Berättar för första gången – förlorade sin mamma: ”Bara grät”

Matt Brown föddes i Wood-Ridge och växte upp i närliggande Tenafly i New Jersey, strax utanför New York.

Hockeyn tog honom därifrån, men vägen mot proffslivet var långt ifrån spikrak.

2017 lämnade amerikanen hemtrakterna för Dubuque Fighting Saints i juniorligan USHL. En sejour som endast blev sex matcher kort.

Karriären fick ta en omväg via Odessa Jackalopes i Texas och NAHL, en nivå lägre i det amerikanska juniorhockeysystemet – där hittade Brown rätt.

”Alltid varit en underdogspelare, som folk inte riktigt trott på”

När nästa USHL-chans dök upp, i Des Moines Buccaneers, var han redo.

Med 57 poäng på lika många grundseriematcher vann forwarden den interna poängligan och hjälpte laget till slutspel.

– Jag skickades runt massor och landade till sist i Des Moines och fick en större roll. Det var ett roligt lag och en bra period i min karriär. Mitt första riktigt genombrott kan man säga.

Hur viktigt var det självförtroendemässigt efter första sejouren i USHL?

– Det var väldigt viktigt för mig. Jag har alltid varit en underdogspelare, som folk inte riktigt trott på. Jag har känt att jag alltid behövt bevisa mig, vilket givit mig mycket i karriären. När jag fick chansen att visa upp mig på riktigt tog jag den vilket kändes otroligt skönt.

Framgångarna öppnade dörren till collegehockeyn. På University of Massachusetts Lowell tog han för sig direkt och blev lagets poängkung redan första säsongen. Sedan slog pandemin till.

Våren 2020 stängdes säsongen ned innan slutspelet hunnit börja.

– Det var galet. De tog bort vårt slutspel när vi var nia i landet. Det sög att vi inte fick inte spela och visa hur bra vi var, säger Matt Brown och fortsätter:

– Men det lärde mig att fokusera på det du kan kontrollera, allt annat ska man inte lägga energi på. Vi var inlåsta på våra rum och fick inte gå ut. Jag minns hur vi hade gymutrustning i vårt kök och tränade samtidigt som vi lagade mat (skratt).

Efter ännu ett år i Lowell sökte sig Brown vidare till Boston University sommaren 2021.

Där skulle karriären på isen lyfta, men livet utanför slås i spillror.

Mamman blev bara 51 år

Den 30 januari 2022 dog hans mamma Deborah, kallad ”Debbie”.

Hon blev 51 år.

Sedan dess har 27-åringen inte gjort någon intervju kring sorgen, nu väljer han att för första gången sätta ord på tragiska bortgången och livet därefter.

– Det var väldigt oväntat, en chock. Min mamma och pappa visste att det var på väg. Men ville inte säga något till oss barn, jag och min yngre bror, för att göra oss oroliga.

Han stannar upp och fortsätter:

– Jag minns att vi hade lagmiddag och min pappa ringde och sa att jag behövde komma hem. Vilket jag gjorde. Jag var hemma en vecka och fick spendera den sista tiden med henne och sedan var det begravning. Det var jättefint då hela mitt lag kom och var med på begravningen, något jag kommer minnas för resten av mitt liv.

Vad betydde det för dig och din familj att få det stödet från laget?

– Vi alla började grina för det var så specielt, det betydde mycket för oss. Jättemycket.

Hur var din mamma som person?

– Hon var otrolig, den bästa mamman jag kunde önskat mig. Hon brydde sig mycket om människor och utbildning och var lärare. Hon var en stor anledning till att jag gick på college för att få en bra utbildning och förstod vikten av det.

Mitt under pågående säsong hade tillvaron förändrats fullständigt.

Åtta dagar senare klev Brown ut på isen i TD Garden. Boston University ställdes mot Harvard i semifinalen av den anrika collegeturneringen Beanpot. För amerikanen var det första gången han spelade turneringen.

Drygt fyra minuter in i den andra perioden kom ögonblicket.

Ett skott i powerplay.

3–1.

Hans första mål sedan mammans död.

Då pekade han mot himlen.

– Jag sköt och sedan var det bara blankt. Det var så mycket känslor, jag minns bara att det blev mål sen var jag på bänken igen. Otroligt speciellt ögonblick.

Universitetslaget höll undan till seger med 4–3 och säkrade finalplatsen.

Genombrottet med Lane Hutson

Säsongen därpå kom det stora lyftet på isen.

Med Jay Pandolfo som ny huvudtränare producerade Brown 47 poäng, varav 16 mål, på 39 matcher. Prestationerna gav honom en plats i collegehockeyns All-American Second Team.

Bland lagkamraterna fanns även Lane Hutson, som senare skulle slå igenom stort i NHL. Den offensivt skicklige backen gjorde hela 48 poäng på 39 matcher under sin första säsong på Boston University och var en nyckelspelare när laget tog sig till Frozen Four 2023. Hutson spelar numera för Montreal Canadiens och belönades 2025 med Calder Trophy som NHL:s bästa rookie efter att ha noterats för 66 poäng under sin första hela säsong i världens bästa hockeyliga.

– Han är en grym kille. Efter förluster tränade han och jag alltid tillsammans för att bli bättre. Väldigt bra vän och han såg till att alla hängde ihop.

Våren 2023 väntade nästa steg och ett proffskontrakt med Lehigh Valley Phantoms i AHL. Trots att ingen NHL-klubb hade valt honom i draften hade Brown tagit sig närmare den stora drömmen.

Under ett träningsläger med Philadelphia Flyers var han, enligt egen utsago, bland de sista fem–sex spelarna som fick lämna.

– Det var stort. Men också en besvikelse. Jag hoppades på ett NHL-kontrakt och det var verkligen på gränsen.

Någon etablering i AHL blev det däremot inte. De två första proffsåren tillbringades i Philadelphias organisation, med spel i både Lehigh Valley och ECHL-laget Reading Royals. Därefter gick resan vidare till Bakersfield Condors.

Även där fick han svårt att slå sig in på allvar.

På 17 AHL-matcher noterades forwarden för en assist. Merparten av säsongen tillbringades i stället hos Fort Wayne Komets i ECHL.

I Fort Wayne fick offensiven större utrymme. Grundseriens 35 poäng på 42 matcher följdes av ytterligare 15 på lika många slutspelsframträdanden när Komets nådde konferensfinal.

Nystarten i Oskarshamn

Ändå kände Brown att det var dags för något annat. Lösningen fanns på andra sidan Atlanten.

– Jag var lite trött på att vara fast i samma grej i USA och AHL, att bara skickas runt. Jag ville ha en nystart där de brydde sig om att vinna och där jag kunde bidra.

Inför säsongen 2026/27 skrev amerikanen på för IK Oskarshamn, som i skrivande stund ligger på sjätteplats i HA.

På 15 matcher har 27-åringen gjort 14 poäng (4+10).

Nu är det här han ska ta nästa kliv och målet är tydligt:

– Jag vill vinna och ta oss upp till SHL. Vi är inte nöjda med där vi är nu och vi har verkligen potential till att gå hela vägen.

Från New Jersey, genom juniorligorna och collegeåren i Boston, till proffslivet och en ny vardag i Småland.

Genom allt följer minnet av mamma Debbie med.

– Hon är med mig hela tiden. Som människa har hon lärt mig att vara ödmjuk, snäll och tålmodig vilket jag försöker vara varje dag.