Modo och AIK har gått sex hårda ronder.
Det kändes som 50/50 före matchen.
Men Modo gjorde processen kort med AIK.
Två snabba spelvändningar, så var det över.
AIK kom inte upp i den nivå det hade behövt. Man ville komma ut starkt och hårt, men istället gick man bort sig, blev passivt och uddlöst.
Modo kunde däremot spela så avslappnat som man kan tänka sig är möjligt för ett lag som trots allt inte har något att förlora med ledning 3–2 i matcher.
Jonas Gunnarsson stod ändå emot i AIK-målet och visade att han var rätt målvakt att satsa på för tredje matchen i rad. Och chansen fanns att koppla grepp om matchen med ett powerplay efter sex minuter.
Men det AIK som kommit igång och straffat Modo hårt i powerplay de senaste matcherna, syntes det nu inte mycket av. Istället kom Jacob Bengtsson in från utvisningsbåset, hittade en framstormande Viktor Persson som skarvade in ledningsmålet.
Sedan klev Tyler Kelleher fram och gjorde just det han är värvad för att göra – vara tungan på vågen i de avgörande lägena.
Passningen till Jesper Olofsson var fullständigt briljant, slagen med millimeterprecision, perfekt tajmad, och den skar rakt igenom det samlade AIK-försvaret till 2–0.
På sätt och vis stort att den här jämna och ovissa matchserien avgjordes med seriens förmodligen mest spektakulära passning.
AIK försökte trycka på – men då stod Jakob Hellsten i vägen. Särskilt i den andra perioden blev han hårt prövad av hemmalaget, men Modomålvakten släppte ingenting förbi sig – och under en stor anstormning i powerplay täckte Modospelarna skott på ett imponerande sätt.
Där, i slutet av den andra perioden, tog energin slut för AIK. Visst fanns det möjligheter, kanske främst för Oliver Johansson, men den här matchen var Modos.
När Milton Gästrin skickade in 3–0 var saken klar. När AIK slog en felpassning i uppspelet som gjorde att Kyle Topping kunde göra 4–0, då gav även publiken upp och gick hem.
AIK har ett lag på papperet som är intressant, men man fick för lite från för många när det behövdes som mest.
Det är flera spelare som trots allt inte kunnat prestera på den nivån man vet att de kan – spelare som Daniel Muzito-Bagenda, Oscar Nord, Ludwig Blomstrand, Christoffer Björk och Christopher Bengtsson.
En ny händelserik säsong tar slut för AIK. Men det gick inte att göra om samma trick två år i rad. Ingen trodde nog att Johan Andersson var Roger Melin, men man hoppades på samma effekt.
Modo blandade och gav också i den här matchserien, och har gått igenom liknande saker som AIK den här säsongen – men här gjorde Fredrik Andersson och Thomas Rhodin något som är imponerande. I elfte timmen hittade man formationer som klickade direkt – och kunde hålla fast vid dem genom hela kvartsfinalserien.
Man fick tillbaka spelare som visade sig kunna hitta matchform snabbt, som Tyler Kelleher och Gerry Fitzgerald, och de fick med sig resten av laget.
För AIK är det egentligen ingen skam att förlora mot ett Modo som inför säsongen var favorittippat. Men att åka redan i kvartsfinal, det hade man inte tänkt sig.
Det har varit en krävande säsong för AIK och nu får man gå tillbaka till ritbordet, bygga om och sätta en annan grund med en ny huvudtränare och nya spetsspelare.
Modo kommer att vara underdogs vilka de än får möta nu i semifinal, och jag är inte säker på hur långt det här laget faktiskt kan räcka.
Men man ger sig själva chansen och SHL-hoppet lever än för dem.
