När Leksand slog Skellefteå den 27 februari tyckte jag mig skönja en väldigt trevlig slutspelsvår i Dalarna. Det var kanske årets bästa match och laget höll ihop på ett utmärkt sätt under tre perioder. Det såg bra ut även i nästkommande match, 1-3-förlusten mot Luleå, men efter det rasade det. Och som det rasade.
Hur ett lag, en grupp, kan tappa konceptet så fullständigt är svårt att förstå. Och jag förstår att alla vill vinna och gör sitt bästa och så vidare, men det är oerhört svårt att få in i sitt huvud när man ser det som skett på isen i sluttampen av serien. I min bok är det bara HV71 som, sett till förutsättningar, gjort en sämre säsong än Leksand.
Hela säsongen har jag försvarat insatserna laget stått för, för jag tycker genuint att det i långa stunder sett bra ut. Det har inte alls varit känslan av att de inte är tillräckligt bra eller inte kommer upp i nivå. Ineffektivt framåt, absolut, men spelmässigt bättre än resultaten de fått med sig.
Men i slutet var allt det borta. Det var genomuselt.
Fegt och oansvarigt
Det mentala spelet inom elitidrott är svårt att förstå sig på ibland, och jag vill därmed lämna förklaringar till hur en grupp kan klappa igenom totalt på det sättet till någon annan. Därmed tålls det att lyftas det som skedde efter att matchen på isen var slut.
Ingen styrelseordförande.
Ingen VD.
Ingen sportchef.
Att den sistnämnde är på andra sidan Atlanten och nog kallt hade räknat med att SHL inte skulle ta slut såhär fort, det är förståeligt. Och jag är ganska så säker på att han han stått där nere vid omklädningsrummet om han hade varit inom landets gränser. Men att Anders Gärdsback och Peter Wiklund som representanter för Leksands operativa ledning inte är redo att stå där när det blåser som hårdast, det är både fegt och oansvarigt. Visst, man kan lyfta luren om man vill prata med dem, men att inte ens stå i ledet (man behöver inte stå längst fram) vid ett sådant fiasko och där på plats visa att man ”håller ihop” tycker jag är under all kritik.
Istället fick kapten Patrik Zackrisson stå där själv. Och som den utmärkte representaten han är för Leksands IF så stod han där och svarade på allt så länge det krävdes, mitt i den djupaste av besvikelser.
Och ”Zacke” är bra på mycket, men frågor om hur detta tidiga uttåg påverkar klubben ekonomiskt, det är knappast på hans bord.
Enligt förre VD:n Anders Hedbom budgeterade Leksand med en hemmamatch till utöver grundserien. Ett tapp på cirka en miljon om man räknar in kringförsäljning i kiosker etcetera. Förhoppningsvis så talade Hedbom sanning den gången, så att det inte var budgeterat med mer.
Och var det värt att slänga en halv mille till Almtuna för en back som knappt spelade när det drog ihop sig. Visst, det var väl för att man trodde på slutspel, men återigen: var det värt det?
Jag tycker det sänder märkliga signaler att en styrelse inte priorterar annorlunda än så samtidigt som de ber folk swisha pengar för popcorn och logemys.
Förlorarmentaliteten kommer uppifrån
Det är mycket som sker hos Leksands IF som är svårt att förstå sig på. Kommunikationen och marknadsföringen av matcher på sociala medier är obefintlig, och man hänvisar till att man vill undvika hot mot personal. Det enda fallet jag vet om är en spelare som fått ta emot hot, men han ville inte anmäla och ändå gjorde föreningen det. Å ena sidan vill man skära av kontakten med supportrar, å andra sidan vill man att de swishar för hittepå-platser, hittepå-snacks och ja, varför inte några hittepå-nyförvärv.
Att inte stå där när det blåser, att sköta ekonomin så dåligt att man tvingas böna och be på sina bara knän för sponsorer (som i sin tur kräver inflytande i utbyte) och samtidigt tigga swish från trogna supportrar som redan öser pengar över Leksands IF, det är i mina ögon (och öron) en melodi som dånar förlorarmentalitet lång väg. Då är det kanske inte så konstigt att det förr eller senare smittar av sig ner på isen.
För varför skulle någon våga säga ifrån och peka med hela handen när någon slår en skrynklig flipp i power play, när ingen vågar göra det när miljontals kronor gått upp i rök?
Eller som Jon Knuts och Patrik Norén sa när jag, strax efter att den ekonomiska krisen uppdagats, frågade hur spelarna påverkas av det: ”Det vi hade velat veta är vilka de är som gjort fel, för någon måste det ju vara?”.
