Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live
Ja, egentligen höll jag faktiskt på amerikanerna i den där finalen i Rogers Arena – just den senvintern omdöpt till Canada Hockey Place för några veckor. Dels är USA, och var redan då, mitt andra hemland, så näst efter de blågula väcker inga andra idrottare starkare känslor än de som tävlar under stjärnbaneret. Och dels hade den kanadensiska chauvinismen börjat kännas lite påfrestande efter två och en halv vecka på plats i Vancouver.
Men när det väl hände, när Jarome Iginla sju minuter och 40 sekunder in i övertidsperioden den där febriga söndagseftermiddagen hittade Sidney Crosby med pucken längst ner i vänstra tekningscirkeln och The Kid stänkte in den bakom Ryan Miller, var det svårt att inte bli tagen av det oerhörda i ögonblicket. Just där och då vann ju Kanada, hockeyns fädernesland, ett unikt OS-guld på hemmaplan och hela den rödvita nationen försattes i ett tillstånd av besinningslös eufori.
När Simon Bank och jag åtskilliga timmar senare lämnade det väldiga mediacentret fick vi omedelbart kassera alla planer på att hitta en taxi till vårt avlägsna hotell. Downtown Vancouver var fullständigt igenkorkat av vilt firande hockeyfans som just hade upplevt den största triumfen i sina liv. Det gick inte att röra sig en meter utan att få en rödvit flagga i ansiktet – eller trumhinnorna tuktade av en kakafoni av biltutor.
Så gjorde jag en lista över de största hockeymål som gjorts framför mina egna ögon skulle den odödliga klassikern hamna i topp.
Sedan må det vara hänt att det för mig personligen var mer emotionellt när Tomas Sandström den magiska fredagkvällen i Wien våren 1987 föste in segermålet mot Sovjet efter Håkan Loobs passning bakom ryggen och jag själv rusade nerför en trappa i Wiener Stadthalle, fick tag i Ulf Adelsohn och skrek ”nu fäller vi den ryska björnen, Ulf” – för att inte tala om när Leksandshjälten Roland Eriksson, son till mammas kollega Märta på Handelsbanken i Borlänge, avgjorde SM-finalen 1975 i sudden death.
Försöker vi förhålla oss någotsånär objektiva måste det ändå ses som större att ha bevittnat The Golden Goal.
Bland andra omvälvande klassiker som skulle ta sig in på den listan finns förstås de direkt avgörande i ett antal Stanley Cup-finaler. Som Patrick Kanes i förlängningen i sjätte matchen mellan Chicago och Philadelphia 2010 – fast den blev ju så konstig eftersom ingen annan än Kane själv såg var pucken tog vägen. Till och med Niklas Holmgren, som jag råkade ha intill mig i Wells Fargo den kvällen, blev lite tyst; ett otänkbart scenario när en Stanley Cup-final avgörs.
•••
Ja, egentligen höll jag faktiskt på amerikanerna i den där finalen i Rogers Arena – just den senvintern omdöpt till Canada Hockey Place för några veckor. Dels är USA, och var redan då, mitt andra hemland, så näst efter de blågula väcker inga andra idrottare starkare känslor än de som tävlar under stjärnbaneret. Och dels hade den kanadensiska chauvinismen börjat kännas lite påfrestande efter två och en halv vecka på plats i Vancouver.
Men när det väl hände, när Jarome Iginla sju minuter och 40 sekunder in i övertidsperioden den där febriga söndagseftermiddagen hittade Sidney Crosby med pucken längst ner i vänstra tekningscirkeln och The Kid stänkte in den bakom Ryan Miller, var det svårt att inte bli tagen av det oerhörda i ögonblicket. Just där och då vann ju Kanada, hockeyns fädernesland, ett unikt OS-guld på hemmaplan och hela den rödvita nationen försattes i ett tillstånd av besinningslös eufori.
När Simon Bank och jag åtskilliga timmar senare lämnade det väldiga mediacentret fick vi omedelbart kassera alla planer på att hitta en taxi till vårt avlägsna hotell. Downtown Vancouver var fullständigt igenkorkat av vilt firande hockeyfans som just hade upplevt den största triumfen i sina liv. Det gick inte att röra sig en meter utan att få en rödvit flagga i ansiktet – eller trumhinnorna tuktade av en kakafoni av biltutor.
Så gjorde jag en lista över de största hockeymål som gjorts framför mina egna ögon skulle den odödliga klassikern hamna i topp.
Sedan må det vara hänt att det för mig personligen var mer emotionellt när Tomas Sandström den magiska fredagkvällen i Wien våren 1987 föste in segermålet mot Sovjet efter Håkan Loobs passning bakom ryggen och jag själv rusade nerför en trappa i Wiener Stadthalle, fick tag i Ulf Adelsohn och skrek ”nu fäller vi den ryska björnen, Ulf” – för att inte tala om när Leksandshjälten Roland Eriksson, son till mammas kollega Märta på Handelsbanken i Borlänge, avgjorde SM-finalen 1975 i sudden death.
Försöker vi förhålla oss någotsånär objektiva måste det ändå ses som större att ha bevittnat The Golden Goal.
Bland andra omvälvande klassiker som skulle ta sig in på den listan finns förstås de direkt avgörande i ett antal Stanley Cup-finaler. Som Patrick Kanes i förlängningen i sjätte matchen mellan Chicago och Philadelphia 2010 – fast den blev ju så konstig eftersom ingen annan än Kane själv såg var pucken tog vägen. Till och med Niklas Holmgren, som jag råkade ha intill mig i Wells Fargo den kvällen, blev lite tyst; ett otänkbart scenario när en Stanley Cup-final avgörs.
LA Kings-backen Alec Martinez mål i slutet av andra övertidsperioden i femte finalen 2014 är ju också svårt att glömma. Men det var det målet som krossade Henrik Lundqvists Stanley Cup-drömmar, så det har samtidigt ett drag av trauma över sig för några av oss.
Då var det betydligt roligare att se Daniel Alfredsson zickacka sig genom Buffalos försvarszon och avgöra femte konferensfinalen 2007 med ett inte särskilt hårt men synnerligen välriktat skott. Det målet skickade Senators till första och hittills enda Stanley Cup-finalen i modern tid och Daniel själv befäste sin position som gud i den kanadensiska huvudstaden.
Några av kassarna Martin St. Louis hängde under Rangers osannolika resa 2014, när hans mamma just hade gått bort och hela laget slöt sig samman kring hans sorg, hör också till de som alltjämt lyser på maximal watt-styrka i minnesbanken, liksom Patric Hörnqvists i tom kasse i Pittsburghs avslutande final mot Sharks i San Jose 2016 – och, förstås, Alex Ovetjkins historiska 700:e så sent som förra helgen.
Men igen: Det var Sidney Crosby som för precis tio år sedan gjorde det största mål jag sett.
Då var det betydligt roligare att se Daniel Alfredsson zickacka sig genom Buffalos försvarszon och avgöra femte konferensfinalen 2007 med ett inte särskilt hårt men synnerligen välriktat skott. Det målet skickade Senators till första och hittills enda Stanley Cup-finalen i modern tid och Daniel själv befäste sin position som gud i den kanadensiska huvudstaden.
Några av kassarna Martin St. Louis hängde under Rangers osannolika resa 2014, när hans mamma just hade gått bort och hela laget slöt sig samman kring hans sorg, hör också till de som alltjämt lyser på maximal watt-styrka i minnesbanken, liksom Patric Hörnqvists i tom kasse i Pittsburghs avslutande final mot Sharks i San Jose 2016 – och, förstås, Alex Ovetjkins historiska 700:e så sent som förra helgen.
Men igen: Det var Sidney Crosby som för precis tio år sedan gjorde det största mål jag sett.
•••
För övrigt 1: Den allra bästa hockeyn i OS-turneringen 2010 spelade Kanada redan i gruppspelet, i matchen mot Ryssland. De hade inlett förstummande blekt mot Norge, av alla, och kom ut som…ja, hur var det ryske keepern Bryzgalov sa…”som gorillor som just blivit utsläppta ur en bur”. De första tio minuterna i den matchen är de bästa jag någonsin sett.
För övrigt 2: Stanley Cup-finalen 2008, och dess upplösning, är alltjämt den stora favoritupplevelsen. Fast därifrån finns inget enskilt mål som står ut på det sättet. Istället är det bytet som kallas ”The Conn Smythe Shift” i Game 4 i gamla igloon i Pittsburgh jag alltid tänker på. Wings fick två man utvisade i tät följd och i nästan två minuter tvingades Nicklas Lidström, Niklas Kronwall och Henrik Zetterberg ensamma försvara sig mot fem besinningslösa pingviner.
Det gjorde de, och framför allt ”Zäta”, med sån oerhörd ackuratess att tv-kommentatorn till slut bara utbrast ”det där är ett Conn Smythe-byte av Zetterberg”. Mycket riktigt belönades Njurunda-stjärnan också med priset som föräras slutspelets viktigaste spelare.
För övrigt 3: Personligen tycker jag Vegas Golden Knights börjar framstå som en mycket het Stanley Cup-kandidat. Bland annat har de nu, med både Marc-Andre Fleury och Robin Lehner på rostern, hela ligans bästa målvaktspar.
För övrigt 2: Stanley Cup-finalen 2008, och dess upplösning, är alltjämt den stora favoritupplevelsen. Fast därifrån finns inget enskilt mål som står ut på det sättet. Istället är det bytet som kallas ”The Conn Smythe Shift” i Game 4 i gamla igloon i Pittsburgh jag alltid tänker på. Wings fick två man utvisade i tät följd och i nästan två minuter tvingades Nicklas Lidström, Niklas Kronwall och Henrik Zetterberg ensamma försvara sig mot fem besinningslösa pingviner.
Det gjorde de, och framför allt ”Zäta”, med sån oerhörd ackuratess att tv-kommentatorn till slut bara utbrast ”det där är ett Conn Smythe-byte av Zetterberg”. Mycket riktigt belönades Njurunda-stjärnan också med priset som föräras slutspelets viktigaste spelare.
För övrigt 3: Personligen tycker jag Vegas Golden Knights börjar framstå som en mycket het Stanley Cup-kandidat. Bland annat har de nu, med både Marc-Andre Fleury och Robin Lehner på rostern, hela ligans bästa målvaktspar.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: VM-feber! Få Hockeynews för bara 9kr/mån!
