Det händer inte så mycket. Det blir några chanser. Frölunda tar ut målvakten med drygt en minut kvar. Man får väl inte till någon riktig chans. Rögle vinner alltså matchen med 5–4.
Det här gjorde Rögle bra
Om man ska summera: Jag gillar hur Rögle hanterar pucken överlag, över hela banan. Det är inte bara att man tar upp pucken och lägger ner den i anfallszon. Har man pucken och ser att man inte har någon forward som kan åka på ett nedlägg tar man ny fart. Forwarden kommer tillbaka. Och när man sedan lägger ner pucken får man bättre tryck på Frölundas backar, som hade jättejobbigt den här kvällen. Framför allt i första perioden.
Man vinner närkamperna. Man rejälar upp åkningen. Man styr spelet på ett väldigt bra sätt. Man flyttar pucken långt hela tiden, vilket gör det väldigt svårt för Frölunda att få stopp i spelet. Inte bara i egen zon, som vi pratade om tidigare, utan över hela banan faktiskt.
Graeme Clarke var den som stod för det mesta och bästa offensivt i Frölunda. Jag tycker att han syns väldigt bra.
Frölundas backsida blev ett frågetecken
Frågetecknet som helhet är Frölundas backsida. Tom Nilsson och Christian Folin är borta. Det märktes tydligt, tycker jag. Det var bara Samuel Johannesson och Henrik Tömmernes som inte var inne på något baklängesmål. Det bästa backparet, både offensivt och defensivt.
Och igen då: Man saknar alltså Tom Nilsson och Christian Folin där. Två spelare som verkligen kan det här med att sätta stopp i spelet.
”Det här är ett helt annat Rögle”
Intressant var mellansnacket i powerbreaket i tredje perioden som avslutning. Kristofer Näslund, Frölundacoachen, tyckte att det var en dålig match. Ja... Jag kan väl ibland, som gammal coach, förstå vad han menar.
Men för en åskådare som mig och en hockeyälskare tycker jag att det var en rolig match att titta på, helt enkelt. Det är aldrig roligt att förlora, så jag förstår Näslund till viss del. Men som helhet: en rolig hockeymatch.
Jag skulle också vilja säga att det Rögle jag såg i dag – jag har inte sett dem så mycket på slutet – är ett helt annat Rögle. Jag såg dem i inledningen av serien. Det här är ett helt annat Rögle nu. Ett Rögle som faktiskt spelar mycket bättre ishockey.
