Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live
Att Detroit ”blomstrar” är, ska jag jag först som sist påpeka, en sanning med modifikation.
Den en gång grandiosa metropolen i södra Michigan är fortfarande obligatoriskt toppnamn när myndigheter och media publicerar listor över var i USA kriminaliteten är värst, fattigdomen svårast och de hemlösa flest – och var man än befinner sig är det alltid nära till kvarter och stadsdelar så ruffiga att till och med drakarna i ”Game of Thrones” skulle springa hem och gömma sig i mammas kjolar.
Men det har likafullt blivit mycket bättre under de 13-14 år som gått sedan jag började pendla till Wayne County-flygplatsen för att se Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Johan Franzén och de andra spela drömhockey i kantstötta gamla Joe Louis Arena.
Då svalde man hårt redan under inflygningen, pinnade snabbt iväg till hyrbilsfirman, for raka vägen till hotellet och satt sedan där och ugglade tills det var dags att köra till hallen. Och efter slutsignalen tog man sig lika hastigt tillbaka till den 80 våningar höga Marriott-skrapan. Att den råkade vara belägen mindre än tio minuters gångväg från The Joe innebar verkligen inte att det var aktuellt att gå.
Bara den korta promenaden från mediaparkeringen till entrén räckte för att sätta själva guds fruktan i en morsgris från Borlänge. Inte för att jag någonsin utsattes för faror. Det bara kändes som att något illavarslande och hotfullt ständigt vibrerade i den karga, öde miljön.
Ändå åkte jag dit så fort tillfälle gavs. Detroit är nog, i möjlig konkurrens med Washington, den stad jag flest gånger packat väskan och rest till under de här åren i Nordamerika.
För, ja, Red Wings spelade ju där och Red Wings var så bra att det var värt allt obehag – inbillat eller inte – att se dem.
Det går rentav att hävda att de utgjorde enda lilla strimman av hopp i eländet. De bidrog med allt det som stan i övrigt saknade – framgångar, självaktning, skönhet och kraft – och lyste därmed upp mörkret åt både innevånare och besökare.
Politiker över hela världen kan se det som ett tips:
När läget håller på att bli helt hopplöst – ge folket en Pavel Datsyuk. Den typen av poet skänker hopp och tröst och glädje – i ett slag.
För en svensk skribent gjorde det ju inte heller något att truppen kryllade av blågula superstars – samtliga underbara att följa både på och utanför isen. Att ha tillgång till ”Homer”, ”Lidas”, ”The Mule”, ”Zäta”, Kronwall, Micke Samuelsson och Andreas Lilja är för en NHL-bloggare vad det skulle vara för en stand up comedy-bloggare att turnera med Sarah Silverman och Chris Rock och aldrig har det här jobbet varit roligare än slutspelen när Wings gick till final två år i rad, 2008 och 2009.
Jimmy Howard får spotlights riktade mot sig i Little Caesars Arena. Foto: Bildbyrån
Sedan dess har ett drygt decennium hunnit passera och i dag är situationen i princip den rakt motsatta.
Sedan familjen Illitch – som äger Red Wings och praktiskt taget allt annat man ser innanför stadsgränsen – uppförde nya monsterhallen Little Caesars Arena mitt i centrum har hela downtown-området vitaliserats. Plötsligt rör sig människor, till fots, mellan restauranger och barer och butiker – även kvällstid. Det – vandringar i centrala Detroit efter mörkrets inbrott – var en stor, fet no-no för bara några år sedan.
Upplyftande att notera så klart, även om man som sagt inte behöver ta sig särskilt långt för att konstatera att problemen permanentats för en mindre lyckosam del av befolkningen.
Men i stället är Red Wings en katastrof.
Av alla lag jag sett den här säsongen har de varit sämst. Jo, Ottawa är bättre. LA Kings också. På Madison Square Garden för några veckor sedan påminde de faktiskt mer om ett bottenlag i AHL än ett dito i NHL.
Den dramatiska kvalitetssänkningen har naturliga förklaringar, visst. Klubben befinner sig i en grundlig ”rebuild”, försvårad och förlängd för att dåvarande general managern Ken Holland i mitten av 10-talet var så besatt att hålla den beramade slutspelssviten vid liv att han inte tog nödvändiga beslut om föryngring i tid.
Men ändå.
Det gör ont i hjärtat att se Detroit Red Wings i det här skicket.
De var ju kungar. De regerade världen. De lirade så bländade hockey att vi, i alla fall några timmar per kväll, glömde den brutala verkligheten utanför de solkiga Joe Louis Arena-väggarna.
Vi får försöka trösta oss med vetskapen att de inom några år sannolikt är konkurrenskraftiga igen. För det borgar ju både det faktum att jumbolagen i ligan genom draften alltid får chansen att hamstra gott om talangfull framtid och att det numer är lokale superhjälten Steve Yzerman som rattar skutan.
Låt oss bara hoppas att klubbens hemstad vid det laget inte börjat sjangsera igen.
Det vore ljuvligt om vi någon gång inte behövde sörja Detroit – på vare sig ena eller andra sättet.
Att Detroit ”blomstrar” är, ska jag jag först som sist påpeka, en sanning med modifikation.
Den en gång grandiosa metropolen i södra Michigan är fortfarande obligatoriskt toppnamn när myndigheter och media publicerar listor över var i USA kriminaliteten är värst, fattigdomen svårast och de hemlösa flest – och var man än befinner sig är det alltid nära till kvarter och stadsdelar så ruffiga att till och med drakarna i ”Game of Thrones” skulle springa hem och gömma sig i mammas kjolar.
Men det har likafullt blivit mycket bättre under de 13-14 år som gått sedan jag började pendla till Wayne County-flygplatsen för att se Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Johan Franzén och de andra spela drömhockey i kantstötta gamla Joe Louis Arena.
Då svalde man hårt redan under inflygningen, pinnade snabbt iväg till hyrbilsfirman, for raka vägen till hotellet och satt sedan där och ugglade tills det var dags att köra till hallen. Och efter slutsignalen tog man sig lika hastigt tillbaka till den 80 våningar höga Marriott-skrapan. Att den råkade vara belägen mindre än tio minuters gångväg från The Joe innebar verkligen inte att det var aktuellt att gå.
Bara den korta promenaden från mediaparkeringen till entrén räckte för att sätta själva guds fruktan i en morsgris från Borlänge. Inte för att jag någonsin utsattes för faror. Det bara kändes som att något illavarslande och hotfullt ständigt vibrerade i den karga, öde miljön.
Ändå åkte jag dit så fort tillfälle gavs. Detroit är nog, i möjlig konkurrens med Washington, den stad jag flest gånger packat väskan och rest till under de här åren i Nordamerika.
För, ja, Red Wings spelade ju där och Red Wings var så bra att det var värt allt obehag – inbillat eller inte – att se dem.
Det går rentav att hävda att de utgjorde enda lilla strimman av hopp i eländet. De bidrog med allt det som stan i övrigt saknade – framgångar, självaktning, skönhet och kraft – och lyste därmed upp mörkret åt både innevånare och besökare.
Politiker över hela världen kan se det som ett tips:
När läget håller på att bli helt hopplöst – ge folket en Pavel Datsyuk. Den typen av poet skänker hopp och tröst och glädje – i ett slag.
För en svensk skribent gjorde det ju inte heller något att truppen kryllade av blågula superstars – samtliga underbara att följa både på och utanför isen. Att ha tillgång till ”Homer”, ”Lidas”, ”The Mule”, ”Zäta”, Kronwall, Micke Samuelsson och Andreas Lilja är för en NHL-bloggare vad det skulle vara för en stand up comedy-bloggare att turnera med Sarah Silverman och Chris Rock och aldrig har det här jobbet varit roligare än slutspelen när Wings gick till final två år i rad, 2008 och 2009.
Jimmy Howard får spotlights riktade mot sig i Little Caesars Arena. Foto: Bildbyrån
Sedan dess har ett drygt decennium hunnit passera och i dag är situationen i princip den rakt motsatta.
Sedan familjen Illitch – som äger Red Wings och praktiskt taget allt annat man ser innanför stadsgränsen – uppförde nya monsterhallen Little Caesars Arena mitt i centrum har hela downtown-området vitaliserats. Plötsligt rör sig människor, till fots, mellan restauranger och barer och butiker – även kvällstid. Det – vandringar i centrala Detroit efter mörkrets inbrott – var en stor, fet no-no för bara några år sedan.
Upplyftande att notera så klart, även om man som sagt inte behöver ta sig särskilt långt för att konstatera att problemen permanentats för en mindre lyckosam del av befolkningen.
Men i stället är Red Wings en katastrof.
Av alla lag jag sett den här säsongen har de varit sämst. Jo, Ottawa är bättre. LA Kings också. På Madison Square Garden för några veckor sedan påminde de faktiskt mer om ett bottenlag i AHL än ett dito i NHL.
Den dramatiska kvalitetssänkningen har naturliga förklaringar, visst. Klubben befinner sig i en grundlig ”rebuild”, försvårad och förlängd för att dåvarande general managern Ken Holland i mitten av 10-talet var så besatt att hålla den beramade slutspelssviten vid liv att han inte tog nödvändiga beslut om föryngring i tid.
Men ändå.
Det gör ont i hjärtat att se Detroit Red Wings i det här skicket.
De var ju kungar. De regerade världen. De lirade så bländade hockey att vi, i alla fall några timmar per kväll, glömde den brutala verkligheten utanför de solkiga Joe Louis Arena-väggarna.
Vi får försöka trösta oss med vetskapen att de inom några år sannolikt är konkurrenskraftiga igen. För det borgar ju både det faktum att jumbolagen i ligan genom draften alltid får chansen att hamstra gott om talangfull framtid och att det numer är lokale superhjälten Steve Yzerman som rattar skutan.
Låt oss bara hoppas att klubbens hemstad vid det laget inte börjat sjangsera igen.
Det vore ljuvligt om vi någon gång inte behövde sörja Detroit – på vare sig ena eller andra sättet.
•••
Per Bjurmans blogg på Sportbladet
Per Bjurman och Jonathan Ekeliws podcast på Sportbladet
•••
SE OCKSÅ – Möt Per Bjurman på Manhattan
•••
New York! Se sex lag och tre arenor – NHL-upplevelse!
