Andreas Neuman: ”Jag blev levande begravd i stoft”

Tolv har gått sedan olyckan. Andreas Neuman jobbade på en saneringsfirma. Under det sista skiftet innan julledigheten skulle han och en kollega rensa en filterficka på kalk, men då hände det som inte fick hända.

– Det var något produktionsfel. Jag blev levande begravd i stoft, som aska. Det var ungefär 300 grader varmt. Jag var begravd från bröstet och ner, säger han.

– Jag låg så pass länge att arbetskläderna smälte och sedan kände jag att det smälte på kroppen. Det rann kött. Jag trodde inte en människa kunde uppnå en sådan smärta. Vidrigt. Det var som att ligga i en kokande gryta. Sedan kommer en kille och skulle rädda mig. Han börjar dra i mina armar, men det händer inget när han drar. Han drar så pass länge och jag tar beslut att försöka dö, som 23-åring, för att det gjorde så ont. Jag trodde inte jag hade det i mig. Jag sa att till honom: ”Nu ska jag försöka somna in och du får hälsa till familjen att jag älskar dem”. Då fick han magiska krafter och skrek ”nu jävlar ska du ut”. Han fick sådana där magiska krafter man kan läsa om ibland och drog mig ut, säger Andreas Neuman, 35.

Men du kände att du ville dö där och då?

– Jag tog beslutet att jag lär försöka somna in och då var det något ljus som öppnade sig uppåt. Vad det var vet jag inte. Jag tänkte att jag skulle få slippa smärtan. Precis i det skedet så får han krafterna och drar mig upp, säger han.

Med helikopter fördes Neuman till sjukhuset och där väntade en lång kamp på liv och död.

– Jag låg nedsövd i sex veckor och svajade mellan liv och död. Sedan låg jag på intensiven i ett halvår, säger Andreas Neuman.

– Brännskador äter sig inåt och när jag vaknade vägde jag 45 kilo. Innan hade jag vägt 110 kilo muskler i stort sett. Jag såg inte klok ut. Det var en djupdykning. Jag kände inte igen mig, säger han.

Hur tidigt kunde du börja träna?

– På sjukhuset var de duktiga att rehaba så snabbt som möjligt. Eftersom jag hade träningsbakgrund började jag träna rätt tidigt och därefter började det läka ihop bättre. Träningen blev min medicin, säger Neuman.

Efter olyckan testade Andreas Neuman olika idrotter. Han provade bland annat mountainbike och armbrytning, men det var paraishockeyn han fastnade för. Trots att han var otroligt skeptisk när först fick frågan om att testa på sporten.

– Jag visste inte ens vad det var. Jag fick för mig att man satt på en spark och att man hade en assistent som puttade på. Jag sa till syrran: ”Den där skiten kan de lägga ner”, säger han och skrattar.

– Sedan kollade jag Youtube, en match mellan USA och Kanade och såg att det smällde ordentligt. Då tänkt jag att jag skulle prova. Jag gick till en klubb (Hedemora) i närheten och testade. Jag tycker att jag är i rätt bra form både styrke- och konditionsmässigt, men jag spydde efter tio minuter. Det var jobbigt, och svårt. Det är så många moment. Du ska balansera på den där brädan, staka framåt, svänga och puckmoment på det. Att det var så jobbigt och svårt var det som triggade mig, säger han.

Han började som utespelare, men sadlade relativt snabbt om till målvakt och det dröjde inte länge innan han satte en rätt hög målsättning: Ta plats i landslaget och få åka på Paralympics 2018.

– Då blev det en lång resa med många timmars träning, säger han.

Drygt två år snare var han på plats i Sydkorea.

– När vi kom in på invigningen var det lite nedsläckt och jag tittade in lite. Jag sa till de andra i Sverigetruppen: ”Det är tomt, inte en käft här”. Sedan tände de upp och det var tusentals människor som hyllade oss. Då blev det tårar och gåshud, säger Neuman.

Andreas Neuman under invigningen på Paralympics 2018.

– Jag vet att jag tänkt: Tänk hur livet har blivit. Klyschigt, men när en dörr stängs öppnas nästa. Det gäller bara att våga kliva in genom dörren, säger Andreas Neuman, som beskriver sig som en ”35-årig rookie”

– Japans målvakt är 62 bast. Helt otroligt. Man är alltid rädd att han ska styrka med varje gång han är ute på isen, säger Neuman och skrattar.

Jaromir Jagr kan ju slänga sig i väggen.

–Ja, alla gånger.

Då har du 30 år kvar på karriären?

– Ja minst, säger han och skrattar.

– Jag älskar att tejpa en klubba och dricka kaffe med grabbarna, helt underbart. Att få göra det tillsammans. Sedan skulle vilja uppleva ett Paralympics till. Det vore roligt, säger han.

Nästa Paralympics är om tre år, men redan i april väntar nästa stora mästerskap. Då spelas nämligen VM i Ostrava, och Sverige är långt ifrån favoriter.

– A-gruppen är en tuff grupp. Vi är väl i botten på den. Egentligen är vi för dåliga för a-guppen men för bra för b-gruppen. Alla lag i a-gruppen är dessutom avlönade utom Sverige.

Vad har hockeyn betytt för dig?

– Oj, jättemycket. Det ger mig mycket glädje i vardagen. Och perspektiv. Jag har en bra skada jämfört med många andra, säger han.

Något som förstås betytt ännu mer än sporten är sonen Melker, 8.

– Efter olyckan blev jag tvungen att vrida hjärnan 180 grader. Det enda som betyder något när döden stirrar på en är nära och kära. Jag tar verkligen vara på det som betyder något, säger han.

Hur var det innan?

– Jag tog allt för givet. Jag tänkte att nära och kära finns alltid där. Jag hade aldrig skadat mig, och sedan åker man till jobbet en dag blir levande begravd i stoft och förlorar en kroppsdel. Det är en skitdag på jobbet. När jag åker hemifrån nu eller lämnar grabben i skolan är jag jättenoga med att berätta att jag älskar honom Det känns jättehemskt att behöva tänka så, men jag vet att det kan vara sista gången jag ser honom. Det känns jättejobbigt, men jag är noga med pussa på honom och berätta att jag älskar honom. Gärna en gång för mycket.

Uppskattar han ditt pussande?

– Haha, nej. Nu har han slutat med godnattpussar och sådant. Han tycker pappa är skitdryg, men det skiter jag i, säger Andreas Neuman.

35-åringen är nu aktuell i TV4:s nya program Vinnarskallar, som har premiär i morgonkväll, där olika paraidrottare tävlar mot varandra och samtidigt berättar om sina livsöden.

Deltagarna i TV4:s Vinnarskallar. Från vänster: Marit Sundin, Aron Anderson, Lina Watz, Niclas Rodhborn, Andreas Neuman, Per Kasperi, Ebba Einarsson, Rebecka Sternisa Bellander. Foto: Pär Bäckstrand/TV4

– Att jag skulle vara med var ingen självklarhet, men jag tyckte det lät spännande. Balansen mellan tuffa tävlingar och allas gripande öden är bra, och det var det jag nappade på, säger han.

Tolv år har gått sedan olyckan, men det går inte många timmar utan att den gör sig påmind. Andreas Neuman lever nämligen med kroniska smärtor.

– Jag har inte sovit en hel att på tolv år. Det är nervsmärtor i benet där det är sönderbränt. Man vaknar av smärtan, särskilt höst och vinter gör det extra ont, säger han.

Hur såg livet ut innan olyckan?

– Det var mycket träning. Jag levde i en egobubbla. Det var träning och inte mycket annat vettigt jag gjorde. Jag brukar tänka att jag behövde det där olyckan. Livet har på många sätt blivit bättre efter den, säger han.

På vilka sätt då?

– Jag har ganska små krav på tillvaron för att vara nöjd. Jag är till exempel nöjd över att få äta riktig mat, slippa sjukhusmat. Jag tror det är lätt hänt man bara öser på och sedan har livet gått och man blir gammal. Jag tor det är viktigt och var här och nu, säger han.

Har du kunnat se så här pass positivt på olyckan hela tiden?

– Det har varit olika processer, olika faser. I början, när man överlevde, är man tacksam och lycklig. Sedan kommer vardagen och man börjar reflekterar över livet. Man sitter här sönderbränd och har förlorat benet. Då är det lätt att må dåligt. Sedan är det väl individuellt hur länge man är i  ´mittenfasen. Sedan accepterar man det och då blir livet lättare och bättre, säger Andreas Neuman.

Numera föreläser han mycket, främst mot stora industrier. Då berättar han sin livshistoria, samtidigt som han försöker jobba bort machokulturen inom industrin.

– Så var jag själv. Jag var stor och stark, men när döden stirrar på en var man rätt liten. Jag försöker vara med och påverka, säger han.

***

Första avsnittet av Vinnarskallar sänds tisdag den 5/3 klockan 20.00 i TV4.