SSK faller med flaggan i topp.
Efter en knallhård batalj på Hovet faller man i förlängning mot Djurgården i match sju.
1–1 efter ordinarie tre perioder ledde fram till en gastkramande förlängning där man visste att något misstag, någon individuell prestation eller någon tillfällighet skulle avgöra.
Till slut var det Albin Grewe som dök upp, tryckte in pucken från nära håll och skickade Djurgården till final.
Kanske skulle Marcus Krüger ha blivit utvisad bara en minut tidigare, när han fick ett felskär och klippte benen på Frans Tuohimaa.
Att det inte blev utvisning där är en gåta för mig, liksom att det inte blev mer protester för det när det skedde.
Så tar säsongen tar slut för SSK, så nära en final mot AIK och ett läge där det hade varit 50/50-läge om SHL-platsen.
Man tog det så långt man kunde i sitt försök att slå ut rivalen och favoriten Djurgården, i en match som man faktiskt fick dit man ville och hade möjlighet att vinna.
Det skapades inte mycket chansmässigt men spelmässigt höll man sig till den matchplan som funkat tidigare i matchserien och det hade mycket väl kunnat ta dem hela vägen.
Efter en stark första period av Djurgården kom SSK in i matchen och fick den precis dit man ville, med kontroll på händelserna och med spelvändningar – även om de inte var många – där man spelade tungt och hårt och valde sina tillfällen när man skulle gå på mål. Man ville absolut inte bjuda på ytor defensivt och där gjorde man en mästerlig match, tillsammans med en mycket bra Frans Tuohimaa i mål.
Ett tidigare bra powerplay hade kunnat ta dem till final. Inget av tillfällena i match sju förvaltade man särskilt väl, inte heller det man fick med knappt fyra minuter kvar av den tredje perioden. SSK-tränarna tog till och med timeout med en minut kvar av det numerära överläget, utan resultat.
SSK är nu utslaget och förlorar sista matchen, men jag landar i att klubben och laget har vunnit något ändå.
Inför säsongen fanns det tvivel både internt och utifrån på vad SSK var kapabelt till. Nu har man visat att man kan vara en obehaglig motståndare inte bara i grundserien utan även i ett slutspel och jag vill tro att det här är något man kan bygga vidare på.
Det kan tyckas vara ett svaghetstecken att hitta positiva saker med förlust i semifinal, men man får inte glömma var SSK kommer ifrån. Nu har man tagit steg för steg mot toppen och allt eftersom vunnit eget självförtroende och respekten utifrån.
Snacket om att saker sitter i väggarna som man förr hörde ofta, det har helt dött ut. Det fanns en tid för inte särskilt länge sen då Södertäljeborna själva hånade sitt SSK, och det har man kunnat vända till att prata med stolthet om sitt lag.
SSK har hittat en identitet och en framtidstro som man hade tappat.
Nu har man även visat att man kan vinna i slutspelet och även om det blev förlust efter sju matcher mot Djurgården så visade man för sig själva och alla runt omkring att man kan gå långt och har förmågan att plocka fram det när det drar ihop sig.
Förlusten i den här sjunde matchen behöver man inte skämmas för, tvärtom.
Vad som väntar i framtiden återstår att se, vilken satsning man får ihop. Ekonomin har varit ansträngd och det är ingen självklarhet att man bara kan ladda om och satsa en gång till. Men när besvikelsen lagt sig kan jag se hur den här säsongen kan ge SSK energi och motivation att satsa ytterligare och mobilisera för en ny push mot högsta serien igen.
