"Och på den fjärde dagen vaknade Shinnimin"

SHL presenteras av ATG Sport

…och på den fjärde dagen vaknade Brendan Shinnimin. Jesper Sellgren gjorde ett sällsynt misstag, förlorade närkampen mot Dominik Bokk, Shinnimin fick pucken, kom två mot Erik Gustafsson tillsammans med Bokk. Shinnimin passade inte. Han hittade luckan mellan Joel Lassinanttis plockhandske och benskydd och jublade som om han hittat tryffel i fikuskrukan i köksfönstret.

Brendan Shinnimin har haft det lite jobbigt i kvartsfinalerna. Det började egentligen i slutet av grundserien, när publiken i Luleå hånade honom och han svarade med ett utsträckt långfinger. När Luleå Hockey tog ledningen med 3-0 i matcher senast var det Shinnimin som satt utvisad när Luleå gjorde sina mål, det var Shinnimin som fick höra sitt namn skanderas av drygt 6 000 Luleåsupportrar medan motståndarna defilerade mot seger.

Nu var Växjö ett utdömt lag. Ingen har någonsin vänt ett underläge med 0-3 i matcher här. Shinnimin ville något. Shinnimin ville bli först. Han brann, han glödde, han var ett ständigt hot mot Luleås lätt tveksamma spelare under första perioden. Shinnimin är en spelare som använder konflikter som bränsle, som lever av, med och för sina känslor.

Sannolikt var det därför som han, enligt uppgifter från supportrarna på plats, åkte fram till bortaklacken, vinkade och log lite sådär pillemariskt.

Jag älskar det. Luleåspelarna? Inte så mycket.

Hittills har de hållt sig extremt lugna, fullständigt oberörda, och det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara hockeyspelare i Växjö. I kvartsfinal tre kom de upp till Luleå, gjorde en nästintill fulländad förstaperiod, var aggressiva, precisa och spelförande. Ändå var det hemmalaget som ledde med två jävla noll när det var dags att åka av isen. Samma sak den här gången. Växjö styrde matchen precis dit man ville, fick fast Luleås uppspel i mittzon, stressade fram misstag hos bortalagets backar och skapade långa anfall med lägen för att ta ledningen både en, två och tre gånger.

Växjö har gjort seriens bästa två perioder under matchinledningen i de två senaste matcherna. Den här gången fick man till och med utdelning – ändå ryckte Luleå Hockey på axlarna och växlade upp.

Vi har sett det igen, igen och igen, under grundserien och i slutspelet, i enskilda matcher och över tid, hur det här laget hela tiden höjer sig när man blir satt under press. Det spelar ingen roll om det är mål emot, domare emot eller rent av skador emot – den här gången saknade man en så pass viktig pjäs som Niklas Olausson, lagets bästa målskytt under grundserien och intern poängligaledare i slutspelet – för oavsett vilka demoner som hockeygudarna skickar på Luleå Hockey så ska de besegras.

För Luleå Hockey måste Brendan Shinnimin framstå som Hastur, hertig av Carcosa, kungen i gult.

Luleå tog förvisso ledningen i tredje perioden, men Brendan Shinnimin kvitterade med sitt andra. Sen – eller kanske när han tog bort Johan Forsberg ur matchen med ett par crosscheckingar i nacken – hade Shinnimin retat upp Luleåspelarna tillräckligt. Oscar Engsund tryckte till när ingen ska trycka till, Shinnimin brakade in i sargen och Engsund fick gå och duscha.

Han återuppstod naturligtvis från de döda – etruskiska härskardemoner ger sig inte så lätt – och dödade matchen i förlängningen med sin framspelning till Dominik Bokk.

Brendan Shinnimin gjorde allt, han var överallt, han var så delaktig att han borde heta Shinniminniminnimin. Men kan han göra tillräckligt? Jag har svårt att se det. Laget Luleå Hockey har dominerat den här kvartsfinalen i betydligt högre grad än Brendan Shinnimin.

Nu är det dags för det laget att avgöra.