Hockeyallsvenskans kvartsfinaler drog igång, och det blev både vad jag väntat mig och vad jag inte väntat mig.
Björklöven tog som storfavorit emot lägst rankade Oskarshamn, men det tog bara tio sekunder innan gästerna tog ledningen. Frans Tuohimaa såg överrumplad ut i Lövenmålet, men efter det hade han väldigt lite att göra i matchen.
Hemmalaget skakade av sig det målet lika snabbt som det kom och som matchen utvecklade sig var det aldrig en fråga om ifall Björklöven skulle vinna, utan hur stor segern skulle bli.
Ett Björklöven som haft lite svårt med utdelningen i powerplay de sista veckorna av grundserien såg till att tysta det eventuella snacket omgående, när Axel Ottosson stötte in en retur till 1–1.
Årets forward Liam Dower Nilsson låg bakom det målet, och även 2–1 från Lucas Nordsäter.
De lät sig bli slagna
Sedan var det full kontroll från hemmalaget hela vägen och det såg ut ungefär som väntat. Oskarshamn med ganska lite att säga till om, dominans från seriesegrarna som visade den klass och tyngd som gör att de är favorit till att gå hela vägen i det här slutspelet.
Jag tycker dock att Oskarshamn lät sig bli slagna lite för enkelt i många situationer. De behöver vara elakare och tuffare, nu blev alltför ofta flyttade på i närkamperna och Löven kom in för ofta på insidan. Ska Oskarshamn ha någon chans måste de tajta till försvaret, men också vinna fler närkamper.
Löven var bättre på allt här.
Vanderbeck Show
Desto mer överraskad över hur det såg ut i Kalmar där Södertälje imponerade stort på mig.
Carl-Johan Lerby sköt ledningen till Kalmar men fick matchstraff för en situation som var omöjlig att bedöma på tv-bilderna. Domarna var ändå säkra och skickade av Lerby, och även om SSK inte kunde nyttja det fem minuter långa numerära överläget så tappade Kalmar en av sina bästa och viktigaste spelare. Ett avgörande ögonblick.
Sedan började Vanderbeck Show. SSK-stjärnan var dominant mot sin gamla klubb och mycket gick genom honom. Tremålsskytt och stor matchvinnare, isens gigant och huvudrollsinnehavare både före och efter matchen.
För mig var det här hans bästa prestation i SSK hittills, inte bara sett till målen utan också hur bidragande han var i offensiven och hur han hela tiden tryckte upp nivån på lagets offensiva spel.
Kedjekamraten William Wiå stod för 1+2 och fortsätter sin supersäsong, och kedjan med Patrik Zackrisson som center var riktigt bra. Ifrågasatt av många – även jag försökte förstå mig på den när den sattes ihop, ska jag erkänna – men här visade de klass.
Kalmar var dock bara en stolpträff från 2–2 och kort efter det kom istället 1–3 genom Adam Hesselvall. Ett annat avgörande ögonblick.
Stora problemet – helt uddlöst
Södertälje hade massor av tid i powerplay och fick aldrig in pucken där. Ett stort problem för laget som avslutade grundserien med endast 15 procents utdelning på de sista tio matcherna, och bara gjorde ett mål på tio numerära överlägen i de två matcherna mot Mora.
Jämfört med Björklöven, som man såg parallellt idag, saknar SSK farliga vapen från flankerna i PP – trots att Vanderbeck står parkerad på vänstersidan. Man fick hårt tryck, men endast några instick gjorde det farligt.
Kalmar var i underläge 1–4 efter två perioder men fick snabbt in två reduceringar. Men SSK stoppade blödningen snabbt och effektivt på ett imponerande sätt. Väldigt starkt och rutinerat att inte stressa upp sig över risken att tappa ledningen. Istället tog man tag i matchen igen och 4–4 var aldrig nära – istället sköt Vanderbeck sitt hattrick till 3–5 och släckte Kalmars hopp.
Kan skapa hjärnspöken
Det här blev en match som kan skapa hjärnspöken hos Kalmar. De har dominerat i grundserien, men nu fick man se sig slaget rättvist. Har de en slutspelsväxel? Kan de anpassa sitt spel till den mer cyniska och robusta hockey som kan behövas i ett slutspel, där det inte alltid är flest chanser som vinner? Kan de höja sig en nivå mot grundserien, som brukar krävas när motståndarna är hungrigare och mer aggressiva än vanligt? Det måste de visa på tisdag i match två.
Det här blev också en match som skapade hjärnspöken hos mig.
Detta SSK som varit trubbigt, tråkigt och enformigt har nu stått för två av säsongens bästa prestationer, just i början av slutspelet.
Och innan dess tråkade man ut Mora och skrämde bort ett gammalt spöke.
Ett lags vars slutspelschanser jag halvt sågade i slutet av grundserien, ser plötsligt riktigt bra ut.
Fortsätter SSK så här, får jag omvärdera allt jag tänkt om dem den här säsongen.
