Men den här krönikan ska handla om den norska glädjen. För det är där den norska framgången börjar. Med spontanitet, energi, entusiasm och en genuin lyckokänsla av att få umgås, ha roligt och spela ishockey.
Under årets VM i Fribourg och Zürich har jag till och med följt Norge närmare än vad de flesta norska journalister har gjort. Först när Tinus Luc Koblar, Noah Steen, Max Krogdahl, Eskild Bakke Olsen och gänget slagit både Tre Kronor och Tjeckien och säkrat en plats i VM-kvartsfinalen reagerade mediehusen hemma i Norge och blixtbokade in reportrar som de senaste intensiva dagarna bevakat minsta rörelse som det norska hockeylandslaget har ägnat sig åt i Schweiz.
VM-kvartsfinalen mot Lettland gick av bara farten. Schweiz blev alldeles för svårt i VM-semin.
Men dramat och övertidsvinsten mot Kanada i matchen om VM-bronset går nästan nästan att jämföra med det svenska herrlandslaget i fotboll och det magiska VM-bronset i USA 1994.
Då var det generationer av svenska fotbollsälskare som fick uppleva en gemensam lyckokänsla och spänning på nätterna när Tommy Svenssons lättälskade landslag la ett land i sommaridyll för sina fötter.
Att jämföra ett norskt hockeylandslag, som får en oväntad framgång och tar en första VM-medalj, med ett svenskt VM-brons i fotboll haltar så klart. Men känslan och euforin är densamma om än då givetvis i mindre skala.
Norska landslagets Instagram-konto har på några veckor vuxit från försvinnande låga nivåer på ett par tusen följare till en bra bit över 20 000 följare.
Det är ett mer rättvisande mått på vad Steen och Koblar åstadkommit med sin rättframma och raka hockey. Norge har inte bara lagt grunden för många roliga år av turneringar för egen del. De har väckt ett bredare intresse för hockey som sport i Norge och det kan leda till mer långtgående positiva effekter.
Lagkaptenen Andreas Martinsen satte ord på det norska uppvaknandet när jag intervjuade honom inför VM-semin mot Schweiz:
– Det kokar. Alla jag känner, alla snackar hockey och alla följer med. Folk som inte vet vad icing eller offside är, men de sitter och tittar. Så det är otroligt skoj, och stort på ett sätt, och en möjlighet att vara med på det.
Norges bästa spelare har spelat ihop de senaste åren och i takt med att spelare som Michael Brandsegg-Nygård, 20, Tinus Luc Koblar, 18, och Noah Steen, 21, match för match, byte för byte, träning för träning är på väg mot nya högre nivåer ser framtiden för norsk hockey väldigt ljus ut.
Ledarstaben med Patrick Thoresen, pappa Petter Thoresen, de före detta toppbackarna Jonas Holös och Ole-Kristian Tollefsen har väldigt mycket respekt hos sina spelare och får dem att tro på och jobbar för att uppnå stordåd.
I en så här pass urvattnad VM-turnering – inget ont om Norges prestation och glädjesmittande hockey – går det att komma exakt så långt som Norge har gjort.
Att spela hem ett välförtjänt VM-brons på starkare vilja och mer motivation än ett slitet och trött Kanada med en Sidney Crosby som hade ett trasigt OS och en kroknande ork i VM. Tre Kronor hade ett C-betonat B-lag i Schweiz. Det blir så under ett OS-år under rådande omständigheter.
För Norge är det nu viktigt att snabbt övertyga intressenter som ser möjligheten att investera i en sport med otroligt stor utvecklingspotential. Genom att pumpa in pengar som letar sig ner i rotsystemet i detta läge kan Norge även på sikt ta kliv och skulle då kunna klättra flera hack i hockeyns hierarki.
Det finns väldigt många ambassadörer och profiler i det här norska landslaget. Roligt nog har sju-åtta av dem SHL-klubbar att spela för kommande säsong.
Tinus Luc Koblar har alla förutsättningar att bli en attraktion i Ängelholm, men inte bara för Rögles supportrar. För tusentals svenska hockeysupportrar. Han är tuff på isen, kaxig i truten och en jäkla bra center med glimten i ögat.
Det har varit enormt roligt att få bonusen att även följa Norge under detta VM. Tack för gliringarna, Eskild Bakke Olsen. Och lycka till Norge. Ni som hockeynation är värd större och mer kontinuerlig uppmärksamhet.
