Stockselius om stora förändringen: ”Då tänkte man wow”

För ett år sedan var Theo Stockselius, 19, fortfarande junioren som försökte kämpa sig in i Djurgårdens A-lag. Först framåt februari och mars började han känna att platsen verkligen var hans – och då kom också rookiekontraktet.

Nu är situationen en annan. När 19-åringen klev ut på isen i Avicii Arena i säsongens första match kom en känsla han aldrig riktigt hade haft tidigare.

– Då tänkte man: ”wow”. Att man får jobba med yrket. Det känns hur roligt som helst.

Det var då Theo Stockselius faktiskt insåg att han nu är en SHL-spelare på riktigt.

Redan under förra säsongen debuterade han i Djurgårdens A-lag och gjorde flera träningar – men han beskriver det som att det inte riktigt kändes som att han var en del av laget på samma sätt som det är nu. Skillnaden är stor när han kommer till Hovet för träning nu mot i våras.

– I början blev det alltid så här, det var en ny miljö, större killar, man ville liksom passa in. Så nu kommer man väl till Hovet med ett större självförtroende skulle jag säga, än förra året. Det är kul, det här jobbar man med nu och satsar fullt på hockeyn. Förra året hade jag skola också.

Stockselius och Liam Pettersson är nu de enda juniorerna i Djurgårdens ordinarie trupp. Förra året fanns spelare som Viggo Björck, Victor Eklund och Anton Frondell med i truppen. Nu har de lämnat för sina respektive NHL-klubbar, där de också har tagit en plats.

– Det är klart att det är annorlunda, de var liksom i samma ålder som en men nu är de borta. Eklund surrade hela tiden, man fick inte tyst på honom. Han höll låda kan man säga.

Har du kontakt med dem fortfarande?

– Ja lite via Snapchat. Det är väldigt roligt att alla tog sig in i sitt NHL-lag. Så det är sjukt kul.

Blir man avundsjuk?

– Man blir absolut inte avundsjuk skulle jag säga. Man blir bara glad för deras skull. Man har ju spelat med alla dem, så det är bara sjukt kul.

Samtidigt som de tidigare lagkamraterna har tagit steget över Atlanten har Stockselius blivit kvar i Stockholm. Någon känsla av att han själv borde ha följt efter finns inte.

I stället är det i Djurgården han vill fortsätta ta nästa steg. Och jämfört med för ett år sedan är utgångsläget ett helt annat.

– Nu känner jag att jag är en del av laget. Men vi är 15 forwards, ingen är garanterad en plats. Så man måste leverera varje dag och varje vecka för att få spela. Det är klart att man känner att man är bättre i år än förra året och har en bättre chans att spela i år än vad man hade förra året. Men det är såklart konkurrens.

Konkurrensen är med andra ord fortfarande stenhård. Skillnaden är att Stockselius inte längre försöker slå sig in som en junior på tillfälligt besök – nu konkurrerar han om en ordinarie plats på samma villkor som resten av forwardsuppsättningen.

Och från tränarhåll har han fått tydliga besked.

– De tror väldigt mycket på mig har de sagt och det känns ju jäkligt kul. Det ger ju en självförtroende. Jag är junior, jag har mycket att lära mig. Det kan ta tid. Men de tror väldigt mycket på mig och jag kommer få chansen mycket. Så det känns tryggt.

Stockselius är själv väl medveten om konkurrensen i laget. Han konkurrerar om samma platser som väletablerade spelare som är mycket äldre än honom själv och kanske till och med har både NHL- och KHL-matcher på sitt cv.

– Det är klart att hockey går ut på att det finns tolv platser i en laguppställning, då måste man slå ut vissa. Alla lag är inte bara 12 forwards, vi är 15, 16 liksom. Då måste man konkurrera ut dem, även fast det inte är det roligaste. Men det går hockey ut på, att ta sin plats. Då måste man göra jobbet på träningar.

Och att träna i en sådan omgivning som Stockselius får möjlighet till ser han endast som något roligt.

– Det är väldigt motiverande att träna mot så bra spelare. Man möter väldigt bra spelare på träningen och man vill ju liksom visa sig och ta för sig.

Att slå sig fram bland betydligt äldre och mer meriterade spelare är samtidigt en situation som Stockselius inte är helt ensam om att känna till.

I en annan del av SHL finns nämligen någon som gjort en liknande resa innan honom – storebror Lucas.

Han har tidigare också försökt slå sig in i Djurgården men spelar nu på SHL-nivå för Örebro.

– Det är sjukt coolt faktiskt. Vi kommer från Norrtälje och jag tror inte det är så många som spelar i SHL från Norrtälje, så det är rätt coolt. Även fast jag alltid har vetat att han är riktigt bra.

Vem är mest kritisk mot den andra efter en match?

Båda försöker ändå vara positiva. Det är mest om man har gjort en bra match, så kan man vara lite kritisk. Men om den andra har gjort en dålig match, då ska man försöka vara lite peppande och få upp den andras självförtroende.

Theo och Lucas har aldrig tidigare mötts i tävlingssammanhang – endast i två försäsongsmatcher. Men på torsdag tar Djurgården emot Örebro på Hovet och då möts bröderna i en SHL-match för första gången någonsin.

– Det är speciellt. Man vill ju att det ska gå bra för honom också. Ska jag åka runt och dribbla bort här nu? Då kanske inte han får spela nästa byte liksom, säger Theo Stockselius skämtsamt.

– Sådant får man släppa på hockeyplanen för annars blir det konstigt. Så man tänker inte på det så mycket även fast det är roligt liksom.

Vilket lag kommer mamma och pappa heja på då?

– Det är en bra fråga. Jag vet inte, de hejar på oss tror jag.

Just nu har Stockselius fullt fokus på sitt Djurgården som har inlett säsongen svagt utan en enda seger på ordinarie tid. Han är utlånad till Stockholmarna från Calgary Flames som han draftades av förra sommaren.

Men NHL-drömmen är inget som 19-åringen går runt och tänker på i vardagen på Hovet.

– Mitt fokus är här och nu. Man ska inte fokusera på vad som händer om två år. Jag tänker bara på Djurgården.

Men även om han inte tänker på det så finns NHL-drömmen givetvis fortfarande där.

– Det är något man drömt om hela livet. Sedann kanske det är en bit bort skulle jag säga ändå. Men jag försöker bara fokusera på vad jag kan göra. Fokusera på varje dag här och träna stenhårt och vilja bli bättre. Köra på mitt race, sedan får man ju se hur långt det tar innan man når sitt mål.

Men även om det är en bit bort så är det inte allt för långt bort . Stockselius är ju trots allt draftad och det efter ett drama hemma i tv-soffan med familjen.

– Man har ingen koll, så man sitter bara i soffan och väntar.

Tillsammans kollade de tv-sändningen och inväntade att Theo Stockselius namn skulle ropas ut ur högtalarna – men på plats i lokalen fanns en person som skulle avslöja allt på förhand.

Det handlar om den tidigare lagkamraten Anton Frondell. Han blev draftad samma år som Stockselius men som tredje person av Chicago Blackhawks.

Eftersom sändningen hem till Sverige låg något efter avslöjades Stockselius draftposition av kompisen via Snapchat.

"Grattis bror", löd texten fullt av en video som zoomade in på hans namn på skärmen på scen.

– Så gick jag in och kollade och då fattade jag. Sedan kom det upp på tv typ en sekund efter, säger Stockselius med ett leende.

Och på tv:n fick sedan resten av familjen, däribland storebror Lucas, reda på den stora nyheten.

– När han såg på tv:n så hoppade han upp och blev chokad också. För det blev ändå lite tidigare än vad jag trodde att jag skulle bli draftad.

Draftsuccén firades med vänner och grannar – men någon vidare fest blev det inte. Redan vid 05-tiden dagen efter gick flyget över för camp med laget.

– Det var full fart direkt bara.

Sedan dess har NHL-drömmen kommit närmare. Men just nu är det inte Calgary eller vad som väntar på andra sidan Atlanten som upptar Stockselius tankar.

I stället handlar vardagen om Hovet, Djurgården – och om att fortsätta förtjäna den plats i SHL-laget som han kämpat för.

För även om 19-åringen numera känner sig som en SHL-spelare på riktigt är han väl medveten om att resan bara har börjat.

– Man har ju ändå väldigt mycket att lära sig. SHL är en svår liga, det är en riktigt svår lika och man möter sjukt bra spelare varje vecka. Så det kommer ta ett tag tills man kommer in i sitt bästa. Men man får bara "trust the process".