Du har ju fått den här frågan några gånger men jag river av den nu ändå. Du heter Rocky, din bror heter Elvis. Dina föräldrar verkar ha spexig namnsmak?
– Haha, ja det är kul! Jag fattade väl rätt tidigt att det var ett speciellt namn. Alla får ju liksom en liten heads up när de hör ”Rocky”. Man ser ju att alla är uppmärksamma och det är lite extra så att man alltid tänker på det också. Sen brorsan, Elvis också. Alla uppmärksammar det hela tiden.
Så kör du ju ”Balboa” på klubborna också?
– Jajamän. Det har blivit en liten grej från filmen också. En kul grej bara.
Rockys bror Elvis är två år yngre och spelar i Leksands J20-lag. Han flyttade upp till Dalarna när Rocky skulle börja sitt tredje år på gymnasiet. De bor inte ihop men är väldigt tajta.
– Ja det är vi. Vi har ändå hållit ihop rätt mycket. Även första året när jag bara var här och inte han så har vi ändå haft mycket kontakt. Nu när han är här uppe är det ännu skönare också att kunna ha varandra nära hela tiden.
Men det har inte varit något att familjen ska flytta upp allihopa?
– Nej, men de har faktiskt köpt tomt här. De har köpt en jättegammal gård mitt i centrala Leksand som de har renoverat nu. Så de är här uppe en del, men de har inte tänkt flytta upp helt. Men de gillar att vara här.
Rocky är uppväxt i Bålsta mittemellan Stockholm och Uppsala. Men att flytta till lilla Leksand var en perfect match.
– Ja, men jag tyckte det var jävligt skönt och nice att bo här när allt är så nära på något sätt. Allt från mat, hall, skola, polare. Det blir en annan gemenskap med polarna också. Det blir ännu mer när man är med varandra hela tiden känns det som. Allt är nära. Så det känns sjukt tryggt att bo här skulle jag säga.
Förra säsongen. Du var med och tränade väldigt mycket innan du fick chansen?
– Jag var med nästan från start och tränade när de behövde folk och så.
Hur var det att under så lång tid känna att man var nära ändå, utan att få chansen?
– Det var ju såklart att man ville testa på när man redan var där och tränade. Men det gällde att försöka ha tålamod och ändå kunna fokusera på att Så det var ändå coolt att se hur jag kunde balansera det på ett rätt bra sätt. Men absolut, man var ju sugen på att kliva upp där direkt. Men det var bara att ha tålamod.
Du fick mycket lovord av tränarna även under tiden då du bara tränade med A-laget. Kände du också att det gick bra?
– Ja, det tyckte jag. Samtidigt hade jag förståelse för situationen. Jag behövde ju bevisa att jag kunde spela på den nivån. Jag kunde inte förvänta mig att få en plats direkt, utan jag behövde visa att de kunde lita på mig när jag var där ute också. Så jag hade full förståelse för det.
Han fick göra sin debut den 27 september i 1-4-förlusten hemma mot Luleå. Anton Johansson utgick i mitten av andra perioden och Rocky fick hoppa in.
– Coolt. Lite nervös såklart. Men jag hann inte tänka över det så mycket. Då var det bara att gå in och försöka göra det så bra som möjligt när man suttit på bänken i två perioder.
Den ”riktiga debuten” på sex backar fick han göra mot Skellefteå.
– Första bytet fick jag möta Oscar Lindberg, Hugg och Aagaard. Jag var inne i två minuter i egen zon och till slut var det bara hej och så small det direkt.
”Välkommen till SHL”.
– Hehe, exakt.
Det kändes som att Victor Johansson låg före dig i hierarkin inför säsongen. Sedan blev det en tuff säsong för honom med både utlåning och hjärnskakning. Kände du att det öppnade en dörr för dig?
– Ja, när jag fick höra att Victor kanske skulle bli utlånad förstod jag att det kunde öppna en möjlighet för mig. Jag tränade redan med A-laget och när en back försvann blev jag plötsligt närmare en plats i truppen. Då var jag med på bänken, och om ytterligare en back försvann var jag inne bland de sex som spelade. Så jag kände väl att om jag hade tålamod och fortsatte jobba hårt skulle chansen komma förr eller senare.
Du gjorde en stark säsong och tog stora kliv i din egen utveckling. Samtidigt slutade det med degradering för laget. Hur balanserar man glädjen över den egna utvecklingen mot besvikelsen över lagets resultat?
– Jag trodde nog inte att det skulle kännas så tufft som det gjorde när vi åkte ur. Men efteråt satt man i omklädningsrummet och grät rätt rejält. När man har fått lite distans till säsongen är jag samtidigt stolt över hur jag tog mig an chansen när jag väl fick spela. Förhoppningsvis kan det leda till att jag får en ännu större roll i år. Så visst finns det positiva saker att ta med sig, även om det såklart var väldigt surt att åka ur.
Hur mycket leksing känner du dig i dag? Du har ändå bott här ett tag, lärt känna folk i bygden och fått uppleva vilken betydelse klubben har för många.
– Ja, absolut. Jag har bott här i snart fyra år, så det är klart att man har fått ett Leksandshjärta. Man vill kämpa för klubben och för människorna runt omkring den. När man väl åkte ur kände man också att man vill ge tillbaka till fansen. Man vill vara med och ta upp klubben igen. Så är det absolut.
Med tanke på avslutningen du hade förra säsongen är förväntningarna helt annorlunda nu. Från att inte ha gjort en enda seniormatch för ett år sedan ses du plötsligt som en back som ska vara med och driva laget. Känner du själv att förväntningarna har förändrats?
– Ja, det är klart att förväntningarna har ökat, det är jag medveten om. Jag avslutade förra säsongen på ett bra sätt och nu ska jag försöka vara en av de bärande spelarna. Samtidigt har jag fortfarande mycket kvar att bevisa. Jag måste visa att jag klarar av seniornivån över tid och att jag kan prestera på en hög nivå även i Hockeyallsvenskan. Det är klart att man känner av kraven, men jag tycker också att det är kul. De driver mig att utvecklas ännu mer och att visa vad jag verkligen går för.
Jesper Ollas sa ju att han vill ha en rörlig backsida. Han fick frågan om det också, om antal kilon och så. Då sa han att det inte är så han vill bygga laget, utan att ni tror att ni kommer ha mycket puck och vill vara spelande. att man kan kan vara fysisk även om man inte väger 100 kilo. Hur ser du på det tänket?
– Nej, jag håller väl med. Vikt och storlek har väl alltid ifrågasatts när det gäller mig, i alla fall när det kommer till NHL, jag är ju till exempel inte draftad. Men jag tycker inte att det har varit något stort problem för mig, så länge man har tanken att hela tiden gå in och vinna kamperna. Jag tyckte inte heller att det var något problem i SHL när jag mötte större eller mindre spelare. Det handlar väl om hur man går in i duellerna. Sen tycker jag väl att, som Jeppe säger, vi har rörliga backar. Och ska vi spela mycket puck så är det ju en fördel att alla är mobila på det sättet.
Ni är ju ett gäng i laget som spelat J20 ihop. Det känns, om man sätter sig in i det själv, som att det borde vara roligt.
– Ja, det är det. När alla de blev klara också fattade jag att det skulle bli en rolig säsong på det sättet. Alla är ju sjukt tajta och det är ett jävligt roligt lag att vara runt. Så man trivs när man kommer ner till hallen varje dag.
Det är säkert rätt skönt som coach också, att ha en massa unga killar som bara gör som man säger.
– Haha, ja, absolut. Vi vill vara nyfikna hela tiden och lär oss fortfarande. Vi är i den här utvecklingskurvan. Så det är säkert skitkul för dem också att ha oss att träna.
Det är många spelare som har försvunnit, och som sagt är det ett ungt lag än så länge. Hur är det med ledarskapet i gruppen?
– Ja, men det är väl... Jag skulle ändå säga att Arvid Eljas hade ett A förra året när det ändå var ett så pass mycket äldre lag. Så han tar ton på ett bra sätt och håller ihop gruppen, tycker jag verkligen. Så han tar den rollen.
Man pratar ju ofta om att det är lite svängigare hockey i allsvenskan, kanske inte lika strukturerat. Vad tänker du kring det?
– Jag tror det kan bli kul. Det liknar säkert lite mer juniorhockeyn också. Så jag tror det kan bli kul att få spela den typen av hockey. Förmodligen blir det lite mer offensivt. Förra året blev det mycket fokus på defensiven för oss hela tiden. Så det kan bli kul att få fokusera ännu mer på offensiven i år, om det går åt det hållet som det ska.
Du hade ju ett kontrakt som gällde även i Hockeyallsvenskan. Var det helt givet att du skulle stanna?
– Nja, hyfsat givet i alla fall. Jag hade lite tankar och så, men Leksand var ändå... Jag kände att det var bäst för mig.
Var det SHL-klubbar som var intresserade?
– Ja, några stycken.
Vilka då?
– Eh... Det vet jag fan inte om jag kan droppa, haha.
Ändå ett bra kvitto ju.
– Ja, absolut. Bara att de visade intresse så känner man att man har gjort något bra. Så det var skitkul, absolut.
Hur resonerade du då i att stanna?
– Först och främst att jag hade mitt kontrakt. Plus att jag trivs jättebra här uppe, älskar att bo här och trivs med ledarna och föreningen runt omkring. Jag tycker den är hur bra som helst. Och även att kunna få spela mer i Hockeyallsvenskan än vad jag kanske hade gjort i SHL. Så då tyckte jag att det här var ett bättre val för min utveckling.
