AIK har slagit ut Björklöven – och till slut stod Scott Pooley som vinnare mot sitt gamla lag, efter att ha blivit petad och kommit tillbaka.
Petningen lade han uppenbarligen snabbt bakom sig, då han gjorde 1+3 på de tre sista matcherna i matchserien, som AIK vann.
– När det skedde fokuserade jag bara på att vara den bästa lagkamraten och att ge energi till gruppen, har Pooley sagt i efterhand.
Några dagar innan petningen hade han suttit ner med Hockeynews och pratat om det första året i AIK, upp- och nedgångarna den här säsongen, vad han gör utanför isen och varför han går i kyrkan varje söndag.
Det är en intensiv tid, men det är inte mycket media för AIK. Hockeynews har återkommande varit enda mediabolag på plats på AIK:s träningar under säsongen.
Men intresset har vuxit allt eftersom laget nått framgångarna.
– Vi fick lite mer uppmärksamhet under andra halvan av säsongen. Men jag vet inte om jag tänker något särskilt om det.
Att svara på frågor vid en negativ händelse, som petningen under slutspelet, har han inget emot.
– Det är en del av spelet. Man förstår att alla har ett jobb att göra. Det ger en inblick ibland i vad som händer bakom kulisserna, individuellt eller som ett lag. Från ett supporterperspektiv är det coolt. Från utsidan vet man inte allt som pågår, så ni journalister bygger en bro mellan det.
Du verkar alltid öppen och pratglad i media – är du en social person?
– Ja, jag försöker vara det. Jag tror att jag är lite reserverad, men jag försöker vara en bra person och vänlig om någon behöver hjälp. Jag skulle inte säga att jag är super-utåtriktad, lite reserverad, men jag antar att jag bara försöker leva rätt och vara en bra person. Det brukar ta dig dit du vill.
Ni är inne i en intensiv period nu, hur ser du på slutspelet?
– Jag tycker att vi verkligen har hittat vårt spel här i andra halvan, och jag tycker vi har spelat bra. Det har varit riktigt spännande att se vad den här gruppen har gjort. Det ger oss självförtroende inför fortsättningen. Alla är fokuserade och bara fokuserar på detaljerna, för speciellt i slutspelet så är det detaljerna som avgör om du vinner eller förlorar. Jag tror att vi vet vad potentialen i den här gruppen är. Det självförtroende vi har i den här gruppen är det som driver den tävlingsviljan vi har på träningarna. Det tar vi med oss in i matcherna.
När det var som tyngst i höstas, tvivlade du på om det här laget är bra nog?
– Vi var självklart frustrerade. Men jag tror inte att vi någonsin förlorade självförtroendet för gruppen. Jag tror att det var mer frustration för att vi visste att vi inte nådde vår potential. Och jag tror att när man förlorar matcher som ett lag så kan det läcka ut frustration och tvivel individuellt, bara för att du vill göra mer för att vända på det och hjälpa laget. Men som grupp så tror jag inte att vi någonsin förlorade vårt självförtroende, vi visste vad vi hade. Det har varit en spännande vändning. Men det är i det förflutna nu. Slutspelet är en egen del, och det gäller hela tiden att ha kort minne.
Grundserien var en berg- och dalbana för AIK, och även matchserien mot Björklöven var svängig, där AIK var i underläge 1–3 i matcher.
– Man lär sig läxorna, man lär sig att vinna och förlora, för allt som betyder något nu är att vinna fyra matcher före det andra laget. Så det spelar ingen roll om du förlorar den första, du är aldrig ute ur det förrän det är över. Så du måste ha den mentala tuffheten och fokuset. Och jag tror att vår grupp har det.
Har du några bra slutspelsminnen från din karriär?
– Ja, det mest självklara är när jag var med och vann mästerskapet i ECHL. Det är ett fantastiskt minne för livet. Och att ha gjort det, att ha gjort det första året som proffs, det är en känsla du jagar hela tiden nu, säger Pooley om slutspelet med Newfoundland Growlers 2018/19, då han var en av stjärnorna och gjorde 17 poäng på 23 matcher.
Hur skulle du beskriva känslan att vinna ett slutspel?
– Det är en känsla som är svår att beskriva, för att du lägger så mycket energi och engagemang och allt du har i att vinna. Och det kulminerar i att vinna sista matchen. Och bara ett lag får den känslan varje år, så du måste verkligen ta vara på den där drivkraften och gå för det när du har chansen. Och som jag sa, det är verkligen spännande med den möjlighet vi har här och självklart är jag verkligen hoppfull om att vi kommer att göra något stort.
Två gånger har du åkt ut i slutspelet här med Björklöven, vad lärde du dig av de åren?
– Det är nog att det är en studs här eller där, ett misstag här eller där, ett mål här eller där, som kan kosta en serie. Det är de där små lektionerna man får längs vägen, och jag vill visa vägen som en ledare i sådana situationer genom att fokusera på detaljerna i spelet och göra saker på rätt sätt.
Finns det något med det här laget som du tror saknades när du var med om att åka ur med Björklöven?
– Nej, jag tror inte att vi saknade något med Björklöven, ”we fell short”. En studs här eller där, och vi kunde inte få till det som krävdes. Men för att fokusera på det här året så gillar jag verkligen vår bredd som lag. Vi har kämpat med skador hela året, och alla har klivit upp och tagit ansvar, både yngre och äldre spelare. Det är en fantastisk egenskap hos vårt lag.
Hur tycker du annars livet i Stockholm är, under ditt första år?
– Jag har alltid sagt att jag verkligen gillade min tid i Umeå och älskade staden. Men det har också varit en fantastisk upplevelse att bo i Stockholm, bara att få uppleva en större stad igen och få en lite annorlunda livsstil, och självklart att spela derbyna. Det är såna saker man bara kan få när man spelar för en klubb som denna. Så det har varit jättebra.
Men på fritiden, vad gör du helst då?
– Jag vet inte, inget särskilt. Men det händer alltid så mycket i staden och det finns alltid saker att göra, så man kan bara gå runt, särskilt nu när vädret blir lite bättre, bara titta på folk, ta en kaffe eller läsa en bok eller något, bara komma ut ur lägenheten. Men jag tror att nu, särskilt nu när slutspelet börjar närma sig, så fokuserar man mer på att återhämta sig och vara redo för nästa match.
Läser du gärna?
– Ja, men jag har faktiskt ingen bok just nu. ”Fitzy” (Gerry Fitzgerald) hade en bok som jag skulle låna, så jag försöker få tag på den. Men jag försöker läsa mest för att ge mig själv något att göra istället för att bara titta på tv eller spela tv-spel och så, för att vidga vyerna lite.
Vilken är senaste boken du läste klart?
– Jag läste en bok som heter "Make Your Bed". Jag kommer inte ihåg författaren (William H McRaven, reds anm), men den handlar om en pensionerad Navy Seal och små livslektioner. Och för mig personligen är min tro en stor del av mitt liv, så jag håller även på att läsa hela Bibeln. Jag läste även en annan bok om heter "Case for Christ", en mer vetenskaplig bok där författaren intervjuar forskare om olika ämnen för att bevisa Jesus och Guds existens, och det var verkligen fascinerande för mig. Som sagt, min tro är en stor del av mitt liv. Jag går till kyrkan varje söndag, till exempel. Det ger mig syfte i mitt liv och håller mig jordnära.
Hur hjälper din tro dig med hockeyn?
– Jag är övertygad om att det inte alltid är jag som leder mig själv, det är liksom redan planerat för mig, och allt händer av en anledning. Så särskilt i år, med alla skador och allt, har jag verkligen litat på min tro och på Gud och litat på att allt har en plan för mig och att allt händer av en anledning. Så det har varit en stor del av mitt liv och något jag verkligen har velat göra det senaste året, att avsluta Bibeln. Jag är ganska nära nu.
Pooley berättar att han fått en stark gemenskap i den kyrkan han besöker.
– Jag har kommit ganska nära pastorn och deras team där. Det har varit jättebra. Det har gett mig en känsla av gemenskap utanför laget, för man har ju självklart sin familj inom laget, men så har man ju sitt liv utanför också. Och med min fru kvar där hemma och att vara på distans från varandra har det gett mig en riktigt bra gemenskap och en social aspekt. Men det är också bara att jag gillar verkligen att gå dit. Det är svårt att förklara känslan av det, men jag är verkligen stolt över min tro.
Hur är det att vara iväg från din fru?
– Självklart är det tufft. Jag har sagt det förut också att jag skulle inte kunna göra det här, det jag älskar, utan hennes stöd. Och det är självklart utmanande, men hon är min största supporter. Så jag är verkligen lycklig som har henne i mitt liv. Hon har varit ett fantastiskt stöd särskilt när jag kämpat med skador och motgångar. Men hon har en egen karriär hemma, men förhoppningsvis kan hon komma hit lite senare under slutspelet.
Är det någon i laget du umgås lite extra med?
– Vi har självklart vårt importgrupp med de tre kanadensarna och mig själv, vi dras lite mer till varandra, just för att vi talar engelska och sådär. Men nej vi har ett bra gäng, det är lite olika åldrar och några har familjer och barn som de måste ta hand om. Men vi är ett tajt gäng.
Vad gör den här gruppen speciell?
– Jag tycker att förutom att vi har bra spelare så har vi också många bra människor, och grabbar som bryr sig. Och jag tror att det speglar kulturen och allt vi vill bygga här. Så självklart är det min första säsong här, så jag kan inte tala om för tidigare år, men bara den typen av människor de har här i organisationen, alla drar åt samma håll och vill samma sak.
