När jag kikade på Colorado härom natten slog det mig vilket fantastiskt lagbygge klubben har. Starkt över alla lagdelar, spetsiga och roliga att kolla på. Jag ska inte sitta här och garantera någonting, men om jag var en man som ägnade mig åt spel och dobbel skulle jag säkerligen vara redo att sätta en avsevärd slant på att Joe Sakic i år kommer vinna Jim Gregory Award, som går till årets general manager.
Därav idén att lista hans bästa drag vid rodret för lavin-gänget från Klippiga Bergen.
Först en kort uppfriskning av minnet gällande hans karriär som klubbledare hos Avalanche. 2011-12 klev han in i rollen som rådgivare och efter två säsonger blev han president över hockey-delen av klubben, och året efter det tog han också officiellt över GM-titeln.
Tidigare lagkompis Patrick Roy var då coach och duon möttes så klart av vissa dubier, sådana som ofta uppstår när tidigare storspelare går in i ledarroller (inte sällan är det också befogat). Medan Roy flammade ut snabbt så blev Sakic desto långvarigare.
Det har så klart varit en process för honom. Botten nåddes säsongen 2016-17, då Patrick Roy slutade som coach andra veckan i augusti och Sakic hade en tjurande Matt Duchene i laget, som ville bli trejdad bort från Colorado.
Det blev total pannkaka av den vintern, då deras 48 poäng var den sämsta total något lag åstadkommit sedan sorgebarnet Atlanta Thrashers gjorde sitt första år i ligan 1999-2000.
Sedan dess har det gått spikrakt uppåt, med tre raka slutspelsplatser och en ständig stegring av lagets kapacitet, till den nivå där de är nu: den kanske största favoriten till att bli den västra sidans finalrepresentant.
Det hade inte varit möjligt utan flera bra drag av Sakic. Här är hans bästa.
5 – Tålamodet med Jared Bednar
Colorado var våren 2017 ett lag i spillror. Jag minns själv hur det var att prata med Gabriel Landeskog då – det var som att allt förnedrande förlorande fick honom att må fysiskt illa.
Efter den mardrömssäsongen så hade nog många väntat sig att Colorado skulle gå vidare från Jared Bednar, en coach som framstod som lite av en nödlösning när Patrick Roy slutade alldeles inför att säsongen skulle dra igång.
Så tänkte inte Sakic. Han trodde på sin rekrytering och gav sitt unga, sargade lag lite stadga.
Idag framstår det onekligen som ett mycket klokt beslut, och ett bevis på det tålamod som tjänat Sakic väldigt väl i ledarrollen.
4 – Sommaren 2019
Jag fuskar lite och klumpar ihop hela förra sommaren. Om föregående punkt var ett bevis på Sakic tålamod så var nämligen den här sommaren ett tydligt tecken på att han också kan vara väldigt handlingskraftig, när läget är det rätta.
*Han hämtade in Andre Burakovsky via trade och han utvecklades direkt till den topp sex-forward Avalanche behövde.
*Joonas Donskoi sajnades för ett hanterbart kontrakt med 3,9 miljoner i caphit – och framför allt med en väldigt hanterbar längd på tre år. Han bidrog med ytterligare välbehövlig offensiv bredd.
*35-årige Pierre-Edouard Bellemare sajnades på ett tvåårskontrakt och trots en ålder som skapar frågetecken så blev han direkt en riktigt bra fjärdecenter för klubben.
*Valeri Nichushkin sajnades efter en mållös säsong i Dallas och har varit riktigt bra.
*Sakic valde att låta Semyon Varlamov gå som free agent och satsade istället på Phillip Grubauer och Pavel Francouz – båda två hade en högre räddningsprocent än Varlamov även fast de gemensamt kostade mindre än de 5 miljoner per säsong Varlamov fick av Islanders.
*Sakic vågade satsa på Cale Makar vilket tillät honom att skeppa Tyson Barrie. Medan Makar med glans har övertagit Barries ansvarsområden som offensiv motor från blålinjen så har Barrie haft det kämpigt i Toronto – och framför allt så har Nazem Kadri, som kom i motsatt riktning – blivit den andracenter klubben så desperat behövde. Han kan matchas mot motståndarnas bästa spelare, själv producera finfina siffror och ger dessutom det här unga laget en attitydsmässig udd som de tidigare har saknat.
*Han sajnade upp Sam Girard för hela hans prime, med ett sjuårskontrakt värt fem miljoner per säsong.
*Han löste Mikko Rantanens förlängning innan säsongen drog igång. 9,25 miljoner över sex år var kanske inte ett kap, men ibland finns det en poäng i att betala sina stjärnor marknadsvärde – och med tanke på att Toronto någon vecka tidigare gett Mitch Marner cirka 1,6 miljoner mer per säsong så såg det kontraktet ganska bra ut.
3 – Draftvalet av Cale Makar
NHL Central scouting hade Cale Makar rankad som nia av utespelarna som spelade i Nordamerika inför draften 2017 (och då ska man betänka att de gör en separat lista för europeiska spelare där namn som Elias Pettersson och Miro Heiskanens fanns med)
The Hockey News hade honom som total femma, ISS hade honom som nia, Jeff Marek på Sportsnet hade honom som nia. Den enda jag hittade (efter en halvhjärtad googling) som faktiskt rankade honom som fyra var The Bobfather själv, Bob MacKenzie.
Man kan alltså säga att Avalanche gick utanför ramen när de tog Makar som fyra.
Nu, man kan alltid debattera hur mycket kredd en GM ska ha för draftval eftersom det till mångt och mycket är scouterna som styr vilken spelare det blir, även om GM har sista ordet.
Jag ser det så här: en stor del i att vara en bra chef är att anställa bra folk, delegera ansvar till dem och sedan våga lita på dem när allt står på sin spets. Så därför ska en GM ha mycket credd för draftval – och det här var vid min själ ett strålande sådant.
2 – Nathan MacKinnons kontrakt
Om du skulle fråga ligans general managers vilket kontrakt i NHL de helst hade tagit över hade det här fått en uppsjö av röster. Ligans kanske allra bästa spelare den här säsongen hade den 81:a största cap hiten med 6,3 miljoner per säsong – och ytterligare tre år återstår på den dealen.
Nu ska vi inte ge Sakic för mycket credit. När det här kontraktet skrevs sommaren 2016 så hade trenden med att RFA:s verkligen kräver sitt marknadsvärde inte riktigt kommit igång och MacKinnon var då en 60-poängsspelare, om ens det.
Samtidigt gjorde Sakic allt rätt: han såg en spelare med potential och tvekade inte på den (då hade han kanske valt ett brokontrakt och behövt betala honom nästan det dubbla två-tre år senare) utan högg på möjligheten att säkra upp honom för lång tid.
Det här kontraktet är en gravt underskattat del i Avalanches möjlighet att bygga en utmanare: betänk att de har en av ligans bästa centerduos i MacKinnon och Nazem Kadri, och att de tillsammans kostar 10,8 miljoner – det kan man ställa mot att det finns 13 spelare i ligan som på egen hand tjänar minst tio miljoner per säsong.
1 – Matt Duchene-trejden
Han fick utstå spott och spe för att han aldrig kom till skott efter att Matt Duchene begärt en trejd, men till slut visade det sig att Sakic inte hade saknat handlingskraft – han hade bara visat tålamod och iskyla. Det dröjde över ett år mellan att Duchene vad om trejd och den faktiska affären, men Colorado skodde sig gott på den.
Sam Girard är en riktigt bra ung back som är en viktig del av Avalanches försvar, Vladislav Kamenev har funkat som breddalternativ i vinter och Shane Bowers kan vara redo att ta en NHL-tröja nästa vinter.
De fick också tre draftval i dealen och det stora priset var så klart Ottawas försterundeval 2018 eller 2019 – det slutade med att Avalanche kunde plocka Bowen Byram med, den största backtalangen i draften 2019.
Om Byram infriar förväntningarna kan Avalanche inom kort ha två av ligans bästa unga backar på vardera sida av isen, i vänsterfattade Byram och fenomenet Cale Makar.
Jag har svårt att komma på någon annan GM som har varit i närheten av att få lika bra utdelning när de trejdat bort en frustrerad stjärnspelare, och då är Duchene absolut inte den bästa spelaren som skeppats de senaste åren.
Det här är en affär som bara ser bättre och bättre ut för varje dag som går, och det är Sakics mest imponerande drag som GM.
***
Gillade du artikeln? Värd en kaffe - för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
Därav idén att lista hans bästa drag vid rodret för lavin-gänget från Klippiga Bergen.
Först en kort uppfriskning av minnet gällande hans karriär som klubbledare hos Avalanche. 2011-12 klev han in i rollen som rådgivare och efter två säsonger blev han president över hockey-delen av klubben, och året efter det tog han också officiellt över GM-titeln.
Tidigare lagkompis Patrick Roy var då coach och duon möttes så klart av vissa dubier, sådana som ofta uppstår när tidigare storspelare går in i ledarroller (inte sällan är det också befogat). Medan Roy flammade ut snabbt så blev Sakic desto långvarigare.
Det har så klart varit en process för honom. Botten nåddes säsongen 2016-17, då Patrick Roy slutade som coach andra veckan i augusti och Sakic hade en tjurande Matt Duchene i laget, som ville bli trejdad bort från Colorado.
Det blev total pannkaka av den vintern, då deras 48 poäng var den sämsta total något lag åstadkommit sedan sorgebarnet Atlanta Thrashers gjorde sitt första år i ligan 1999-2000.
Sedan dess har det gått spikrakt uppåt, med tre raka slutspelsplatser och en ständig stegring av lagets kapacitet, till den nivå där de är nu: den kanske största favoriten till att bli den västra sidans finalrepresentant.
Det hade inte varit möjligt utan flera bra drag av Sakic. Här är hans bästa.
5 – Tålamodet med Jared Bednar
Colorado var våren 2017 ett lag i spillror. Jag minns själv hur det var att prata med Gabriel Landeskog då – det var som att allt förnedrande förlorande fick honom att må fysiskt illa.
Efter den mardrömssäsongen så hade nog många väntat sig att Colorado skulle gå vidare från Jared Bednar, en coach som framstod som lite av en nödlösning när Patrick Roy slutade alldeles inför att säsongen skulle dra igång.
Så tänkte inte Sakic. Han trodde på sin rekrytering och gav sitt unga, sargade lag lite stadga.
Idag framstår det onekligen som ett mycket klokt beslut, och ett bevis på det tålamod som tjänat Sakic väldigt väl i ledarrollen.
4 – Sommaren 2019
Jag fuskar lite och klumpar ihop hela förra sommaren. Om föregående punkt var ett bevis på Sakic tålamod så var nämligen den här sommaren ett tydligt tecken på att han också kan vara väldigt handlingskraftig, när läget är det rätta.
*Han hämtade in Andre Burakovsky via trade och han utvecklades direkt till den topp sex-forward Avalanche behövde.
*Joonas Donskoi sajnades för ett hanterbart kontrakt med 3,9 miljoner i caphit – och framför allt med en väldigt hanterbar längd på tre år. Han bidrog med ytterligare välbehövlig offensiv bredd.
*35-årige Pierre-Edouard Bellemare sajnades på ett tvåårskontrakt och trots en ålder som skapar frågetecken så blev han direkt en riktigt bra fjärdecenter för klubben.
*Valeri Nichushkin sajnades efter en mållös säsong i Dallas och har varit riktigt bra.
*Sakic valde att låta Semyon Varlamov gå som free agent och satsade istället på Phillip Grubauer och Pavel Francouz – båda två hade en högre räddningsprocent än Varlamov även fast de gemensamt kostade mindre än de 5 miljoner per säsong Varlamov fick av Islanders.
*Sakic vågade satsa på Cale Makar vilket tillät honom att skeppa Tyson Barrie. Medan Makar med glans har övertagit Barries ansvarsområden som offensiv motor från blålinjen så har Barrie haft det kämpigt i Toronto – och framför allt så har Nazem Kadri, som kom i motsatt riktning – blivit den andracenter klubben så desperat behövde. Han kan matchas mot motståndarnas bästa spelare, själv producera finfina siffror och ger dessutom det här unga laget en attitydsmässig udd som de tidigare har saknat.
*Han sajnade upp Sam Girard för hela hans prime, med ett sjuårskontrakt värt fem miljoner per säsong.
*Han löste Mikko Rantanens förlängning innan säsongen drog igång. 9,25 miljoner över sex år var kanske inte ett kap, men ibland finns det en poäng i att betala sina stjärnor marknadsvärde – och med tanke på att Toronto någon vecka tidigare gett Mitch Marner cirka 1,6 miljoner mer per säsong så såg det kontraktet ganska bra ut.
3 – Draftvalet av Cale Makar
NHL Central scouting hade Cale Makar rankad som nia av utespelarna som spelade i Nordamerika inför draften 2017 (och då ska man betänka att de gör en separat lista för europeiska spelare där namn som Elias Pettersson och Miro Heiskanens fanns med)
The Hockey News hade honom som total femma, ISS hade honom som nia, Jeff Marek på Sportsnet hade honom som nia. Den enda jag hittade (efter en halvhjärtad googling) som faktiskt rankade honom som fyra var The Bobfather själv, Bob MacKenzie.
Man kan alltså säga att Avalanche gick utanför ramen när de tog Makar som fyra.
Nu, man kan alltid debattera hur mycket kredd en GM ska ha för draftval eftersom det till mångt och mycket är scouterna som styr vilken spelare det blir, även om GM har sista ordet.
Jag ser det så här: en stor del i att vara en bra chef är att anställa bra folk, delegera ansvar till dem och sedan våga lita på dem när allt står på sin spets. Så därför ska en GM ha mycket credd för draftval – och det här var vid min själ ett strålande sådant.
2 – Nathan MacKinnons kontrakt
Om du skulle fråga ligans general managers vilket kontrakt i NHL de helst hade tagit över hade det här fått en uppsjö av röster. Ligans kanske allra bästa spelare den här säsongen hade den 81:a största cap hiten med 6,3 miljoner per säsong – och ytterligare tre år återstår på den dealen.
Nu ska vi inte ge Sakic för mycket credit. När det här kontraktet skrevs sommaren 2016 så hade trenden med att RFA:s verkligen kräver sitt marknadsvärde inte riktigt kommit igång och MacKinnon var då en 60-poängsspelare, om ens det.
Samtidigt gjorde Sakic allt rätt: han såg en spelare med potential och tvekade inte på den (då hade han kanske valt ett brokontrakt och behövt betala honom nästan det dubbla två-tre år senare) utan högg på möjligheten att säkra upp honom för lång tid.
Det här kontraktet är en gravt underskattat del i Avalanches möjlighet att bygga en utmanare: betänk att de har en av ligans bästa centerduos i MacKinnon och Nazem Kadri, och att de tillsammans kostar 10,8 miljoner – det kan man ställa mot att det finns 13 spelare i ligan som på egen hand tjänar minst tio miljoner per säsong.
1 – Matt Duchene-trejden
Han fick utstå spott och spe för att han aldrig kom till skott efter att Matt Duchene begärt en trejd, men till slut visade det sig att Sakic inte hade saknat handlingskraft – han hade bara visat tålamod och iskyla. Det dröjde över ett år mellan att Duchene vad om trejd och den faktiska affären, men Colorado skodde sig gott på den.
Sam Girard är en riktigt bra ung back som är en viktig del av Avalanches försvar, Vladislav Kamenev har funkat som breddalternativ i vinter och Shane Bowers kan vara redo att ta en NHL-tröja nästa vinter.
De fick också tre draftval i dealen och det stora priset var så klart Ottawas försterundeval 2018 eller 2019 – det slutade med att Avalanche kunde plocka Bowen Byram med, den största backtalangen i draften 2019.
Om Byram infriar förväntningarna kan Avalanche inom kort ha två av ligans bästa unga backar på vardera sida av isen, i vänsterfattade Byram och fenomenet Cale Makar.
Jag har svårt att komma på någon annan GM som har varit i närheten av att få lika bra utdelning när de trejdat bort en frustrerad stjärnspelare, och då är Duchene absolut inte den bästa spelaren som skeppats de senaste åren.
Det här är en affär som bara ser bättre och bättre ut för varje dag som går, och det är Sakics mest imponerande drag som GM.
***
Gillade du artikeln? Värd en kaffe - för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
